Annons

”Vem minns toppen 1792?”

Man minns alltid originella namn – såna som sticker ut slår sig till ro i minnesbanken. Dagens kartor lämnar dock kvar mycket att önska i form av namn på orter och bergstoppar.

Detta är en åsiktstext där innehållet är avsändarens egen uppfattning.

Nállu, Drakryggen och Tjäktjatjåkka… smaka på dem. Men vilka legender skapas kring ett berg med kartbeteckningen 1792? Nej, ge fler toppar egna namn, föreslår fjällkännaren Claes Grundsten.

Vad heter topparna? Är på dagstur norr om Kebnekaise och har gått ett par kilometer norrut från Nallostugan.

Tre högresta fjäll står framför oss. På kartan kan vi bara läsa deras höjdsiffror: 1792, 1884 och 1750. Inga namn alltså. Varför? undrar vi.

Frågan känns självklar, topparna är verkligen iögonfallande, de borde kallas för något. Om vi vrider huvudet mot öster ser vi ett annat framträdande fjäll, det välbekanta Sielmmacohkka, enligt nya höjdmätningar uppmärksammat som ytterligare en svensk topp över 2000 meter. Att berätta om Sielmmácohkka är enkelt tack vare namnet. Men vad ska man säga om den branta toppen 1792 som vi nu tittar på? Höjdsiffran känns andefattig som ett personnummer, ingen har den i huvudet, ingen vet på raken vilken topp vi menar.

Normalt har distinkta bergsformationer ett namn på kartan. De som bor i närheten brukar döpa dem. Namnet ger berget en identitet. Det kan också säga något om dess utseende, ljuda vackert, kittla nyfikenheten och göra fjället allmänt känt. Besökare uppskattar namn på framträdande toppar som underlättar orientering och gör det lättare att berätta om sina upplevelser. Även för kartritare har ortnamnen alltid varit viktiga, men ofta krävs ett urval. Hur många som får plats beror bland annat på kartskalan.

Dagens officiella fjällkartor saknar namn för flera stora toppar, trots att kartbilden ger plats för det. För något år sedan föreslog jag därför Lantmäteriet, den statliga myndighet som ansvarar för att kartlägga Sverige, att man skulle göra kompletteringar i kartorna över Kebnekaisetrakten och Sarek.

Namn karta
Utskrivna kartnamn gör det lättare att orientera sig, men också att berätta om sina upplevelser.

I förslaget lyfte jag fram de fjällnamn som sedan länge används av många vandrare trots att de inte finns med på kartan. De härstammar från turistpionjärer som Axel Hamberg, H N Pallin, Emmerich Rossipal och Tore Abrahamsson som på sin tid döpte flera anonyma fjäll eftersom de inte kände till några samiska namn på dessa toppar. Namn som sedan använts och blivit allmänna genom kartor och klassiska guideböcker.

Varför inte använda pionjärernas gamla svenska namn, undrade jag. Och varför inte skapa nya namn av samiska ord om inget alls är känt? Några exempel bifogades. Till exempel Sielmmabahkti, vår anonyma topp 1792. Det viktiga är inte vad fjällen heter utan att de har ett namn, menade jag.

”Egentligen skulle Lantmäteriet kunna ta bort ordet Kebnekaise från kartan, men det är ju hävdvunnet och det skulle troligen ge ett ramaskri av protester”

– Lennart Dehlin, Lantmäteriet

Efter en tid kom ett svar. Lantmäteriet hade efter samråd med Sametinget och Institutet för språk och folkminnen i Uppsala beslutat avslå de föreslagna namnen. ”Lantmäteriet anser att det inte bör införas nya svenska namn i de här områdena som måste uppfattas som enspråkigt samiska.”, skrev Lantmäteriet.

Inte heller de nya samiska namn som mitt förslag innehöll godtogs eftersom de är nykonstruktioner, om än ”språkligt korrekta”.

Naturligtvis finns bestämmelser för vilka ortnamn som får stå på allmänna kartor. Jag frågar Lennart Dehlin som arbetar med dessa ärenden på Lantmäteriet.

– Vi följer kulturmiljölagens regler och den riktlinje som brukar kallas god ortnamnssed, säger han. Det betyder bland annat att Lantmäteriet inte ändrar hävdvunna ortnamn utan starka skäl, och att eventuella nya namn inte får påverka de hävdvunna.

När den officiella Generalstabskartan över Lapplandsfjällen framställdes i slutet av 1800-talet undersökte kartograferna så gott det gick vad topparna brukade kallas av samerna. I några fall fick man höra flera benämningar på samma fjäll. Vid den tiden fanns inte något samiskt skriftspråk, men namnen nedtecknades med ljudhärmande stavning som granskades av en språkexpert.

Flertalet namn följde senare med till den topografiska Fjällkartan som började ges ut på 1960-talet och då ersatte Generalstabens karta. Topografiska kartan hade en större skala och i den införde man några av fjällpionjärernas svenska namn, men inte alla.

1988 beslutade Lantmäteriet om en radikal ändring av ortnamnens stavning, eller ortografin som man säger på fackspråk.

De nya stavningar som samerna i Skandinavien hade enats om ett decennium tidigare skulle användas på fjällkartorna.

Det rör sig om tre dialekter med olika ortografi: nordsamisk, lulesamisk och sydsamisk. Trots beslutet blev kompromisser nödvändiga. I Jämtlandsfjällen står både det svenska ordet Sylarna och det sydsamiska Bealjege vid denna välkända topp. Kebnekaise stavas numera Giebmegáisi på nordsamiska och båda stavningarna finns bredvid varandra på dagens karta. Mycket välbekanta ortnamn som stavas på gammalt sätt får vara kvar.

– Egentligen skulle Lantmäteriet kunna ta bort ordet Kebnekaise från kartan, men det är ju hävdvunnet och det skulle troligen ge ett ramaskri av protester, säger Lennart Dehlin på Lantmäteriet.

Lantmäteriets beslut grundades på en resolution som FN antog 1972. Den innebär att minoritetsspråkens ortografi ska finnas på allmänna kartor över deras områden, oavsett var de ligger i världen.

Namn karta
Utsikt mot väster från Sielmmácohkka.

Inlandsvägen E45, betraktas numera som gränsen för det samiska området. Väster om den ska i stort sett bara samiska ortnamn finnas, privata hus undantagna. Institutet för språk och folkminnen menar också att ortnamnen måste vara äkta, därför är det olämpligt med nykonstruerade samiska beteckningar på namnlösa fjäll.

Sametinget har för sin del undersökt om det finns äldre namn i Sarek och Kebnekaise som inte varit kända och därför kan komma i fråga för de namnlösa fjällen, men inte funnit några. På Sametinget säger man att det kan finnas sådana, men att det är ett stort arbete att grundligt utreda saken. Troligen ligger de namnlösa fjällen i trakter som är mindre viktiga för renskötseln.

På Institutet för språk och folkminnen hävdar man också att det är lokalbefolkningens ortnamn som ska användas i allmänna kartor, inte turisternas. Institutet är emot att fjällpionjärernas äldre svenska benämningar utnyttjas. Bara de som kom med i topografiska kartan har blivit hävdvunna och kan accepteras.

Namn på privata egendomar råder emellertid inte myndigheterna över. STF:s fjällstugor har sedan länge svensksamiska beteckningar på kartan, exempelvis Tarfalastugan. De får stå kvar.

Även det omdiskuterade namnet Kekkonentoppen i Tarfala står kvar. Många har undrat varför en finsk president ska ha ett eget svenskt fjäll.

– Namnet infördes 1971 på förslag av dåvarande lands-hövdingen i Norrbottens län, Ragnar Lassinantti, efter att han och Urho Kekkonen besökt området, berättar Lennart Dehlin. I dag döper man inte fjäll efter personer och förslaget skulle aldrig bli godkänt med dagens lagstiftning, som dock inte tillämpas bakåt i tiden, säger Lennart Dehlin.

– Kanske kan man säga att Kekkonentoppen nu börjar bli hävdvunnet.

Han tror dock inte på förslaget att döpa en höjd i samma område till Viktoriatoppen.

– Det avvisas bestämt av Lantmäteriet.

Numera förekommer även andra fjällkartor vid sidan om de allmänna. Privata förlag kan utnyttja Lantmäteriets data över landskapet och trycka en karta med de ortnamn som man för sin del anser lämpliga. Lagen hindrar inte detta. Allt fler turister använder dessa fjällkartor, hit hör Utekartan och de blad som ges ut av förlaget Calazo.

Sommaren 2016 lanserade Calazo förlag nya kartor över Sarek och Kebnekaise i skalan 1:50000. Deras kartor innehåller därför fler ortnamn än Lantmäteriets Fjällkartan, bland annat är har man tagit med flera av pionjärernas gamla namn, de som jag föreslog.

På Calazo menar man att kartans användbarhet förbättras med namn på företeelser som är påfallande i terrängen.

Nu återstår att se om pionjärernas namn på de namnlösa fjällen till slut blir så kända att dessa måste betraktas som hävdvunna och införas även på allmänna Fjällkartan.

Vad är egentligen ”god ortnamnssed” om allmänheten använder en del svenska namn eftersom samiska saknas? Och vad händer om det uppstår helt nya ortnamn på samiska eller svenska för att underlätta för fjällturismen?

Svaren står skrivna i framtiden.

Claes Grundsten
… är fjällkännare, fotograf  och författare till en rad böcker. Hans svenska favorittopp är Bierikbákte i Sarek: ”Djärv, brutal och taggig, slår allt annat”.
Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här