Annons

Äventyrsgruvan i Tuna-Hästberg, ett måste för äventyraren

Redo för grottdykning i kristallklara gruvsjöar? Eller nöjd med en tur genom branta schakt och vindlande gångar? I Tuna-Hästberg finns något för varje äventyrare.

Tuna-Hästberg grottdykning

Vi kliver i våra säkerhetsselar som om de vore byxor och spänner åt så gott det går, den översta remmen ska sitta stadigt ovanför höftkammen. Kosvansarna, repets falldämpande slingor, hänger ner på höger sida. Guiden Melissa Miller går runt och kollar.

– Har du känsel i benen? Bra, då är den inte för tajt.

Vi är redo för Äventyrsgruvan i Tuna-Hästberg. Gruppen består av en flock scoutledare från Västerås, en far med två vuxna söner från Gävle, och så jag. Vi ska ta oss längst ner i den torrlagda delen av gruvan genom schakt och gruvorter. Mycket mer får vi inte veta.

– Det är ett virrvarr av gångar där nere, säger vår andre guide Mattias Bengtsson. Jag har fortfarande inte sett allt, trots att jag varit nere massor av gånger.

– Om det är läskigt? Nej! Det är mysigt.

Läs också Skidor på snövidder söder om Kebnekaise

Före nedstigningen måste vi – gåendes på platta marken längs en vajer invid staketet – visa att vi fattar hur man på ett säkert sätt flyttar de karbinhakar som är ens livförsäkring.

– Lite nervositet är bara bra, då slarvar man inte, säger Melissa som om hon vore tankeläsare.

En efter en försvinner medmänniskorna ner i ett svart hål. Jag känner mig inte särskilt tuff i det här läget.

–Det enda som händer om du ramlar är att du sätter dig i selen – om du är ordentligt fast-hakad i vajern alltså, säger Melissa.

Den gamla järnmalmsgruvan i Tuna-Hästberg, norr om Ludvika, återupptäcktes på 1990-talet. Bakom insikten att gruvan lämpar sig för nutida äventyrligheten stod några unga medlemmar i klubben Baggbodykarna från Borlänge, ständigt på jakt efter nya gruvsjöar att dyka i. En av dem var Daniel Karlsson, numera verksamhetschef för Äventyrsgruvan.

Läs också Dröm dig bort i stjärnhimlen

Första gången han och kompisarna stod och tittade ner i ett gruvschakt i skogen ovanför byn kände han sig inte särskilt kaxig. Var det tjugofem meter djupt… eller hundra? De hade ingen aning, men band fast ett rejält nylonrep i en björk och började sakta fira sig neråt. Efter ungefär tio meter fick de fast berg under fötterna och tände ficklamporna. De fann en glömd värld; här hade tiden stannat den dag järngruvan stängdes för gott 1968. Mängder av gamla verktyg låg kvar där gruvarbetarna lämnat dem. Gruvorter grenade ut sig åt alla håll.

En grottdykares väldigt våta dröm

Daniel och hans kompisar la ner massor av tid på att utforska gruvan. Långsamt och försiktigt tog de sig neråt och utåt i orterna. Hundra meter framåt, sedan tillbaka; ytterligare hundra meter och så tillbaka till start igen.

Det tog dem ett år att lära sig hitta i de totalt 23 kilometer långa gångarna. Då var de nere på åttiometersnivån. Där nere upptäckte de gruvsjöar med ett siktdjup på uppemot 40 meter, en grottdykares väldigt våta dröm.

Daniel Karlsson var lyrisk – och gick totalt in i gruvprojektet. Han och kompisen Nicklas Myrin läste allt om gruvdrift i allmänhet och gruvan i Tuna-Hästberg i synnerhet. De utbildade sig i grottklättring, besökte hundratals gruvor världen runt och insåg att den gamla järnmalmsgruvan i Tuna-Hästberg hade mycket goda förutsättningar för äventyrsturism. Berget är ovanligt stabilt, gruvsjöarna kristallklara.

År 2000 gjorde Baggbodykarna de första dyken i gruvan. Drygt tio år senare började man arrangera dykningar samt vandrings- och äventyrsturer i den torrlagda delen av gruvan. Numera drivs verksamheten av en ekonomisk förening bestående av Baggbodykarna, hembygdsföreningen i Tuna-Hästberg och några få privata medlemmar. Ner kommer besökarna i dag antingen med hjälp av en via ferrata-led (klätterled med en fast vajer) i ett av schakten, eller via en brant, 110 meter lång, trappa med över 400 trappsteg.

Läs också Paddla kajak genom Roslagens inre

På marknivå skvallrar mycket lite om vad som pågår under jorden här. Platsen ser lika övergiven ut som förut. Det är så det ska vara, tycker Daniel. Människorna ska anpassa sig till gruvan, inte tvärt om. Vi trampar oss sakta neråt, en lång rad guppande vita hjälmar längs klätterleden. Vi flyttar duktigt karbinhakar och undviker för det mesta att trampa varandra på fingrarna.

Det blir snart kolmörkt, jag fumlar med pannlampan samtidigt som jag håller mig fast med ena handen i ett av stålstegen och lutar mig mot bergväggen. Sådär ja. Jag känner redan hur mycket träningsvärk jag kommer att få efter detta.

”Jag visste inte att jag var så här galen”

– Nina Björkman, besökare

Efter en stund är vi nere på plan mark, följer smala stigar och sicksackgångar, travar genom vindlande gruvorter där vi blir blöta om fötterna och genom stora salar där vi håller oss längs kanterna osäkra på vad som finns bortom våra ljuskäglor. Vi klättrar neråt på fler bultade stegar och man förlorar snart orienteringen, följer bara gruppen och hakar ytterst noga fast oss i vajern vartefter.

Vi passerar personalschakt och malmschakt, kvarlämnade verktyg, vagnar, karbidlampor och gamla kläder. Då och då och då stannar vi till och Mattias förmedlar i lagom doser fakta om gruvbrytning i allmänhet, och livet i gruvan i Tuna-Hästberg i synnerhet. Här har troligen brutits malm sedan 1400-talet. Det känns både fascinerande och vemodigt; hundratals år av farligt och tungt arbete under jord, alla dessa skitiga och svettiga karlar och pojkar med vardagsbekymmer och familjeycka som arbetade här. De åkte upp och ner i personalschaktet, drack kaffe och småpratade i fikarummet på 80- metersnivån, följde malmådern allt längre in i berget.

– Det är som en schweizerost, säger Mattias och visar ett ställe där ådern ligger ytligt.

Järnmalmen här är magnetisk. Schvopp! så sitter magneten på hans nyckelknippa fast i bergväggen.

Gruvdriften sysselsatte alla män i området en gång i tiden

De seniora Hästbergssönerna Holger Rusback och Mats Janols bär gruvhistorien med sig sen barnsben och arbetade respektive praktiserade i gruvan när det begav sig. Numera är de engagerade både i hembygdsförening och äventyrsgruva. Vi sågs över en fika i hembygdsgården, byns före detta skola, tidigare på dagen. Holger är uppvuxen i Tuna-Hästberg och gick i första klass just här, i rummet vi sitter i. Han berättar att det var många barn i byn på den tiden.

– Ingen kom bort och ingen ramlade ner i gruvan. Man visste var farligheterna fanns.

Alla karlar jobbade med gruvdriften. Holger berättade hur familjen kunde sitta vid köksbordet hemma på gården vid halv nio på vardagskvällarna och höra hur det dundrade under jord. Det var eftermiddagslaget som avslutade sitt dagsverke med att spränga loss ny malm. I början av 1950-talet, när Holger var runt 15, fick han själv börja i gruvan.

– Det vart så. Farbröderna och farsan jobbade ju där.

Holger blev först smeddräng på marknivå, men kom så småningom att jobba med underhåll och reparationer i underjorden. Han arbetade där tills gruvan lades ner. Nu gläds han åt att hans gamla arbetsplats fått ett nytt liv. Kompisen Mats Janols är född i ett av husen i byn och utbildad gruvingenjör. Han gjorde praktik i gruvan i Tuna-Hästberg, men kom att tillbringa yrkeslivet på annan ort. Som pensionär flyttade han tillbaka. Det Mats inte vet om bergarter och gruvdrift är inte värt att veta.

De två vännerna minns mycket väl det bygdemöte i början av 2000-talet när några kavata unga män bad om ordet för att berätta att de ville göra ett besöksmål av den gamla gruvan. Byborna tyckte nog att det lät rätt bra. De hade länge misstänkt att något var på gång, många hade sett okända bilar komma körandes på kvällstid, och anat aktivitet kring ett av gruvhålen.

– Hoppas att de inte slår ihjäl sig, tänkte vi.

Hembygdsföreningen ställde upp och hjälpte de unga entreprenörerna med vad man kunde. Så är det fortfarande, exempelvis kring stora evenemang på valborg och lucia, då medlemmarna säljer korv och kaffe och styr upp bilparkeringen. Besökande dykare får också lov att övernatta i  hembygdsgården, något som ger föreningen välkomna inkomster. Just i natt sov ett tjugotal gruvdykare på madrasser längs väggarna i den före detta gymnastiksalen.

När vi väl nått ner till 80-metersnivån på äventyrsturen möter vi då och då pustande och sammanbitna dykare som släpar sin tunga utrustning genom gruvorterna. De muttrar en hälsning, viker runt ett hörn och försvinner in i mörkret. De har varit nere sedan arla morgonstund. Vi är rejält trötta vi också, flera timmars äventyrstur känns i benen, men vi piggnar till vid anblicken av de stora bergssalarna med sina maffiga stenpelare.

En gruvsjö skimrar blågrönt i ljusskenet en bit bort. I ett lysrörsupplyst hörn finns dykarnas högkvarter med bryggor, förråd och en stor översiktskarta över systemet av dyklinor, de vajrar man måste hålla sig till under vattnet.

Ingen vet vad som väntar bakom nästa krök

Guiderna dukar raskt fram fika i ett uppvärmt rum strax bortom bryggan: bröd, mjukost, chokladbollar, te, kaffe och frukt. Vi tvekar inte.

– Det är bra, ladda på med energi, säger Melissa. Det kommer ni att behöva.

Hon har så rätt. Det bästa – och mest krävande – återstår.

Men… jag kan inte avslöja mer om vad vi fick uppleva längst nere i gruvan. En viktig del av äventyrsturen är nämligen att guiderna aldrig berättar vad som väntar bakom nästa krök, därför måste också jag hålla en del godbitar för mig själv.

Alltså gör vi ett hopp i tiden – och förflyttar oss fram till att vi efter fyra timmar i mörker ser dagsljus igen, tallar och himmel skymtar genom en öppning i berget. Jag märker det inte förrän någon påpekar det, men vi står på ett tjockt isgolv. Mattias berättar att om vintern skapas här ytterligare en attraktion. Under oss finns ännu en grotta, med väggar och tak av is. Vem blir försten ner?

Efter en kort guideinstruktion hasar några av deltagarna genom strilande smältvatten på rumpan ner genom en smal öppning mellan berget och isen. Sjuttonåriga Nina Björkman från Hamre scoutkår tvekar inte många sekunder innan hon följer efter.

– Håll vänster! ropar Mattias.

– Det är jätteblött! Hur kommer man upp sen då?

Vi andra står kvar, badar i det bleka dagsljuset och hör hur det mumlas under isen.

– Hallå, ni måste testa det här! ropar Nina entusiastiskt, men ingen nappar.

Det dröjer inte länge förrän de tre nyfikna kommer ålande tillbaka upp igen. Nina vrider ur vantarna, hon är blöt uppifrån och ner.

– Jag visste inte att jag var så här galen, säger hon och strålar som solen.

Äventyrsgruvans utmaningar (och ett lagom grupptryck) har inspirerat flera av oss att våga lite extra. Vi har hjälpt och peppat varandra och blivit rejält svettiga och smutsiga. Någon har plurrat längst nere i gruvan och varit tvungen att gå med dyblöta byxor och kängor hela vägen upp igen. Sådant händer, men ytterst sällan enligt guiderna.

Tillbaka i världen möts vi av trallande bofink och jublande rödhake, och kan njuta av en värmande sol som gör sitt bästa för att smälta den sista snön i dagbrottet där vi kommer ut. Andfådda söker vi fäste med händer och fötter i stenskravlet för att ta oss upp den sista biten, drivna av pur postäventyrsglädje.

Äventyrsgruvan:
  • Ligger mellan Ludvika och Borlänge.
  • Olika guidade turer liksom som dykning i gruvans vattenfyllda delar.
  • Turer genomförs hela året.
  • Järnbrytningen här började troligtvis redan på 1500-talet.
  • Gruvan stängde 1968.
Hitta på karta
Läs också

Läs också Mariefred i Pax-böckernas fotspår

Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF