Gysinge Bruk hälsar välkommen med gnistrande vinterväder och knarr under kängorna. Bruset från forsarna där Dalälven övergår i Färnebofjärdens älvlandskap känns påtagligt nära. Här anses den biologiska gränsen mot Norrland gå, eller, om man så vill, här är sydgräns för vissa nordliga arter.
Länge var Gysinge en isolerad och näst intill obebodd trakt där bönderna hade sina fäbodar och kvarnar och där man fiskade i Dalälven. Men nya tider stundade och 1668 uppfördes en masugn vid Gysingeforsarna. Därefter blev inget sig riktigt likt på den ensliga fäboden i Österfärnebo socken, invid gränsen mellan Gästrikland och Uppland. Vallon-smeder flyttade hit, malmen hämtades från gruvorna i Uppland, träkol kom från närbelägen skog.
I Gysinge skapades med tiden ett av Sveriges största järnbruk. Här växte ett helt samhälle upp, med skola, jordbruk, sjukvård, värdshus och järnväg. Till det kom smedjor, järnbodar, brygghus, badhus, växthus, magasin, fähus och vitputsade längor med bostäder för smeder och bruksarbetare och deras familjer, med täppor och plats för ko och gris.
Dalälven.
Gysinge Wärdshus.
Kökschef Thomas Högfeldt serverar majskyckling.
Gysinge Wärdshus.
Under 1830-talet ersattes också det nerbrunna 1700-talsslottet i trä med en ny stenbyggnad i tre våningar och många salonger med totalt 2 000 kvm golvyta, vilket gör den till en av Sveriges största herrgårdar.
Men tidigt 1900-tal var det slut på järnhanteringen i Gysinge. När vi nu trotsar den bitande kylan och vandrar under nakna lövträd som klätts i frostkristaller av kallröken från forsarna, känns det ändå som att bebyggelsen är förvånansvärt intakt. Trots att det har gått mer än hundra år sedan den sista smeden la ner släggan.
Det lyser i stugorna, varubilar backar upp mot lastbryggorna, en liten traktor stångar sig fram mellan drivorna. Vi imponeras av herrgårdens räta linjer och långa fönsterrader, gläntar på vinterstängda dörrar och försöker orientera oss mellan brukets alla byggnader.
Slutligen hittar vi fram till STF–anslutna Gysinge wärdshus och hotell. inrymt i ett hus från 1756 som kunde vara hämtat ur en roman av J.R.R. Tolkien: vitmenat och kutryggigt, lågt i tak, tryggt förankrat och med en välkomnande dubbeldörr som tar oss rätt in i matsalens alla frestelser.
Vi möts av att de sista smulorna från frukosten sopas undan samtidigt som dofterna från köket berättar om att lunchen är under tillagning. Kökschefen Thomas Högfeldt sliter sig från pumpasoppan och berättar att fokus för mathållningen är hållbart och lokalt.
– Här i området finns massor med duktiga leverantörer av kött, fisk, dryck, grönsaker och mejeriprodukter, säger han. Vi bakar eget bröd och serverar allt från frukost till fyrarätters-middagar.
Värdshuset hade kanske sina guldår under den tid som krögarprofilen Inge Lindgren, även kallad Gys-Inge, välkomnade sina gäster. Han var värdshusvärd i 34 år, fram till 2008, då nya ägare tog över och bland annat drev en flyktinganläggning. Därefter stod under flera år byggnaderna tomma och utkylda. De tog då mycket stryk, med frusna vattenledningar, fuktskador i golv och väggar och tapeter som gav upp.
De nuvarande ägarna, Gertjan och Karen van Os, hade länge drivit serviceföretag med inriktning på mat, catering och administration, i både Sverige och Holland, när pandemin tvingade dem att ta en paus från sina respektive yrken och verksamheter.
När de 2020 blev tillfrågade av de nya ägarna om de kunde tänka sig att starta upp Gysinge wärdshus igen väcktes deras nyfikenhet.
– Vi åkte hit, tyckte om miljön, gillade läget och såg möjligheterna, trots de eftersatta byggnaderna, berättar Gertjan.
De satte igång att renovera huvudbyggnad och ett trettiotal hotellrum inrymda i de närbelägna smedbostäderna. Allt måste åtgärdas, från VVS till tapeter. Passande nog ligger Gysinge centrum för byggnadsvård, som erbjuder såväl rådgivning som försäljning av byggnadsvårdsmaterial, alldeles i närheten och ett samarbete inleddes.
– Vi har kommit en lång bit på väg. Det är en pågående process på en stor anläggning, bestående av flera byggnader som återstår att åtgärda, konstaterar Gertjan. Men vi gillar utmaningar så det här är ett projekt som passar oss.
Pandemin följdes av räntehöjningar och priser som sköt i höjden. Men den 13 juli 2020 kunde värdshuset återinvigas och varmt välkomnas, 236 år efter att det första gången öppnat sina dörrar. På den tiden skilde man på folk och folk. I matsalen togs brukets finfolk emot; bönder och arbetare fick hålla till godo med ett bakre rum, skilt från huvudbyggnaden.
I dag är alla lika välkomna: träningsgrupper, konferenser, familjer, par, vandrare och annat friluftsfolk, med och utan hund. Det är ombonat med lågt i tak, återvunna möbler och gott om prång och sällskapsrum att dra sig undan till.
– Ett gemytligt boutiquehotell med matupplevelser utöver det vanliga, är Gertjans och Karens egen varudeklaration.
Efter att ha serverats pumpasoppa och nybakat bröd i en mindre matsal en trappa upp, lotsas vi runt mellan de rymliga sovrummen. Alla nyrenoverade med tidstrogna tapeter. Och utan teve, ”ett medvetet val”, som Karen förklarar.
Utanför den vedeldade bastutunnan invid älven radar snöänglarna upp sig i drivorna. I ladan finns ett välutrustat gym med inriktning på crossfit. I en länga erbjuds pingis, dart, biljard och lekhörna, i en annan finns lokaler för yoga och meditation. Sommartid går det att spela tennis, paddla, bada, grilla, hoppa studsmatta och prova en SUP.
Men man kan också med fördel ge sig ut i Färnebofjärdens nationalpark. Även vintertid. Vid behov finns skidor och skridskor att hyra i Gysinge. Nationalparken breder ut sig söder om Gysinge med en mosaik av sjöar, forsar, våtmarker och skogar. 205 fågelarter lär finnas, varav över 100 arter regelbundet häckar i området. Hela nationalparken är starkt präglad av de regelbundna och vidsträckta översvämningar som gör Färnebofjärden till ett av Sveriges mest värdefulla naturområden. Här möter Norrlands myrmarker och barrskog södra Sveriges lövskogar.
Vid nationalparkens huvudentré på Mattön vid Sevedskvarn, strax söder om Gysinge, lockar doften av brinnande ved in oss på en av de vandringsleder som utgår från entrén. Vid ett av de arkitektritade vindskydden har ett par tagit grillplatsen i besittning och slagit sig ner invid elden för en fika med te och mackor. Marken är täckt av ett tunt lager snö, det brusar högljutt från älvfårorna och solen har redan påbörjat nerstigningen inför en tidig skymning.
Vi fortsätter någon kilometer på stigen som följer strandkanten. Ibland tvingar oss en kvardröjande översvämning att göra lovar ut i snön för att torrskodda ta oss vidare. Det går att välja mellan olika långa slingor och för det allra mesta går det att komma fram utan att bli blöt om fötterna. Här passerar också de längre Gästrikeleden och Upplandslederna.
Med kinder som hettar återvänder vi till Gysinge bruk. Mörkret faller allt snabbare för att till slut lyckas driva iväg det lilla solsken som i det längsta hängt sig kvar. Ljusslingor tänds i träden och i värdshuset är det eld i spisen. Thomas Högfeldt passerar som en varm vind med spisrosor i ansiktet. Snart har middagen trollats fram på den vita duken.