Föredrar du Segebaden eller Rimfors? Sedan 1930-talet har diskussionen pågått bland turskidåkare om för- och nackdelarna med de två olika modellerna av dragpulka, även kallad skid- eller fjällpulka. Mitt eget första möte med dragpulkan, en Segebaden, var under familjens skidturer i slutet av 1980-talet. De vintrar när snön låg tillräckligt djup i Stockholmsområdet bäddades min storasyster och jag ner under det röda kapellet och vaggades till sömns medan mina föräldrar skidade fram på de snötäckta golfbanorna. Jag kan inte påstå att jag minns något av de där turerna, men om jag gjorde det skulle det kanske vara doften av tjära.
Nomadfolk på kallare breddgrader har förstås i alla tider använt sig av olika typer av slädar och pulkor. De har dragits av hund, ren eller människa. Min syster och jag är två av många generationers barn som transporterats över snön i pulkor med skaklar kopplade till ett dragbälte om midjan på skidåkaren framför.
Fortfarande är dragpulkan en relativt vanlig syn på fjäll och i skidspår – omistlig för att få med familjens yngsta medlemmar på turen och för tyngre packning.
De senaste decennierna har de flesta pulkor tillverkats i glasfiber eller plast, mer underhållsfria och ofta lättare än de klassiska i trä. Men det är den nostalgiska tjärdoften som slår emot mig när jag nu kliver in i Dan Eliassons verkstad på jämtländska Frösön. Garaget som ligger i sluttningen ner mot Storsjön är numera fabrik och lager för skidpulkan av det anrika märket Segebaden. Runtom i lokalen ligger dussintals träpulkor staplade på varandra. Dan plockar ner en av dem, björkträet lyser vitt mot arbetsbänken i mitten av rummet. Han häller lite av den brunsvarta tjäran på pulkans undersida och gnider in den med jämna drag. Med ens skiftar träet nyans.
— Det är ganska ofta jag ryser när jag håller på med pulkorna. De är ju så vackra, säger Dan Eliasson medan han gör den här pulkan redo att klara en vinter till fjälls.
Liksom för så många andra har Segebadenpulkan varit en följeslagare genom Dan Eliassons liv. När han för tolv år sedan fick möjlighet att köpa varumärket Segebaden tvekade han inte. Då var Dan delägare i ett sågverk men hjälpte ibland kunder att få tag på reservdelar till deras gamla träpulkor. Så hade han fått kontakt med Segebadenpulkans dåvarande ägare Lars-Åke Eritz som höll igång märket på egen hand.
– När vi tog över var det en liten verksamhet. Men med tiden växte tanken fram att man kanske ska satsa på det här ändå, berättar Dan.
2015 sålde han sin del av sågen och sedan dess är det här, bland pulkorna i den tjärdoftande verkstaden, han tillbringar sina dagar.
Historien om Segebadenpulkan börjar på 1920-talet. Då gör civilingenjören och friluftsentusiasten Ernst von Segebaden långa skidturer tillsammans med sin bror Ugo. Med tunga ryggsäckar att bära på diskuterar de fördelarna med en pulka som kan transportera packningen i stället. Ernst börjar experimentera. Han hämtar inspiration från ackjan, en samisk pulka med båtliknande skrov gjord för att dras av ren i varierad terräng. Så här skriver Ernst själv om sin pulka i STF:s årsskrift från 1932: ”Resultatet blev, att jag efter en del experiment med försöksmodeller så småningom fick fram ett mycket lätt och starkt litet fordon med kälkens parallella medställning och pulkans slutna form, vilket jag kallar skidpulka.”.
I början av 1930-talet börjar Svenska Slöjdfabriken i Säter, som ägs av bröderna Segebaden, tillverka Ernsts skapelse. Den blev snabbt populär, inte minst inom svenska försvaret. Bara under Andra världskriget producerades upp emot 30 000 pulkor i fabriken i Säter.
- Tjära undersidan vid behov, kontrollera efter/inför varje säsong. (Tjäran ger både fuktskydd och glid. Plastpulkor vallas med paraffin eller glidvalla.)
- Stryk insida och trädetaljer med en blandning av linolja och terpentin, vid behov.
- Smörj in torra läderdetaljer med lädervax.
- Håll koll på slitage, sprickor och revor. Laga och byt ut när det behövs.
- Kontrollera lite extra att medarnas fästskruvar sitter.
En del ägare har givit sina Segebadenpulkor särskild personlig utsmyckning.
Produktionen i garaget på Frösön är i mycket mindre skala. Men den som ser sig om i lokalen upptäcker här och var en annan slags träpulka, en rak och platt modell som skiljer sig från Segebadens båtliknande siluett. Det är Rimforsmodellen, den andra svenska pulka som Dan Eliasson bestämt sig för att väcka liv i. Sedan 2021 tillverkas nämligen också Rimforspulkan på licens här i verkstaden. Ungefär samtidigt som bröderna Segebaden började producera sin dragpulka utvecklade skidpionjären Olle Rimfors en annan variant, en pulka för fjällvidderna. Modellen liknar toboggan, den pulka som länge nyttjats av ursprungsbefolkningen i Nordamerikas norra delar. Olle Rimfors gör pulkan manslång för att kunna sova i den. När Skidfrämjandet, i dag Friluftsfrämjande, anordnar en långtur till Kebnekaisemassivet 1934 ansluter Olle med sin skapelse. Med på färden var också Dagens Nyheters sportredaktör David Jonason som skrev om äventyret i Skidfrämjandets årsbok året därpå: ”Rimfors modell av pulka, 175 centimeter lång, helt rektangulär och alltså med lika’ bred nos som akter är utan tvivel framtidens. Med sin flata botten löpte den stötfriare och mera glidande än våra båtformade ackjor.” Efter succén på högfjället började Rimforspulkan tillverkas i Östersund, för att så småningom flyttas till Sollefteå. Men den tillverkades också av händiga privatpersoner. Den enkla konstruktionen gjorde det möjligt att snickra ihop en pulka själv och ritningar publicerades flera gånger i Friluftsfrämjandets tidning I alla väder. De två pulkatyperna levde sida vid sida, med viss inbördes konkurrens.
— Det var länge två läger där man propagerade för sin pulkamodell, säger Fabian Rimfors när jag når honom på telefon. Fabian är barnbarnsbarn till Olle Rimfors och gav för några år sedan ut en bok om sin gammelmorfars liv. Som barn sov han gott i Rimforspulkan under fjällturerna, men ser fördelar hos båda pulkorna.
— Jag tänker att det handlar mycket om hur man använder den. I skogen är Rimforspulkan ganska otymplig medan Segebaden är smidigare. Uppe på fjället på skrå är Rimforspulkan raka kanter att föredra.
Vi vandrar vidare runt i verkstaden. Längs med väggen står en handfull maskiner, välanvända och med fantasi-eggande kugghjul, kedjor och klossar. De kommer från bröderna Segebadens fabrik i Säter och när Dan tog över fick han dem på köpet. Varje sommar väcker han liv i dem för att tillverka ett gäng nya pulkor. Processen börjar med att de olika delarna sågas till och hyvlas.
— Vi använder bara kvistfri björk. Björk kombinerat med tjära har en otroligt långt hållbarhet och blir smidigt och rörligt. Och så är det formstabilt, när du väl har böjt en mede så håller den sig så.
Segebadenpulkan är uppbyggd av tre bottenbitar i plywood som fästs samman med fyra lister, två i botten som fungerar som medar och två som relingar längs sidorna. Listerna värms och böjs i en av maskinerna innan de sätts fast i framstycket av massivt trä. Till sist sätts ytterligare en list som fungerar som mede längs botten samt ett bakstycke. Spanten som fästs med skruvar på insidan av pulkan håller delarna på plats.
— Man måste ha känsla och förståelse för träet. I början knäckte jag många medar men gör man den rätt blir det en otroligt stark konstruktion, säger Dan.
Nyproduktionen tar mycket tid under sommaren, men det är renovering som är Dans huvudsakliga syssla resten av året.
— Jag provar att styra kunderna åt gamla pulkor, jag säljer nästan inga nya.
Han plockar fram en av pulkorna som ska lagas. Den här är från 1940-talet och saknar en reling. Med van blick letar han fram en långsmal bit björk som ska passas in. Annars är det oftast bara kapellet som behöver bytas på de gamla pulkorna.
— Själva pulkan går nästan aldrig sönder. Och om något får en smäll eller spricker går varje del att byta ut. Det är det som är så häftigt.
Om Dan Eliasson får bestämma är träpulkans epok långt ifrån över. Hans senaste idé för att bevara kunskapen är en kurs där privatpersoner får göra sin egen pulka på Segebadens gamla maskiner.
— Min drivkraft är att pulkorna ska leva vidare. De gånger jag tvivlat träffar jag en kund som står tårögd när hans eller hennes gamla pulka få nytt liv. Det absolut mäktigaste med träpulkor är att de kan gå vidare från generation till generation.
Några veckor efter mitt besök i verkstaden på Frösön är det dags för mig att ge mig ut på fjället. Jag bäddar ner min son på sex månader i en gammal Segebadenpulka. Visserligen är det inte samma som jag en gång låg i, men den har ett likadant rött kapell. Jag knäpper fast rottingskacklarna i selen och skidar iväg. Det dröjer inte många minuter innan han sover tungt på lammullsfällen bakom mig.