Med vadarstövlar och varmfodrade gummihandskar på kliver Maria Larsson och Tianming Wang rakt ut bland vågorna med sina håvar, och landar högar av grus, tång och snäckor framför oss i sanden. Sommarens badgäster är borta för länge sedan och den långa stranden i Skånes sydvästligaste hörn är tom sånär som på en och annan mås. Vi är på bärnstensjakt och under några timmar ska vi lära oss de bästa knepen för att hitta de uråldriga stenarna – och förhoppningsvis också få med oss några hem i fickan.
– För oss är det högsäsong när andra har lågsäsong, ju sämre väder desto bättre, hojtar Maria Larsson för att överrösta vågorna.
– Perfekta förutsättningar är efter en blåsig vecka från rätt håll och med högt vattenstånd.
Bärnsten är 20 till 300 miljoner år gammal kåda. Klimatet då var närmast tropiskt kring södra Östersjön och frodig skog växte på det som i dag är havsbotten. De stora barrträdens kåda blev liggande och hårdnade under årmiljonerna till bärnsten. Östersjöområdet räknas som världens bästa för bärnstensletning, och under höst- och vinterstormar spolas stenen, som flyter i saltvatten, upp på stränderna, redo att plockas av den som har ögonen med sig.
Och nu är det vår tur. Gruppen består av Maja och Lisen, 11 respektive 7 år, och deras pappa Tobbe Nydesjö, Helena Jansson med taxen Frank och Paul Steele, engelsman som bott fyrtio år i Sverige. Alla är nya på bärnsten och vi får en första orientering i skogsbrynet innanför stranden, där vi också får känna på några stenar för att se hur olika de kan vara: bruna, konjaksfärgade, orange, genomskinligt citrongula, vitt halloumi-färgade, helt svarta eller melerade som en tigerkaka. Den som bara letar efter brunt kommer alltså att missa många skatter.
Alla har fått varsin kratta och det är dags att dra mössorna över öronen och knyta halsdukarna ordentligt. Spänningen stiger. Egentligen är det inte bärnsten vi letar efter, påminner Maria Larsson, utan bra platser där det finns störst möjlighet att hitta dem. Rådet är att leta med krattan bland tången i sänkorna där havet dragit sig tillbaka.
– Man tränar ögat. Det är lite som att leta svamp i skogen och att hitta en bra plats för bärnsten, det är lika häftigt som att hitta bästa kantarellstället.
– Jag har hittat en!
Elvaåriga Maja strålar med hela ansiktet och håller upp en orange, lite kantig bärnsten. Dagens första. Vi andra letar vidare och efter en stund hörs nästa rop, den här gången från lillasyster Lisen.
– Jag hittade två!
En lätt bärnstensfeber sprider sig. För att hjälpa turen på traven landar Maria och Tianming då och då varsin håv med sediment från strandbrinken. Taxen Frank huttrar tålmodigt medan matte Helena Jansson ivrigt letar – och efter ett tag:
– Kolla vad stor!
Vi andra skojar att hon inte ska förväxla den med hundgodiset i fickan. Vi drar vidare till nästa ställe där senaste stormen har spolat upp strängar av knallgrön tång längs stranden. Den äldre är mera jordfärgad men i bådadera kan det var värt att leta, liksom att gräva lite djupare i strandbrinkens drivor av grus och multnande organismer som havet släppt ifrån sig.
Efter några omgångar till med krattorna är det dags för fika, i skydd från vinden bland höga sandklitter. Bullar och termosar med varm choklad och kaffe åker fram. Deltagarna jämför sina olika fynd och vi får veta att man faktiskt kan slipa sina bärnstenar med helt vanligt sandpapper om man vill polera dem (då luktar det julgran!).
– Att leta bärnsten är en bra sak att göra på vintern, särskilt här i söder, säger Paul Steele som konstaterar att det skånska vädret är ungefär som hemma i England, bara mörkare.
Paul är den sista efter fikat som hittar bärnsten i en trasslig tångruska i strandbrynet. Dagens skörd är ett dussin stenar i olika storlekar och färger. Fast ingen är i närheten av rekordet på de här stränderna: en handbollsstor bumling på 1,7 kilo! Och precis som i dag är det ofta barnen som hittar flest, berättar Maria. En flicka lär ha hittat tolv bärnstenar under en och samma tur.
Maria Larsson och Tianming Wang träffades i Shanghai, där Maria pluggade affärsutveckling. Tianming jobbade redan då med smycken: silver- och guldsmide och stenar. Coronapandemin fick dem att flytta till Sverige och här startade de sitt gemensamma svenska företag RAV by Sweden. Ambitionen är att fler ska återupptäcka bärnstenen, eller rav som det kallas på skånsk dialekt.
– Jag är uppvuxen i Skåne och tyckte själv som barn att bärnsten var något trist, brunt och murrigt som mormor hade. Men nu har jag förstått hur häftig bärnstenen är, säger Maria.
Som gemmolog var Tianming nyfiken på den fossila kådan. I hemlandet används bärnsten i kinesisk medicin som lugnande, och stenar i gult, kejsarens egen färg, förknippas med ledarskap. Fast i början hittade Tianming sällan några bärnstenar under sina strandpromenader på Falsterbonäset. Inte förrän han stötte på det gamla gardet som letat bärnsten i många decennier, och som kunde berätta om hur och var man gör de bästa fynden.
– Att leta bärnsten är egentligen mycket tekniskt, man behöver känna till vindar och strömmar, men barnen är öppnare och har en särskild förmåga, säger Tianming och förklarar att han och Maria därför särskilt välkomnar barn på sina turer.
De vill lära ut de bästa tricksen för att hitta bärnsten och samtidigt visa ett hållbart sätt att leta på, med respekt för natur och djurliv. Området kring Falsterbonäset består till stor del av fågelreservat och sälkolonier, och den långa sandreveln Måkläppen utanför halvön är enbart tillåten att besöka mellan november och januari, just för att skydda djurlivet.
Förutom att arrangera bärnstensturer tillverkar Maria och Tianming också smycken av bärnsten som hittats på de skånska stränderna, samt tar emot äldre bärnstenssmycken för att uppdatera dem i nyare formgivning.
– Vi vill modernisera bärnstenen och påminna om hur coolt detta faktiskt är.
