Kanske tog jag i lite väl när jag handlade mat. Mantrat ”det är ju ändå en kanot” kan lätt få en att gå lite överstyr med såväl frukost som snacks och godis. Beställningen från fotograf Johan var trots allt att lägga lite extra vikt vid ”sånt som barnen gillar”. Och barn gillar godis.
De gillar också gosedjur, men att hela arsenalen skulle följa med på en kanotfärd i västra Jämtland hade jag kanske inte räknat med. Några av dem ligger nerpackade i mer eller mindre vattentäta påsar, andra får sitta på första parkett när vi lämnar Enaforsholm bakom oss, och styr ut på den lugnt flytande Enan.
Att vi fick ner allting och dessutom oss själva i vår silvriga farkost känns som inget mindre än en bedrift. Förutom mat, tält och kläder har vi lyckats klämma ner en skribent, en fotograf, fotografens två barn på fyra respektive sju år, en medelstor hund och – det tål att nämnas igen – en varg, en orm, några storögda fantasidjur och andra färgglada filurer i ruggsliten plysch. Sammanlagt är vi ett lite udda sammansatt gäng och vi har hela den fjällnära härligheten för oss själva.
Det är en stilla dag. En solig dag – en av de allra första i september. De högresta granar och tallar som kantar vår väg speglar sig i vattnet utan att förvrängas av minsta lilla krusning på ytan. Vi har hyrt våra kanoter vid Klocka gård vid Ånnsjöns/Ånnes strand, och fått dem levererade till Enaforsholm. Det är en perfekt lösning för att kunna flyta medströms nerför älven och ut i sjön, där vi nästa dag kan lämna tillbaka kanoterna utan att behöva åka samma väg tillbaka.
Enan är en vindlande älv, och redan i den allra första svängen andas jag och Johan ut ett unisont ”wow”. Det är något särskilt med att glida fram mitt i naturen och jag njuter av känslan av att vara ute på expedition. Fyraåriga My lutar sig ut över relingen och håller på att doppa en av våra rosafluffiga medresenärer i vattnet. Golden retrievern Noora, som sitter mellan mina ben, sniffar uppmärksamt efter någon doft i strandkanten.
Framför oss lyfter några knipor och flyger lågt över vattnet. Vi befinner oss i ett av Sveriges viktigaste fågelskyddsområden som täcker såväl fjällnära löv- och barrskog som våtmarker, och klassas som skyddsvärt ur ett internationellt perspektiv.
Kring Ånnsjön, som ligger drygt 500 meter över havet, häckar närmare 60 fågelarter. Många av dem följs och inventeras från fågelstationen som ligger nära Enans utlopp. Sommartid är det förbjudet att vistas inom fågelskyddsområdets gränser, men det går att gå i land, och även tälta, på flera platser (se faktaruta).
Trädgårdssångare, svarthätta och kanske härmsångare … exakt vilka som spejar på oss där ute i trädtopparna vet vi inte, men just nu går våra blickar längre bort. När ån breddar sig och perspektivet vidgas reser sig fjällmassivet Snasahögarna/Mijlehkh till höger. Där står Storsnasen i all sin prakt och vakar över oss och vi bestämmer oss för att det är dags att ta en paus.
Så här i september behöver vi inte ta hänsyn till något fågelskydd, och den här platsen är väl lika bra som någon annan. Eller? Visserligen har vi våtmark intill oss, men nog ser det väl rätt torrt ut precis i vattenbrynet? Vi ska bara lyckas klättra upp ur kanoten och få fast mark under fötterna, och …
– Det här var en värdelös idé, snyftar My där hon klafsar i gyttjan.
Vi kan bara hålla med. Att stiga i land i den lilla ridån av sly i kanten av en myr var verkligen en värdelös idé. My blöder på ett finger och är helt genomblöt om fötterna. Hunden Noora är uppenbart den enda som blir glad av att bli blöt. Johan plåstrar om och gosedjuren tröstar när de vuxna armarna paddlar vidare. När vi en stund senare hittar en bättre plats att gå upp på har My somnat. Hon ligger kvar i kanoten med sin gula kompis.
Efter lunchpausen sitter vi åter i kanoten, och jag tänker på messmör. Ser inte fjällen rakt framåt ut precis som de på paketen? Är det inte samma färger? Det är Bunnerfjällen/Bunnervaerieh som bullar upp sig där borta, på andra sidan sjön. Nu närmar vi oss deltat där Enan möter Handölan. När vi kommer fram till halvön strax utanför byn Handöl utbrister jubel vid åsynen av en stor sandstrand. Allt eventuellt gnäll är bortglömt.
Vi har sol. Vi har bad – visserligen i iskallt vatten – men är det något barn är bra på så är det just iskalla bad. Även hunden håller på att balla ur av lycka och Johan och jag njuter av vyn mot Snasahögarna, hur de reser sig så perfekt bortom Handölans utlopp. Hurra för sandstränder, och så bra att den här stranden ligger utanför fågelskyddsområdet, vilket gör den tillgänglig även sommartid!
Till slut är det ändå dags att åka vidare igen. Beskedet möts av protester, och det är rimligt. Vi har det ju så bra här på stranden. Men är den tältmässig? Nja. Det står visserligen ett litet vindskydd på udden mittemot, men känslan säger oss att vi ska ut på sjön och hitta en ö. Så då gör vi det.
Att paddla ut genom deltat till Ånnsjön får tankarna att lämna messmöret och i stället färdas ner till södra Afrika, Botswana kanske. Det borde gunga omkring elefanter på öarna omkring oss och det borde dyka upp en blank och storkäftad flodhäst i vattnet. I stället lyfter en gråhäger. Och …
– Herregud, såg ni fisken!
Jag stirrar ner genom det glasklara vattnet och kan knappt ta in storleken på det som nyss rörde sig där nere. Det tar en stund, men sedan kommer äntligen en repris. En enorm röding! Vi har läst om de så kallade kanadarödingarna som en gång inplanterades i Ånnsjön. De är effektiva rovfiskar som kan konkurrera ut lokala arter.
I dag bedriver Länsstyrelsen skyddsfiske på den småprickiga laxfisken och 2022 fångades här Sveriges hittills största kanadaröding: 115 centimeter lång och 17,6 kilo tung. På ett laboratorium kunde årsringarna på otoliterna (små hörselstenar som sitter bakom fiskens ögon) räknas, och bjässen åldersbestämdes till 23 år.
Vi fortsätter spana, men ser nu bara den vackra, vågformade sandbottnen och sjögräs som vajar och glänser i solljuset. Vattnet är verkligen kristallklart och att glida fram över reflektionen av en blå himmel gör att det nästan känns som att flyga.
Men nu behöver vi tänka på mer jordnära saker. Att hitta en beboelig ö i mys- och tältstorlek visar sig vara lite av en utmaning. Men det går, åtminstone i september. Innanför sommarens fågelskyddsområde hittar vi en alldeles lagom kobbe. Även den har långgrund sandstrand och dessutom 360 graders panoramautsikt med fjäll som speglar sig i vattnet åt nästan alla håll. Barnen börjar genast bada igen. My bygger till och med en egen pool i sanden. Hunden Noora är mest intresserad av att sno mat och missar den häftiga synen av ett gäng brushanar som rusar över sanden in i gräset.
Snart kokar pastan utanför tälten, och kanotens matbuffé dukas fram.
– Jag kan inte fatta att inte fler är ute och gör det här, säger Johan.
På tåget mot Enafors var det en hel del vandrare ombord. Men var är paddlarna? Inte här i alla fall. De vet nog inte vad de går miste om. Med kanotens hjälp kan vi glida fram bland fjällen med ett helt eget perspektiv, långt från de vältrampade vandringsstigarna. Och så var det ju det där med maten. Den får plats. Så till den milda grad att vi inte orkar äta upp allt. Godiset däremot, är svårt att få nog av.
När solen sjunker norr om Storsnasen inleds kvällens andra tandborstning, eftersom den första råkade efterföljas av ännu mer godis. Noora somnar så fort hon lagt sig i tältet, medan jag ligger vaken ett tag och lyssnar. Och precis innan jag somnar hör jag storlommens magiska ljud eka över sjön. I morgon blir det buffé till frukost.
