Det regnar guld på Citadellets koloniområde. Inte bokstavligen. Men försommaren är gullregnets tid och de små träden har slagit ut i all sin prakt. Det är också syrenens, aklejans och blåregnets tid. Otaliga nyanser av lila, blått och rosa kantar grusgångarna mellan kolonilotterna. Det doftar sött och surrar från hungriga humlor och bin.
– Många odlar mormorsväxter som stockros, prästkrage, pion, akleja och buskrosor, säger trädgårdsmästaren Martin Bofeldt som guidar oss genom Sveriges äldsta koloniområde, etablerat 1904.
”Mormorsväxter”, gammaldags perenner som odlades flitigt fram till 1950-talet, har fått ett uppsving. Här minner de om koloniområdets historia. Fruktträd och bärbuskar är det också gott om på de drygt 120 lotterna, alla med tillhörande stuga. Martin Bofeldt pekar ut ”Sockerslottet”, ett utställningshus från Landskronas 500-årsjubileum 1913. Med sina kolonner, pilastrar och det officiella namnet Villa Solhem är det långt ifrån en sedvanlig kolonistuga. Men så är också Citadellets koloniområde på många sätt unikt.
– Det finns en lång odlingshistoria här. Först var det munkarna och sedan kom soldaterna. Ett tag var det tvångsarbetaranstalt för kvinnor i citadellet och då fanns det också odlingar.
Koloniområdet ligger i anslutning till Landskrona citadell, en sevärdhet i sig. Fästningen, med fyra torn och vallgravar, byggdes på 1500-talet på den plats där karmelitermunkarna tidigare hade sitt kloster. Soldaterna som bemannade fästningen odlade rovor och gråärter uppe på vallarna. På 1800-talet fick apotekare G E Berg, som första civila person, möjlighet att arrendera odlingsmark.
–Vi hittar fortfarande historiska botaniska spår här, till exempel ålandsrot som är en gammal medicinalväxt, berättar Martin Bofeldt och konstaterar att de kan komma från såväl munkarna som soldaterna. Eller från apotekare Berg.
En annan teori är att frön och sticklingar har hämtats från Tycho Brahes renässansträdgård på ön Ven utanför Landskrona. Det är en annan av de trädgårdar Martin Bofeldt tar hand om i egenskap av trädgårdsmästare på Landskrona museum. Vetenskapsmannen Brahe odlade för alkemiska experiment men ville också skapa en Edens lustgård. För kolonisterna finns paradiset här på fästningsområdet, bland rosenbuskar och äppelträd, i hängmattor och trädgårdssoffor. Med havsbris och sommarsol.
– Men från början var det blodigt allvar, påminner Martin Blofeldt. Sverige var ett fattigt land och människor svalt. Man odlade mycket potatis den första tiden.
Kolonirörelsen grundades i Tyskland i slutet av 1800-talet och kom till Sverige via Danmark. Tanken var att ge städernas arbetare en plats att odla på, att få ut barnen i friska luften och höja livskvaliteten. Det fanns också inslag av fostran, utbrett superi skulle ersättas med skötsel av en egen täppa. Kolonilotterna blev, inte minst under krigstider, viktiga för livsmedelsförsörjningen.
I Landskrona, en arbetarstad som präglades av stora industrier, anlades flera koloniområden under 1900-talets första hälft. I dag är det Sveriges mest kolonitäta stad per invånare. Citadellets koloniområde klassas som ett statligt byggnadsminne och bland kolonisterna här finns ”en påtaglig stolthet” över det kulturhistoriska arvet, berättar Martin Bofeldt när vi går in genom grinden till Rothoffs museikoloni.
Stugans fasad är grön med vit snickarglädje och glasförsedda dörrar. Inomhus är väggarna gammelrosa och möbleringen delvis i original från Anton och Hilma Rothoffs tid. Det var de som byggde stugan och på väggen sitter kontraktet från 1905 då arrendet för ett år uppgick till arton kronor. 1993 köpte Landskrona museum stugan och nu är den öppen för besökare helger och tisdagar sommartid. Trädgården är tillgänglig under dygnets ljusa timmar året om.
– Man kan ta med sig en picknickfilt eller sätta sig vid bordet i bersån med fika, säger Martin Bofeldt som själv är på plats på tisdagar för att sköta odlingen och svara på frågor.
Besökarna är både lokala och mer långväga. Ett år dök det upp en grupp från Australien som hade läst om det anrika koloniområdet, en för dem tidigare okänd företeelse. De senaste årens ökade odlingsintresse sätter också sina spår.
– Vi såg ett uppsving under pandemin och sedan har det bara blivit mer och mer. Många som själva odlar tycker att det är inspirerande att gå runt och titta.
Museiträdgårdens grönska är överväldigande. Fokus är på klassiska blomster, sådana som odlades redan tidigt 1900-tal: daggkåpa, liljekonvaljer, nävor, rosor, pioner och aklejor. Martin Bofeldt pekar och berättar, tar oss med till örtaträdgården, den han kallar ”min stora kärlek”. Vi luktar på björnrot, vinruta, åbrodd, läkemalva och läkevänedrot, smakar på några av dem och vänder sedan blicken mot grönsakslandet. Än så länge har bara gråärten kommit upp, men det ska också bli kålrot, palsternacka, morot, lök, potatis och olika rovor.
– Varje år har vi ett tema här och jag tänkte att beredskapsodling skulle passa i år, sådant som inte behöver förvaras i kylskåp och som anknyter till tidigare självhushållning.
Ända fram till 1940 användes Citadellet som fängelse.
Vi går vidare, längs Gullregnsstigen och Syrenstigen, stannar till och beundrar gigantiska buskpioner, sammetshortensia och jättevallmo. Kolonilotterna liknar mer miniatyrträdgårdar än traditionella lotter och många av stugorna är stora nog att rymma flera rum. Karaktären skiftar mellan äldre stugor med spröjsade fönster och mer moderna i 1980-talsstil. I vissa trädgårdar dominerar gräsmattan, i andra är varje kvadratmeter uppodlad. Sedan området blev byggnadsminne finns föreskrifter om stugornas kulörer och byggmaterial, stil på trädgårdsmöbler och utformning av staket och spaljéer. Kolonisterna uppmanas att bevara och plantera äldre kulturväxter.
Mittemot Rothoffs museikoloni har Sara Persson sin sommarlycka. Marken arrenderas men stugorna äger lottinnehavaren. Saras stuga var ett ruckel bortom räddning så hon byggde nytt. Varje sommar flyttar hon och dottern hit för att sedan återvända till lägenheten i stan till hösten.
– Jag tillbringade mina barndomssomrar här, säger hon och pekar på grannstugan där föräldrarna håller till sedan många år tillbaka.
Men inom odling är hon novis, säger hon. Hon provar sig fram, har byggt odlingsbäddar och spaljéer av spillvirke.
– Jag försöker plantera sådant som lockar pollinerare och bidrar till biologisk mångfald. Förra sommaren satte jag mängder av blodklöver, det gillade humlorna.
Här kan vara ”vansinnigt mycket turister”, konstaterar hon, många från Danmark och Tyskland. Men det är en del av koloniföreningens själ, att den ska kunna avnjutas av alla. Därför finns det också en gräns för hur höga häckar och staket får vara. Det ska gå att kika in.
Häcken vid Emil Tingströms lott behöver klippas, det konstaterar både han och Sara Persson när vi kommer promenerade nerför Kärleksstigen. Hans är vad trädgårdsmästare Martin Bofeldt kallar en av ”de mest svårodlade lotterna”, de som sluttar brant ner mot vallgraven. Men i backen breder ett stort gråpäronträd ut sig, till synes opåverkad av sluttningen.
– Jag tror att det har stått här sedan 1930-talet, säger Emil Tingström och tillägger att päronen inte är särskilt goda.
Kolonilotten hade stått öde i flera år när Emil Tingström och hans fru tog över den, trädgården fick grävas fram. Han kallar odlingen ”ett barndomsprojekt” där krollilja och kungsängslilja påminner om uppväxten. Under körsbärsträdet dinglar en hängstol, det finns en uteplats med soffor och parasoll, hängmatta och grill, den senare väl dold bakom stugan.
– Det är väldigt socialt med en kolonilott. Folk kommer förbi och hjälper till med olika saker, de har med sig en flaska vin och sedan blir de kvar.
Även Sara Persson lyfter fram det sociala. Koloniområdet ligger ett stenkast från centrum och inbjuder till spontana besök.
– Jag är ganska tråkig på vintern, men jag lever upp på sommaren. Det är en fin plats för att umgås med vänner och familj, säger hon.
Som sommarnöje var citadellet omskrivet redan av Selma Lagerlöf som bodde i Landskrona 1885-1897. I slutet av 1800-talet, innan koloniområdet anlades, hade borgerskapet i staden fått tillgång till mark innanför vallgraven. De byggde lusthus och sommarvillor med små trädgårdar vid citadellet. I dag finns inget av det kvar. Selma Lagerlöf skrev om den gamla fästningens fredliga ansikte:
”Väl må Sveriges ovän bäfva
då han nalkas dess bastioner
och ser gröna paviljongen
der han väntadt sig kanoner”
Från Kärleksstigen följer vi små grusgångar där kolonilotter med namn som Solsta, Eden och Sommarhemmet ligger tätt. Snart är vi vid havet där en staty av Selma Lagerlöf spanar ut mot Danmark och Ven. Det friskar i från väster. Kanske för vatten och vind med sig nya fröer från Tycho Brahes trädgård.