Jag vill inte!” Flickan signalerar med hela sitt kroppsspråk att det inte kommer att ske. Det är skräckvandringen på Bohus fästning hon vägrar, trots att det är halloweentider och att hennes mamma trugar. Dottern har nog åldern inne, rekommendationen är 13 år. Men skriken som ekar över borggården signalerar att den här kan vara skrämmande, oavsett hur gammal du är.
På en 40 meter hög klippa i Nordre älv, i Kungälv strax norr om Göteborg, ligger Bohus fästning. Eller snarare ruinerna av den. Fästningen började byggas redan 1308 och utvecklades under 1400- och 1500-tal till ett magnifikt slott och en politiskt viktig plats, i skärningspunkten mellan tre nordiska riken. Den har belägrats minst 14 gånger – men aldrig fallit. Den värsta belägringen var 1678 då 800 svenska och finska försvarare höll stånd i två månader mot en dansk-norsk armé på 15 000 man. Svenskarna hade då tagit över, efter freden i Roskilde 1658, och borgen började förlora sin position som viktig utpost. I stället blev fästningen ett fängelse med ökända fängelsehålor.
Denna mörka höstkväll är en stor skara utklädda på plats för att, som obehagliga karaktärer, sprida skräck runt om i ruinerna. Antonina Kihlgren jobbar som eventansvarig på Bohus fästning. Hon älskar kusliga halloweenspektakel och kände att här fanns förutsättningar för den perfekta skräckvandringen.
– Platsen i sig är ju magisk och att gå innanför murarna när det är mörkt, det ger en speciell känsla. De höga stenväggarna, vinden som drar genom vassen i dammen, eldar som speglar sig i folks ögon och en historia som gör sig påmind. Det kan inte bli en bättre skådeplats, säger hon förtjust och förklarar att hon valt att dela upp halloweenevenemanget på två helger. En lite lagom läskig kväll för barnfamiljerna och så den här helgen där arrangörerna tar i från tårna för att skrämmas ordentligt.
– Vi ville få chansen att göra det riktigt otäckt. Vi vet att de som gillar skräck uppskattar det, och det är det vi vill signalera med åldersgränsen. Men den är bara en rekommendation. Ibland är det inte den som är äldst som är modigast.
I kväll är den råa novemberluften här och besökarna har letat fram mössor och tumvantar. De tjocka stenväggarna förstärker kylan och många samlas kring eldarna som finns utplacerade. Trots doften av grillad korv och brända mandlar på gårdsplanen är stämningen inte riktigt så varm och gemytlig som vid andra evenemang som anordnas på den gamla fästningen.
Mycket på grund av ljudbilden. Det skaver och skär, viner och mullrar från högtalarna. En skruvad vaggvisa tar vid och för tankarna till klassisk skräckfilm.
– Ljud och mörker är nyckelingredienser för att kunna skrämmas. Det är de två element som förvandlar fästningen till något helt annat än vad den är en solig sommardag, säger Antonina Kihlgren.
Även om inte alla besökare vågar sig ner i källargångarna är de orädda tillräckligt många för att en kö ska ringla sig lång uppe på fästningskrönet. Marschaller visar vägen och sällskap efter sällskap försvinner nerför den nötta stentrappan.
Vandringen börjar under jord och det tar ett tag innan ögonen vänjer sig vid mörkret där nere. Precis när konturerna börjar bli synliga kliver plötsligt en otäck varelse fram. Den som går först hoppar högt och skrämmer resten av sällskapet med sitt skrik. Snart kommer nästa figur, med ett förvridet grisansikte, rusande rakt mot besökarna. Vi håller ihop, turas om att gå först och att hålla utkik bak. För plötsligt kan man känna en hand på axeln eller tunga andetag i nacken.
Så går vandringen ut längs vallgraven, där vattnet är stilla och svart. Vassen viskar och en kvinna blek som snö sjunger för sig själv bredvid en nött slänggunga som svänger i vinden. Vi fortsätter genom trånga gångar och in i fästningens mörkaste vrår. På en plats är ett festbord uppdukat där besökarna bjuds in att sätta tänderna i en bit blodigt kött eller möjligtvis en avhuggen hand …
I den sista salen står en man i otäck fågelmask i svart läder, en medeltida pestläkare maskerad för skydd mot smittan. Han har en kandelaber i ena handen och inspekterar att de förbipasserande är fria från pestens varbölder, innan de tillåts ta den sista trappan upp – tillbaka till borggården.
Två som andas ut efter vandringen är Anna Carlsson och Lucas Ask. De kom hit lite av en slump och är båda positivt överraskade av det stora evenemanget, och lite mer skrämda än de räknat med.
– Jag trodde inte de fick röra oss. När en varelse försökte ta mig fick jag en chock, säger Anna med ett skratt.
– Det var grymt välgjort. Mycket mer spännande än vi trott, säger Lucas.
Skräckvandring i all ära, men Bohus fästning är öppen för besökare året runt. Här anordnas medeltidsdagar, fackelvandringar, ”magisk” marknad och historiska teman. På midsommar är det firande med stång och kransbindning och på nyårsafton är vallarna en given plats för att ta del av fyrverkerierna.
Fästningen marknadsförs både som ”Nordens mäktigaste borgruin” och ”Bohusläns mest imponerande stenbyggnad”. Stort fokus ligger också på att locka barn och få dem att ha roligt medan de lär sig mer om historien, berättar Antonina Kihlgren.
– De kan testa bågskytte och dragkamp, käpphästhoppning och tornerspel. Och givetvis, lära sig massor.
Men i kväll står inte barnskratt och lek på agendan. Den upphöjda brunnen mitt på borggården agerar scen och ur mörkret träder två eldkonstnärer fram. Facklorna fräser och kastar gnistor när de svingas i luften eller släcks i en av artisternas gap. Publiken är fokuserad och tyst, himlen svart med några få lysande stjärnor.
I mörkret är det inte svårt att känna att det här är en plats där människor plågats och avrättats. En plats där soldater stupat i tusental. Därför är det inte svårt att identifiera sig med kvinnan som med uppspärrade ögon och händerna för hjärtat snubblar ut på borggården efter genomförd skräckvandring.
– Tack gode gud för det var slut. Jag hade inte klarat mer.
