Februari och ovädret vräker in. Snö blandas med regn, men det förväntas avta under natten och innan morgonen ska molnen ha skingrats. Inbillar mig att snöröjarna är välorganiserade i Örebro. Har ingen aning. Har aldrig besökt staden tidigare, men min kompis Peter växte upp där och Blixten bor där. Den senare har jag inte sett på över 30 år, men han är aktiv på sociala medier och håller stenhårt på det spanska fotbollslaget Athletic, och Peters pappa var stadens stora sportslegendar i bandy på sin tid. En väder-, sport- och kompiskombo med utsikt att fungera.
Vår vintervandring går under namnet Åstråket, och ska följa Svartån från Karlslunds kulturreservat via slottet till Oset och Rynningevikens naturreservat ute vid sjön Hjälmaren. Två fina vinterdagar som därtill förväntas ge vatten på min kvarn om att äventyret alltid börjar där du bor. Inte på något långväga resmål, utan strax bortom husknuten. Ty det är först när du känner det egna landskapet – urbant som ruralt – som du även förstår vad som upplevs annorstädes. Så vi upprättar basläger i Örebro. Tåget dit tar dryga timman. Blixten väntar på stationen och lokalbussen släpper av oss vid stadens västra utkant.
Okända städers ytterområden, där den sociala ingenjörskonsten separerat mänsklig aktivitet enligt en vid byggtillfället rådande logik, är sällan enkla att navigera i, men GPS-funktionen i Lantmäteriets mobilapp Min karta leder oss rätt. Till Karlslunds kulturreservat, där Svartån böjer och forna godsägare utnyttjat dess blygsamma fallhöjd som energi till diverse produktion. I dag intresserar vi oss mer för den förvildade engelska landskapsparken strax intill, i vilken naturens egen skönhet varit det centrala. Ett ideal som dominerat vårt synsätt på urban natur allt sedan 1700-talet.
Så möter den tudelade staden med påkostade borgarhem i norr. Industri och handel i söder. Båda med sina finare fasader vända mot vattnet i likhet med svensk tradition. Den som vill lära känna en stad ska följa dess vatten. Det är där som din kulturhistoriska nyfikenhet besvaras. Örebro utmed Svartån ger därtill intryck av att ha motstått det efterkrigstida rivningsraseriet ganska hyfsat och därefter förskönats i takt med att fabriker och sjöfart lämnat kajerna enligt rådande tidsanda.
Järnvägen stökar som brukligt till det framme vid förra sekelskiftets stadsrand, där stadens nya kulturhus dominerar bilden. En arkitektonisk stjärnsmäll av närmast sovjetisk magnitud i plåt och lite glas. Kanske förmår framtida betraktare en dag att smälta den samman med följande stadskärnans pompösa karaktär. Örebro är nämligen inget förvuxet stationssamhälle eller urban satellit. Örebro är centrum med slott i maktens mitt. Den mäktigaste av de 16 borgar som Gustav Vasa och hans söner lät uppföra eller som här modernisera i 1500-talets Sverige. En blandning av fortifikation och palats. Ungefär som det nya kulturhuset, fast i sten och med de typiskt rundade hörnens kanontorn.
Här säger Blixten adjö. Återseendet har varit kul med en litterär diskussionen som överraskat, men nu är det tisdag och den lokala matbutiken lämnar pensionärsrabatt. Jag och Peter bestämmer oss för after walk på Örebro ölhall som serverar förträfflig wienerschnitzel och blir kompis med farmor som sköter frukostserveringen på den syrianska familjens hotell.
Därefter värmer vintersolen vidare mot Svartåns utlopp i Hjälmaren. Norra strandens allt magnifikare villor följer oss till Stora holmens park för att stunden senare bytas mot högrest lövskog över vad som varit sjudande arbetsplats när handel och kommunikation sköttes med skepp eller släde.
Sol, snö, Svartån och vandringskompisen Peter Kihlgård.
Örebro teater var Sveriges största scenlokal vid uppförandet 1852.
Vidsträckta vandringsvägar i Oset och Rynningevikens naturreservat.
Hjälmaren är en grund slättsjö som blev än grundare efter sjösänkningen 1887. Bönderna kring sjön hade tjatat om att frigöra mark för odling i århundraden, men stadsbornas motstånd var hårdnackat. Näringslivet hotades om skutorna inte kunde nå Hemfjärden. Kompromissen blev en 7,5 kilometers inseglingsränna. Tio år senare kom järnvägen. Resten är historia. Den som sällan blir som tänkts. Den nya marken kring Svartåns mynning dög dåligt för jordbruk. Vad som i dag är Oset och Rynningevikens naturreservat blev stadens baksida med soptippar, oljehamn, industriupplag och militärt övningsområde. Numera tar det sanerade och delvis nyskapade våtmarksområdet emot en halv miljon besökare årligen.
Snön suddar detaljer och kamouflerar mark med vatten till en vidsträckt enhet som upplevs oändlig.
Den tätslutande alskogsväggen tar plötsligt slut och landskapet blir vidöppet. Vi tar ett varv över Oset. Snön suddar detaljer och kamouflerar mark med vatten till en vidsträckt enhet som upplevs oändlig. Vassar och lövskogsholmar ger en antydan om vilket som är vad, liksom de betade strandängarnas stängsel och borta i söder skymtar Erik Rosenbergs stuga. Vi bestämmer oss för en rundtur dit längs exemplariskt snöröjda gångstigar i Osets och Rynningevikens naturreservat.
Rosenberg brukar kallas för den svenska fågelskådningens fader. Han var radiokändis och författare till Fåglar i Sverige, en hittills oöverträffad fälthandbok i sin genre. Rosenberg tillhörde även dem som tidigt insåg sambandet mellan fågelpopulationens minskning och gifter i naturen. Oset ligger mitt i ett stort flyttstråk och numera regleras vattennivåerna för att skapa optimala livsbetingelser. Vi spanar efter övervintrare. Enstaka gråhäger lär finnas. Vi lyckas åtminstone identifiera en domherre. Kännedomen om fåglar visar sig vara grundare än naturreservatets istäckta vatten, när molnen åter nyanserar snölandskapet i grått och färska flingor åter driver in med vinden.
Riktningsvisaren vid stugan pekar vidare mot Naturens hus, där restaurangen visar sig vara lika bra som sagts. Enda som skaver i tillvaron är tiden som jag tvingats lägga ned för att begripa en så självklar vinteraktivitet som att promenera från kulturreservat till naturreservatet via stadens stolta slott. Svensk turistinformation lider generellt av hemmablindhet och utgår frapperande ofta från att mottagaren är bilburen inföding. Örebro är inget undantag.
Oljevägens busshållplats ligger lockande nära Naturens hus, men eftersom vi tillhör en samhällskategori som anses ha all tid i världen, fastän den i själva verket rinner ut, envisas vi med att följa Svartån även motströms tillbaka till baslägret intill slottet. Annan riktning ger andra perspektiv.