Jag låter blicken svepa ner mot dalen, över sjön och bort mot fjället Drommen. Som en enorm bumling höjer det sig, precis där Jämtlandsfjällen tar vid efter det flackare landskapet runt Storsjön. Vid horisonten sticker topparna vid Anaris och Lunndörren upp som en välbekant fond. Kalla det nostalgi. Eller kärlek. Oviksfjällen, eller Bydalsfjällen som det kallas i kommersiella sammanhang när det gäller skidbackar och liftsystem, har alltid funnits där för mig – liksom släktstugan i skogssluttningen upp mot fjället. Tio minuter upp till trädgränsen, sedan breder vidsträckta fjällhedar ut sig i en böljande terräng med stundom mjuka, stundom branta sidor.
Om vintern blir de ett eget litet skidparadis för den som spänner på stighudar under laggen och ger sig av, bortanför pisterna. Det är snälla fjäll, tillåtande för den som är ny på det här med topptur, och ändå med otroliga vyer och variation nog för att räcka i flera dagar.
– Där brukar det vara superhärligt att åka ner, säger jag till fotografen Henrik och tittar lite olyckligt mot branten precis öster om toppen Tieknippen, där jag och några kompisar swishade ner med jubel i kropparna förra påsken. Då hade jag snö till midjan när jag skulle skotta på taket, och efter en lång dag med många svängar på fjället grävde vi en grop utanför stugan och slog oss ner där, tillsammans med en flaska bubbel och chips.
Den här vintern är annorlunda. Ambivalenta plus- och minusgrader i kombination med hårda nordliga vindar har gjort att mina vanliga toppturer på nordsluttningarna ovanför stugan har blivit en vindpinad historia av hårda och hala snöfält, med barskrapat stenskravel däremellan.
Det stora jublet i kroppen infinner sig inte riktigt den här gången, även om vi tjoar till lite när vi får till ett par habila svängar till slut. Trots det torftiga underlaget är vi lyckliga över turen när vi kommer tillbaka. Det är svårt att vara missnöjd när fjällen är så vackra. Bara att vara helt ensam där uppe är en ynnest i sig. Och det är man ofta här.
– Bydalen är ju fortfarande lite av en okänd liten pärla på något sätt, säger Johan Ranbrandt.
Han är en av författarna bakom guideboken Toppturer i Jämtland, och som östersundare kan de här fjällen räknas som lite av hans hemmafjäll. Jag tar ett snack med honom på telefon för att få höra vad han tänker om omgivningarna.
– Det är ett rätt så bra ställe om man vill hitta orörd offpistskidåkning, från liften men kanske ännu hellre om man turar.
Ibland köper han ett liftkort och åker upp i Dromliften, som ligger lite för sig själv i systemet och inte ser mycket ut för världen med två små nedfarter.
Men det är vad som finns utanför pisterna som intresserar Johan och hans vänner.
– Har man topptursskidor i liften så kan man hitta mycket fint i Drommenskogarna. Det är lite som kantarellställen, så jag är lite kryptisk när jag pratar om det. Vi kan säga att området är fint i alla fall, säger han och skrattar i luren.
Mindre hemlig är baksidan av Drommen, alltså sidan som vetter åt syd eller sydost. Det är det perfekta snöläget i Jämtland, där vinden ofta kommer västerifrån eller från nordväst.
– På baksidan av Drommen är det dessutom nästan som en svacka, så där samlas ofta bra med snö. Och det är jättefin utsikt. Både mot det dramatiska västerut, och mot det enorma skogslandet, sjöarna, kulturbygderna. Det är jättemäktigt rent allmänt att vara på topparna i Bydalen, säger Johan.
Inne i Östersund driver han ett co-workingställe där det titt som tätt är ”friluftsdag”. Och då ligger Bydalsfjällen bra till när det vankas topptur, inte minst för de mindre vana.
– Det är verkligen det perfekta nybörjarstället. Att parkera vid Fjällhalsen, gå upp på Västfjället och sedan ta ett tekniskt enkelt åk ner och sluta med god mat och dryck på fiket där. Det är perfekt.
Jag vet förstås precis vad han talar om. Västfjället – eller Västerfjället, som det heter på kartan (men som ingen här säger) – är ”andra sidan” för mig, den sida jag ser från fönstret i storstugan. Där står jag nu och spanar när ännu en ny dag gryr i vår vackra dal. Sneglar ut genom fönstret, mot nämnda fjäll som ståtar bortanför vajande tallar.
– Hur mycket blåser det egentligen? undrar fotograf-Henrik.
– Mycket.
Faktum är att det blåser så pass mycket att vi tar en tur i skyddad terräng i dag. Byter topptursutrustning mot hederliga gamla turskidor, och åker en sväng längs Lekarån, längst bort där vägen tar slut i Höglekardalen. Varje år är det någon beundransvärd själ som kör upp ett spår på den frusna ån inne i skogen, över de häftiga isformationerna som ligger som broar över bitvis öppna partier där vattnet rusar fram. Att åka här är som att befinna sig i Narnia, även när det inte är den vintrigaste av vintrar. Jag slänger en blick mot Henrik och konstaterar nöjt att han har något lyriskt i blicken. Det är något magiskt med den här platsen, och även om det skulle kunna ses som ett kantarellställe så unnar jag fler att upptäcka den.
Inte förrän vi tar en liten extratur längs skidspåren vid Dalsjön, stöter vi på andra människor. En skylt om att den gamla fäboden Hovdebuan har börjat med ”självservering” gör oss nyfikna, så vi knäpper av oss skidorna och går in i det gamla huset. Här hittar vi tre våffeljärn och en kyl full av smet, grädde och sylt. Lägg därtill en apparat som serverar varm choklad med ett knapptryck och det är uppenbart att vi inte kan motstå erbjudandet. På väggen sitter en Swishkod.
Tre personer till kommer in, och de känner likadant.
– Nämen, vilken bra idé. Klart vi ska ha en våffla, säger Barbro Lundin, som har en andelsstuga intill Dromliften.
Med sig har hon vännerna Kerstin och Roffe Nilsson, som är ute på något av en skidturné. De har redan varit i Sälen och nästa stopp blir Åre. Men till Bydalen kommer de gärna igen, konstaterar de – och berättar om en tur till hängbron och vidare mot Storfallet.
– Det var lite dåligt med snö på några ställen så vi fick ta av oss skidorna en stund. Men det blev ju jättebra ändå, konstaterar Kerstin.
Där är vi fullkomligt överens. Allt kan bli ett äventyr om man vill. Ändå längtar jag lite efter att den där ultimata skiddagen ska dyka upp. Med sol och snälla vindstyrkor.
Två dygn senare kommer den, och det är en fredag. Solen skiner från en knallblå himmel när vi kör den slingrande vägen upp till Fjällhalsen och parkerar utanför restaurangen. Bäst att grunda med en lunch innan vi tar oss an Västerfjället.
Inne i restaurangen träffar vi Madelen Edlund som är tredje generationen som driver Fjällhalsen Fik & Butik, och har vuxit upp precis här.
– Ja, vid det här bordet typ, säger hon med ett lätt skratt när vi slår oss ner i ett soffhörn.
Det är få förunnat att vakna varje morgon med den mäktiga vyn mot Drommen på andra sidan dalen och ski-in-ski-out-läge. Från pisterna i Bydalen går en transportled hit, och utanför restaurangen står nu både skidor och brädor i väntan på fler svängar i backarna efter en välförtjänt paus.
Mätta och belåtna spänner vi på oss topptursutrustningen och börjar vandra upp mot Västerfjället. Precis som förutspått har sydsidorna bäst snö, efter många dagar av den pinande nordanvinden. Vi har bara väntat på rätt tillfälle, rätt prognos. Och visst ser det lovande ut på håll. Toppen är lika vit som riporna som lyfter från bakom en sten, men ändå snålar jag på förväntningarna. Inte kan väl snön vara så värst bra där uppe? Det blir bra hur det än blir, intalar jag mig. Dessutom är det en trevlig promenad upp.
Inte förrän jag ställt om bindningarna och åker utför vågar jag lita på snön. Men den är faktiskt riktigt bra – och ett litet förtjust tjut slipper ut mellan läpparna. Den väldiga Drommen vilar pösmätt på andra sidan dalen och jag tänker mig att den ligger där med magen i vädret och tittar roat på oss när vi äntligen får de där svängarna vi längtat efter. Det är mjukt. Det är följsamt. Det är alldeles, alldeles underbart, och nu känner jag det faktiskt: Jublet i kroppen.
Självklart är vi alldeles ensamma om härligheten.
Ja, tills en snowboardåkare från pisterna på andra sidan krönet kommer farande, utan att ha en aning om vilket kanonåk vi just fått till.
