Vi svenskar gillar att vandra, allemansrätten ger unik tillgång till våra omgivningar och landet är fullt av intressanta leder. Men hur väl underhållna och markerade de är varierar stort – och det kan vara något av ett lotteri för den som ger sig ut på tur, beroende på vem som ansvarar för leden.
– Det är jättesvårt att generellt säga vem som är ansvarig för vandringsleder i Sverige. Det finns så många varianter, säger Mikael Proos på Naturvårdsverkets friluftsenhet.
Naturvårdsverket har länge arbetat med vandringsleder. Myndigheten är huvudman för det statliga ledsystemet i fjällen, där till exempel Kungsleden ingår. Men det är länsstyrelserna i respektive fjällän som sköter den praktiska förvaltningen.
Läs mer: Myndighet vill ha fördubblat anslag till naturvård
I resten av Sverige ser bilden annorlunda ut. Här finns inget självklart statligt ansvar. I stället finns mängder av andra leder med skilda ursprung, historia och huvudmän och där arbetet och skötseln organiseras på olika sätt. För vandringsleder inom skyddade områden, som naturreservat, är ofta länsstyrelserna ansvariga. Runt om i landet finns också landskapsleder. De skapades främst under 1970- och 1980-talet och här kan både region och berörda kommuner vara involverade, ofta i samarbete med ideella krafter.
Många av dem är fortfarande mycket populära, som Sörmlandsleden, Bergslagsleden och Skåneleden, men de har också kritiserats för sådant som att de bitvis är dragna långt från service och kollektivtrafik, att de går mycket på väg och är ojämnt underhållna.
Det finns också pilgrimsleder, många med anor från medeltiden. Intresset för dessa har återuppstått de senaste decennierna och inte sällan är Svenska kyrkan en aktiv partner.
På andra håll har leder vuxit fram genom lokala föreningar, projekt eller privata engagemang. Det har skapat många värdefulla leder, men också stora skillnader i kvalitet, ansvarsfördelning och långsiktig hållbarhet.
– En viktig framgångsfaktor har historiskt varit att det funnits en eller flera eldsjälar som skapat leden. Men det viktigaste för att det ska fungera långsiktigt är en stark huvudman och en fungerande organisation, säger Mikael Proos.
Han beskriver ett system där det ofta har varit lättare att få stöd för att bygga nytt än för att underhålla det som redan finns. Samtidigt, konstaterar han, är skötsel och underhåll det som avgör om en led verkligen fungerar över tid.
- En vandringsled definieras av Lantmäteriet som minst 10 kilometer lång, väl markerad och främst avsedd för fotvandring.
- Det statliga ledsystemet i fjällen omfattar cirka 550 mil markerad led. Utöver det finns cirka 250 mil leder i fjällregionen runt samhällen och turistanläggningar.
- Kungsleden, Sveriges kändaste led, mellan Abisko och Hemavan är 450 kilometer lång.
- Signaturlederna är Svenska Turistföreningens urval av landets mest vandringsvärda leder. I nuläget finns 16 signaturleder som STF anser är särskilt välskötta, med variationsrik och vacker natur och dessutom möjliga att nå med kollektivtrafik.
På uppdrag av regeringen har Naturvårdsverket i flera år arbetat för att förbättra förutsättningarna för led-Sverige. En viktig del är det Nationella ramverket för vandringsleder, med kvalitetskriterier och annat stöd till dem som skapar och underhåller leder, oavsett var i landet de befinner sig. Ramverket handlar om märkning och skyltning, men också om service, information, tillgänglighet och besökarupplevelse. Det ska ge regionala samordnare, ledansvariga och ledförvaltare ett gemensamt språk och en gemensam struktur att arbeta utifrån.
Sedan 2022 har Naturvårdsverket delat ut bidrag till regioner och län för att bygga upp en ledsamordning. I Västerbotten har Länsstyrelsen med hjälp av det statliga bidraget skapat en samarbetsmodell tillsammans med kommuner, besöksnäringsorganisationer och andra regionala aktörer.
– Huvudsyftet är trygga och förutsägbara vandringsupplevelser i hela Västerbotten. Det här är ett sätt att höja lägstanivån och göra lederna mer begripliga och pålitliga även när förutsättningarna skiljer sig åt, säger Mikael Pettersson, handläggare på Länsstyrelsen.
– Man pratar ofta om finansiering som det stora problemet. Men jag skulle säga att det börjar med organisering av sådant som man som besökare inte alltid tänker på, men som är avgörande för upplevelsen: manualer för skyltning, märkning och information, mallar för informationstavlor och en gemensam kvalitetsstandard.
I Örebro län ser modellen annorlunda ut. Där är Region Örebro län både huvudman och samordnare för den 28 mil långa Bergslagsleden, vilket ger en ovanligt tydlig ansvarskedja. Johan Karlström, utvecklingsledare på regionen, beskriver det som en styrka i vardagen.
– Fördelen är att det är enkelt. Det är inte så många kockar. Vi kan ta beslut och så gör vi det, säger han.
Samtidigt utgörs Bergslagsledens själva ryggrad av de många skötselföreningar som ansvarar för etapperna ute i terrängen. Här samsas ideellt engagerade bergslagsbor med lokala småföretag. Det ger stor lokal närvaro och praktiskt kunnande.
– Vi står med fötterna i myllan. Det är en väldigt stor fördel, säger Johan Karlström som själv tillbringar mycket tid ute på leden.
Skötselföreningarna har hand om allt från rastplatser, toaletter och vindskydd till rapporter om sådant som behöver åtgärdas. Det lokala engagemanget bidrar med såväl närhet som praktiskt kunnande, vilket ger stora fördelar, menar Johan Karlström. Men här finns också en sårbarhet. Många av dem som engagerar sig leden börjar bli äldre.
– Vissa har haft “sin” etapp i över 40 år och en hel del av våra skötselpersoner närmar sig 80 år. Det är en stor utmaning att hitta nya krafter som vill ta över, säger Johan Karlström.
Men en led behöver inte bara underhållas. Den ska också ge besökaren något mer än själva sträckan mellan två punkter, konstaterar Per Sonnvik som arbetar med naturvägledning på SLU Centrum för naturvägledning. Han stöttar ledförvaltare i hur leder kan kommunicera platsens värden och berättelser.
– Man vill ju att folk ska tycka om platsen och knyta an till den, men också haja till och förstå hur fantastisk den är, säger han.
- 2017 tog Naturvårdsverket på uppdrag av regeringen ett samordningsansvar för låglandsleder. 2022–2027 satsar regeringen 50 miljoner kronor per år på att utveckla just vandrings- och fjälleder via Naturvårdsverket. Ytterligare 50 miljoner per år satsas 2026–2028 för upprustning av vandringsleder.
- Såväl Naturvårdsverket som friluftsorganisationer anser att det generella anslaget för åtgärder för värdefull natur, där skötsel av vandringsleder ingår, är för lågt. För de kommande tre åren bedömer Naturvårdsverket att anslagen behöver närapå fördubblas med sammanlagt 3,8 miljarder kronor.
Det kan ske genom skyltar, guidningar, audioguider eller genom små uppmaningar som får vandraren att stanna upp och lägga märke till något längs vägen. Enligt Per Sonnvik stärker det inte bara upplevelsen i stunden, utan också relationen till platsen.
– Vandraren kan med hjälp av genomtänkt naturvägledning få en starkare upplevelse, bli mer närvarande och reflektera lite mer under vandringen, säger han men konstaterar samtidigt att det behovet också kan variera.
– Det kan såklart skilja mycket åt mellan vandrare om hur mycket och vilken typ av naturvägledning man vill möta längs en led, så målgruppsanpassning är väldigt viktigt i planeringen.
Ett perspektiv som innefattar naturvägledning breddar också synen på vad en välskött led faktiskt är, menar Per Sonnvik. Det räcker inte med att den är framkomlig. Den behöver också vara begriplig, inbjudande och värd att minnas. När underhåll och innehåll samverkar ökar chansen att besökaren stannar längre, rekommenderar leden till andra och själv vill komma tillbaka.
– Man kan även känna sig lite tacksam för att det är någon som hjälper ens upplevelse under vandringen, man känner sig omhändertagen och trygg.
