Det är egentligen stängt för dagen. Alla spiggar och strandräkor i utställningsakvarierna på Naturum Öresund simmar i mörker. Det interaktiva periskopet, som används för att detaljstudera livet under ytan, är avstängt. Ändå knackar det på ytterdörren. En man förkunnar glatt på bred skånska att han ska på ”ålajakt”. Kort därpå anländer ytterligare sex personer. För flera veckor sedan la de vantarna på varsin åtråvärd biljett till kvällens ålsafari.
– Det var som ett Springsteen-släpp! Biljetterna gick åt precis lika snabbt, säger Malena Grube.
Några kvällar varje höst ordnar Naturum Öresund guidade snorkelturer längs Ribersborgsstranden, i centrala Malmö, med fullt fokus på den mytomspunna ålen.
Sofie Gustafsson berättar att hon satte alarmet i telefonen och bokade så fort biljetterna till ålsafarin släpptes. De kostar facila tio kronor styck och då ingår all utrustning.
Sisten att knacka på dörren är Linus Svärm. Tidigare samma dag googlade han var man kan köpa cyklop i Malmö och hittade en notis om ålsafarin. Nu är han här på vinst och förlust och har tur. En av de bokade deltagarna dyker inte upp så han får en plats.
”I fjol såg jag två och den ena ålen reste på huvudet och tittade på mig. Det var så otroligt fint.”
Malena och Anders Grube deltar i ålsafarin för tredje året i rad.
– Första året såg jag ingen ål, men det var en vacker tur ändå. I fjol såg jag två och den ena ålen reste på huvudet och tittade på mig. Det var så otroligt fint, jag kände verkligen en connection med den. Det var ålen och jag! säger Malena Grube.
De andra nickar längtansfullt, utom maken Anders. Han såg fyra ålar i fjol när frun bara såg två.
Malmös ålsafari hålls i september, då den könsmogna ålen gör sig redo att korsa Atlanten mot Sargassohavet.
Anders och Malena Grube är på sin tredje ålsafari.
Bryggliv på Ribban.
Öresund bjuder på ålgräs och blåstång.
Michael Palmgren är chef för Naturum Öresund och gläds åt det stora intresset. Han tror att en del av ålens lockelse ligger i att den är så hemlighetsfull. Trots omfattande forskning är mycket kring arten fortfarande höljt i dunkel. Vi vet i dag att Europas ålar vandrar till Sargassohavet, nordost om Kuba och Bahamas, där allt tyder på att de fortplantar sig. Forskarna har följt märkta ålar på den långa färden från europiska sötvattensdrag och över hela Atlanten. Relativt nykläckta ålyngel, eller snarare ållarver, har hittats i Sargassohavet. Men trots ivrigt sökande har ännu inga fynd av vuxna ålar gjorts där, och ingen har heller dokumenterat ålarnas parningsbeteende i naturlig miljö.
Det kan vara bråttom att lösa ålens gåta. Cirka 95 procent av ålen har försvunnit de senaste 50 åren, arten är rödlistad och akut hotad. Många av de sötvattensområden där ålen växer till sig har förstörts av dammar och vattenkraftverksutbyggnad, de vandrande ålarna dödas i kraftverkens turbiner.
– Tjuvfiske är också ett stort problem. Det finns en svart marknad för ål. I Kina och Japan används ålen som potensmedel och kilopriset är lika högt som heroin, berättar Michael Palmgren.
Ålfiske är förbjudet i Sverige sedan 2007, men några enstaka yrkesfiskare har fortfarande tillstånd att fiska ål. Myndigheterna beviljar inga nya tillstånd, så när de sista slutar finns det inget lagligt fiske kvar.
- Ål säljs fortfarande över disk i Sverige, främst i rökt form, trots att arten är starkt hotad. I dag finns bara några få procent kvar jämfört med för 50 år sedan.
- Att fiska ål är förbjudet i Sverige sedan 2007, förutom för några få yrkesfiskare med särskilt tillstånd. Tjuvfiske är ett stort problem.
- Dammar och vattenkraftverk förstör förutsättningar för ålens sötvattensstadier. Ändrade havsströmmar, parasiter och annat påverkar också negativt.
- Ålyngel sätts regelbundet ut av Havs- och vattenmyndigheten för att stärka beståndet.
Nu är alla deltagare på plats och våtdräkter, neoprenskor, snorkel och cyklop delas ut. Deltagarna tar hjälp av varandra för att krångla på sig den tajta utrustningen och alla får varsin ficklampa att hänga runt handleden. Om någon timme börjar det skymma och ålen är nattaktiv. Michael Palmgren förklarar att vi kommer att simma längs med den snorkelled som går längs bryggorna utanför Ribban, som malmöiterna kallar sitt citynära bad.
Ute på stranden blåser det och himlen är oroväckande mörk. Om det börjar åska kommer Michael att ställa in men vi verkar har turen med oss. Samtliga kliver ut på bryggan och börjar fippla med ficklampor, snorklar och cyklop. Två kärlekskranka tonåringar, som suttit helt ensamma på en bänk, stirrar förskräckt på oss och lämnar bryggan. Vi ser Malmös landmärke Turning Torso åt ena hållet och Öresundsbron åt det andra. Snorkelgänget uppmanas att spotta cyklopen för att undvika imma.
Nere under ytan är det förvånansvärt bevuxet. Ärtgröna ålgräsängar breder ut sig över havsbotten, i gott sällskap med blåstång och sågtång. Undervattensdjungeln dansar i takt med vågorna. Det är fantastiskt vackert. En och annan krabba rusar förbi och ljuskäglorna från alla ficklampor syns knappt eftersom det fortfarande är så ljust ute.
Michael tog sitt dykarcertifikat 1974 och har arbetat med havspedagogik ända sedan dess, med målet att få så många som möjligt att våga bryta vattenytan och lära sig mer.
– Jag har dykt i de flesta tropiska vatten men kalla vatten är bäst. I Öresund har vi en döfräck läppfisk som är helt blå. Växterna gör dykning och snorkling till något alldeles extra. I Medelhavet är det ju ganska dött och deppigt, säger han.
Öresund har inte alltid varit så välmående som det faktiskt är i dag. Så sent som på 1980-talet var sundet en ekologisk katastrof. Restavfall från industrin spolades rakt ut i havet och reningsverken fungerade dåligt. Sälar och fiskar dog. 35 år senare har torsken återvänt. Även delfiner, tumlare och blåfenad tonfisk trivs här. På havsbotten växer ett av världens finaste bestånd av ålgräs. Detta trots att havsområdet samtidigt är ett av världens mest trafikerade med 35 000 fartyg om året.
”Det är ganska häftigt att det går att snorkla, dyka och fiska mitt i en storstad.”
– Det här är en solskenshistoria som vi gärna berättar. Jag tror det är viktigt att också sprida hopp. Det är ganska häftigt att det går att snorkla, dyka och fiska mitt i en storstad, säger Michael.
En halvtimme in i snorkelturen lokaliserar Anders Grube en ål. Vid det här laget har också solen tittat fram. Genast framträder undervattensvärlden i ännu klarare färger.
Själv ser jag krabbor, maneter och en liten abborre, men ingen ål. När solljuset träffar maneterna reflekteras regnbågens färger igenom dem. Sofie Gustafsson ser åtminstone en halv ål.
– Jag såg rumpan! Den försvann så fort jag fick syn på den. Men jag är jättenöjd!
När vi så småningom kliver upp ur vattnet är allas fingrar stelfrusna, men det var det värt. De som har sett ål pumpas på information och uppmanas berätta allt i detalj. Flera har redan bestämt sig för att boka en ny tur nästa år. Samtliga är också överens om att skippa ålen på julbordet.
Michael Palmgren suckar djupt när han tänker på att människor köper och äter ål – till jul, på påsk, midsommar …
– Det är helt otroligt häftigt att ålen finns här där vi simmat i dag och jag hoppas att det förblir så. Men ålen är på randen till att försvinna och alla måste göra vad de kan för att bevara den.
- Den europeiska ålens avancerade livscykel består av fyra olika stadier: larv, glasål, gulål och blankål. Det är fortfarande mycket forskarna inte vet om ålens liv och fortplantning.
- Larverna kläcks i Sargassohavet, nordost om Kuba och Bahamas. De liknar då mest små genomskinliga löv och förs med Golfströmmen över Atlanten till Europa och Nordafrika.
- När de genomskinliga ynglen når kusten har de fått en mer ållik form och kallas nu glasål. Den vandrar mot sötvatten, genom mindre åar och bäckar upp till större vattendrag.
- Vandringen till ett bra sötvatten kan pågå i flera år och vara över 100 mil lång. På vägen får ålen grå-gult skinn och kallas gulål. Där ålen trivs kan honorna stanna i 20, ibland mer än 50, år. Hanarna stannar ofta bara 4–9 år.
- Något, vad är oklart, får sedan ålen att bli könsmogen, en stålgrå blankål. Den slutar äta, bildar könsceller och påbörjar sin vandring tillbaka till Sargassohavet. Bröstfenorna blir större (för att simma effektivare), liksom ögonen (för att se bättre på de flera hundra metes djup de nu ska röra sig på).
- Åter i Sargassohavet förökar sig ålarna (något som ingen forskare lyckats dokumentera) och sedan dör de troligtvis.