En procent som ger glädje åt alla

Detta är en text där innehållet är chefredaktörens uppfattning vilken inte nödvändigvis behöver överensstämma med STF:s åsikt.

Turists chefredaktör klädd i röd anorak och vit mössa framför en bronsstaty föreställande en pojke och en häst. — Vid statyn Dragkamp, Södertälje. Foto: Magnus Grimstedt

När jag var liten var jag ofta hos mina morföräldrar i Tallkrogen, en av Stockholms södra förorter. Där bodde de i en tvårummare som de flyttade in i när den var helt nybyggd 1950 och inte lämnade förrän det var dags för äldreboende drygt 50 år senare. Deras historia är i mångt och mycket den om det svenska folkhemmet. Men det är en annan historia. För den här ska handla om offentlig konst.

Vilken nutida finansiering i och för sig också tar avstamp i folkhemmet, med tankar om ett demokratiskt samhälle som skapar livskvalitet för sina invånare.

Nåväl. I Tallkrogen står sedan 1976 marmorstatyn Vårt behov av tröst, signerad Sven Lundqvist. Jag minns att mitt barnjag associerade de bulliga figurerna till apor och att statyn ofta var täckt av fågelbajs. Inte så charmigt kanske, men statyn var ändå en viktig del av promenaderna runt Tallkrogsplan och gav mig en tidig kulturupplevelse.

I Sverige investeras varje år hundratals miljoner kronor i offentlig konst, på olika nivåer. Den exakta summan är svår att precisera, eftersom den konst vi medborgare gemensamt äger köps in av såväl kommuner och regioner som statliga verk och myndigheter. Många myndigheter tillämpar den så kallade enprocentsregeln, som först såg dagens ljus i ett riksdagsbeslut 1937. Den går ut på att en procent av budgeten vid nybyggnation samt om- och tillbyggnad avsätts till konstnärlig gestaltning. I dag har statliga myndigheter och förvaltningar ett förnyat uppdrag att följa enprocentsregeln och 55 procent av regionerna och 41 procent av kommunerna gör detsamma.

Det kan låta abstrakt och byråkratiskt. Men resultatet blir att det offentliga rummet fylls på med samtidskonst och inte bara rymmer pompösa monument över olika former av makthavare. Det kan vara konst som väcker glädje och uppskattning, men även bestörtning, förvåning, avsmak, debatt och någon gång även ilska. Så som konst i alla tider har gjort.

Själv har jag hittat nya favoritverk. Främst av favoriterna är Marylyn Hamilton Gierows Dragkamp (1982), nedanför Södertälje sjukhus, som jag har förmånen att se nästan dagligen på väg till och från mitt hem. Det finns något magiskt i hur levande kampen mellan hästen och pojken är, trots att skulpturen är i brons och det inte finns något fysiskt rep dem emellan.

I det här numret av Turist guidar vi till konstvandringar på tre svenska orter och tipsar om ytterligare några som erbjuder förstklassig konst, där allt du behöver göra är att ge dig ut på promenad för att ta del av den.

Vilket är ditt bästa offentliga konstverk? Mejla oss på Turist och berätta!