Muddus. Eller Muttos på samiska. Namnet har haft en egen förtrollad klang ända sedan jag som femtonåring drömde om vidsträckta urskogar i norr. Några få av de äldre, coolare fältbiologerna hade varit där och talade om det med en särskild vördnad i rösten. Alla sydliga gammelskogar bleknade. Men Muddus var ogreppbart avlägset för en sörlänning, och långt från närmaste tågstation. En mytisk plats som man nog bara kunde drömma om att komma till.
Ändå står vi här nu. På den lilla fjällknallen Sör-Stubba/Oarjemus Stubbá, i nordvästa hörnet av de omkring 50 000 hektar myrmarker och gammelskog som är Muddus nationalpark. Och de obrutna horisonterna sträcker sig ännu längre än så, för parken är en del av världsarvet Laponia – Europas största sammanhängande skyddade naturområde där även nationalparkerna Sarek och Padjelanta ingår. En dag som denna, med vinande vårvintervindar, känns det bra att inte vara på väg mot fjällen utan vidare in i Muddus skyddande barrskogsrike.
Namnet Muttos kommer förmodligen från det samiska ordet mutták, som betyder passande eller precis tillräckligt. I jämförelse med Sareks skarpa, obarmhärtiga fjäll är detta lite mer ”landet lagom”. Här finns vad som behövs för ett gott liv, åtminstone ur renskötarperspektiv. Även ur turistsynpunkt är det mer lagom än man kan tro. Utflykten upp på Sör-Stubba tog bara någon halvtimmes skidande från en parkeringsficka på E45:an. Men den som vill kan fortsätta vidare i dagar och veckor.
Turen nerför fjällknallen är mer utmanande. Nu, i början av april, är snön inte oskuldsfullt pudrig utan stenhårt isig, sliten av hela den gångna vinterns töiga bedrövelser. Nedblåsta grenar, hänglavsjok och barkflagor ger plötsliga tvärstopp under skidorna. Ett lodjursspår går att urskilja längs sluttningen trots att det har frusit och tinat i flera omgångar.
Denna första utflykt blir bara en liten avstickare under bilresan mot Jokkmokk, från Gällivare dit nattåget kom för ett par timmar sedan. Uppdraget är att ta oss an Muddus på ett lite annorlunda, mer bekvämt vis – och vi har valt att förlägga vårt basläger till Jokkmokk.
Nästa morgon börjar i nationalparkens sydvästra hörn med Muddusfallet/Muddusagahtjaldak, som mål.
Första biten känns inte riktigt som drömmen om Muddus. Skogen är lite pinnig och klen. Här, i närheten av Stora Luleälven, avverkades de grövsta tallarna i slutet av 1800-talet. De träd som skulle ha varit de riktiga åldringarna står kvar som grånade stubbar, avkapade jämns med forna vintrars snötäcke.
Den markerade sommarleden är, föga förvånande, inte gjord för att åkas på skidor. Att följa den blir ett väldigt slingrande upp- och nerför småknallar och fallna träd. Men efter en stund inser vi den väldiga friheten som vårvintern för med sig; skaren är så skarp och träden står så glest att man tar sig lättare fram utanför leden. Inte behöver man snirkla sig runt myrarna heller som senare på året, det är bara att ta ut kompasskursen och åka. Särskilt om man har en passionerad orienterare med sig som fotograf.
Ljudet av skidor mot stenhård snö blir så högt att vi måste stanna till då och då för att insupa kungsfågelgnissel och milsvid tystnad. Det här är kanske bästa tiden att färdas fritt genom parken, när solen värmer och dagarna är långa men både snö och våtmark fortfarande bär.
Nationalparken bildades 1942, framför allt för att freda fågellivet och allra främst sångsvanen, som vid den tiden var nästan utrotad. När isen på myrarna släpper kommer svanfanfarer och mängder av andra fågelröster att ljuda över nejden, men än så länge hörs bara de som har genomlevt hela långa mörkret och kölden: talltita, trädkrypare och korsnäbbar. Då och då brakar en tjäder eller orre upp i utkanten av synfältet. Runt varje träd har snön smält och en liten solbrunn tinat fram. Var och en blir som en egen liten trädgård med mossa, lingonris och skvattram.
Ju längre avståndet blir från den flottningsbara Luleälven desto mer fullödig blir skogen. Här står fler och fler gammeltallar med silvergrått vridvuxna grenar och spretiga häxfrisyrer. Till sist, framme vid Muddusfallets djupa kanjon, är det lätt att förstå att det här vattnet inte gick att tämja till flottled. Fallet är fortfarande fruset men skummande vatten syns genom några hål i isdraperierna. Här kastar sig Muddusälven/Muttosädno ut 42 meter och fortsätter på botten av en ravin med kompromisslöst stupande kanter. Detta egensinniga vattendrag gjorde att skogen häromkring i stort sett klarade sig undan yxorna.
Turen fram och tillbaka till fallet blir en lagom hel-dagstur, och vi väljer denna gång att vända tillbaka till civilisationen i Jokkmokk. Alternativet är att övernatta i länsstyrelsens öppna stuga vid fallet eller fortsätta vidare till nästa stuga vid det höga fågeltornet i Muttosluoppal. Fyra sådana övernattningsstugor utmed leden gör att man kan få några dagars enkel stug-rundtur i nationalparken.
I stället återvänder vi morgonen därpå. Den här gången är det dags att testa en övernattning, i sällskap med en gammal vän och jokkmokksbo, Linda Ellegaard Nordström. Hon tycker att det är lite småknäppt att bara vara ute en natt. Men ganska snabbt lägger sig ändå känslan av långtur. Diskussioner kring skillnaden mellan messmör och mesost kan få bre ut sig ohämmat, ihop med många stopp för att begrunda varje gammeltalls helt egna form. Tallskådning är som det mesta: ju längre man håller på desto djupare når man, kanske ungefär som vinkännare lär sig att uppfatta fler och fler nyanser. Muddus är tallskådarnas Mecka och här står träden glest som på en konstutställning. En del tid ägnas även åt granskådning. De smalaxlade granarna ser så magra ut att de nästan väcker moderskänslor, men Linda konstaterar sakligt att de bara är formade för att överleva: korta grenar som inte knäcks under tunga snölass.
Efter några timmar känns den fulla vidden av att åka i ett sammanhängande landskap.
– I min vardag kommer man in i sådana här skogar ibland, men då är man snart ute på andra sidan igen, säger fotografen Erik som bor i Umeå.
Här bara fortsätter det: samma obrutna gammelskog ända till de blånande lågfjällen i horisonten, med luckor i krontaket enbart vid sjöar och myrar. Det samiska ordet för stormyrar är ”áhpe” som också betyder hav, och en del av myrarna känns som hav. Nästan alla ligger utsträckta i östvästlig riktning vilket gör dem till perfekta flyttleder för renar som ska mot fjällen om våren, och sedan tillbaka igen på hösten. Det gäller dock bara för fjällsamebyarna med vinterbete i Muddus, och inte för Gällivare skogssameby som har renar här året runt. För dem fungerar myrarna som fjäll där renarna kan söka lite fläkt när myggen blir för intensiva.
Just nu är vi utom mobiltäckning men några dagar senare ringer jag Per-Erik Kemi i Gällivare skogssameby för att höra mer om den samiska historien i Muddus. När hans far var fem år gammal, 1928, blev familjen tvångsförflyttad hit från Vittangi (15 mil fågelvägen till Jokkmokk, många fler för den som driver renhjord på marken). De hade haft sommarbetesmarker i Norge men genom nya gränsavtal blev detta förbjudet. Nu fick renarna stanna i Muddus och familjen levde enkelt i en stuga på en myrholme. Då hade inte området använts för renskötsel under det senaste seklet men här finns spår av samiskt liv daterade så långt bakåt som till 500-talet.
1942 märkte Per-Erik Kemis far och farbror ut gränsen för den blivande nationalparken, tillsammans med en tjänsteman som gick före och pekade. Per Erik tycker inte att han haft några problem med nationalparksbesökare. Det värsta är om någon går med löshund som driver renarna, säger han, men det händer inte ofta. Okopplade hundar är förbjudna i nationalparken. Renskötselns stora problem är snarare skogsbruket i områdena runtom men i Muddus är förutsättningarna för renbete ovanligt bra, enligt Per Erik Kemi.
I de gamla skogarna frodas hänglavar som är viktig vintermat för renarna. Bland dem finns garnlavarna som skapar ett eget gulgrönt skimmer omkring sig när de blir många och långa. I skymningen blir de som självlysande.
Vi närmar oss Mansonstugan, en liten grånande timmerstuga. När vi har hämtat vatten i bäcken, fått eld i kaminen, ätit och sträckt ut oss på de tre sängarna, dyker Dan Anderssonvisan Helgdagskväll i timmerkojan upp i huvudet: ”Här är helg, djupt i skogarnas ro”, sjöng Andersson. Och nu sjunker det in, att vi faktiskt är i det mytomspunna, ouppnåeliga Muddus.
