Väl uppe på höjden tar utsikten andan ur oss. Släta klippor pudrade med stråk av snö, små isflak som gungar vid stranden. Ett alldeles vindstilla hav, i oändligt många nyanser av blått. En bit ut blinkar Vinga fyr, trots att det är mitt på dagen och ljuset strålar milt genom tunna skyar. Vilken vacker dag!
Vi vet ju att vi lika väl kunnat förvänta oss vertikalt regn och gråtjocka – så där som vädret inte sällan är om vintern på västkusten. Det hade varit okej, har vi sagt till varandra. Vad vi vill är att komma ut och röra på oss, se något nytt, få dagsljus och uppleva naturen. En tvådagarsvandring på fyra av öarna i Göteborgs norra skärgård känns alldeles lagom. Lättillgängligt och relativt lättvandrat, nära civilisationen med goda möjligheter till övernattning och annan service. Och om det blir alltför ruggigt, så är det ju bara att hoppa på bussen tillbaka till centrala Göteborg. En perfekt vintervandring, helt enkelt!
Göteborgs skärgårdsled kallas den knappt tre mil långa, relativt nyinstiftade led som går över Hälsö, Öckerö, Hönö och Fotö – alla fyra sammanbundna med broar. De ligger i norra delen av Göteborgs skärgård, som i sin tur bara utgör en liten del av den långsträckta arkipelag som breder ut sig från Kungsbacka i söder och upp till Strömstad – den som för många är själva definitionen av Västkusten.
Den här morgonen, den första vardagen efter alla helger, har vi tagit bussen från Järntorget i Göteborg till färjeläget Lilla Varholmen längst ut på Hisingen. Härifrån går Vägverkets färjor till Hönö och Björkö. Medan flakmoppen är transportmedlet i Göteborgs södra skärgård, är det biltrafik på flertalet av öarna i norra skärgården. Många pendlar till jobb på Hisingen eller inne i stan, och buss- och färjetrafiken är väl utbyggd.
Det tar bara en dryg halvtimme innan bussen strax efter nio rullar av färjan på Hönö. Här börjar leden och vi följer de blå markeringarna genom ett villaområde och förbi en liten båthamn. Så glesnar husen och asfalten övergår i lättrampad grusstig. Vi går över flacka strandängar, utmed långgrunda vikar. Vid Jungfruviken finns badbrygga, grillplats, bänkar och bord. Över allt ligger en tunn slöja av glittrande rimfrost. Det är härligt lågsäsongslugnt, tomt sånär som på några enstaka hundrastare. Så slingrar leden in mellan täta träddungar som tuktats och formats av havsvindarna. Det är parkkänsla och känns mysigt och lite hemligt; här kan man vandra även när det blåser. Både idegran och hassel växer i snåren, läser vi på informationsskylten, och orkidéer strax intill den mystiska stenlabyrinten Tryggeberg som tros vara från järnåldern.
Med på turen är fotografen Mikael Svensson och min kollega Fredrik Söderström, båda baserade i Göteborgsområdet. Fredrik känner de här öarna väl och berättar entusiastiskt om de många restauranger, kaféer, pubar och småbutiker som i dag finns i Hönö Klåva, fiskeläget i öns sydvästra hörn. Klåva betyder djup klyfta i berget och har en bra hamn som på 1950-talet ska ha hyst landets största fiskeflotta. Men innan vi kommer dit gör leden en runda ute på Fotö, den mindre ön söder om Hönö. Vi vandrar över bron, invigd 1993, vars 14 meter höga båge vid klart väder ses tydligt inifrån Göteborg.
Vi fascineras av en kråka med en stor blåmussla i näbben. Om och om igen flaxar den flera meter upp i luften och släpper musslan i klippan. På fjärde försöket lyckas den få hål på skalet, landar och mumsar förnöjt. Klart att bohuslänska kråkor vet hur man äter skaldjur!
Fotö välkomnar med klassisk skärgårdsbebyggelse, snickarglädje och glasverandor. Men snart kommer vi ut på klipporna och horisonten öppnar sig. Den här delen av leden betecknas som ”utmanande” och visst får man balansera en del över stenarna. Men den som är bekväm med lite ojämn terräng bör inte ha några problem. Trots snö och is är det heller inte särskilt halt. Men det är ju inte ovanligt att det är så här års och då kan klipporna vara mer av en utmaning.
Just nu är det bara fantastiskt. Uppe på Tån, Fotös västligaste del, breder havet ut sig i 180 grader. Långt ute avtecknar sig siluetterna av ankrade lastfartyg som väntar på att få lossa inne i Göteborgs hamn. Vingas karaktäristiska sjömärken sticker upp i sydväst: den triangelformade båken och fyrtornet, som ja, faktiskt redan blinkar.
Blå markeringar leder oss runt ön och tillbaka över bron till Hönö. Leden är föredömligt utmärkt med stolpar, skyltar, band runt gatlyktor och målade stenar utmed stigen. Framme i Klåva har vi gått en mil. Här slutar ledetapp ett och samhällets restauranger och butiker har öppet också i januari. Men vi har matsäck med oss och dessutom vill vi komma ut i Ersdalen , naturreservatet på Hönös nordvästra spets, medan ljuset ännu är fotograferingsvänligt. Så vi fortsätter direkt på andra etappen utmed Hönös utsida. Pratar på om högt och lågt, så där som man kan göra när man kommit in i vandringslunken. Konstaterar att isen inte lagt sig, trots att det varit rejält kallt. Utbyter historier.
Se där, ännu en badvik med stege. Både Fredrik och jag gillar att vinterbada, och vi enas om att det är nu eller aldrig. En tunn ishinna flyter nedanför stegen, havet är salt … och kallt. Men efter badet rusar endorfinerna när vi med fötterna på sittunderlaget snabbt drar på långkalsonger och tröjor igen. Och sedan smakar lunchmackorna himmelskt.
Ersdalen är också snudd på överjordiskt vackert i eftermiddagsljuset. Runda, av inlandsisen slätslipade klippor höjer sig i oväntade formationer. Stora släta stenblock ligger som utkastade. Inte konstigt att området är populärt bland boulderingklättrare.
Rullstensstränder sluttar ner mot grunda havsvikar där ett gäng vadare, oklart vilken art, dyker. Ersdalen är välbesökt också av ornitologer. Här siktas alkfåglar, liror och tretåig mås, ja till och med lunnefågel. Ute på Kråkudden finns ett vindskydd att skåda ifrån.
Det tar emot att gå härifrån. Vi skulle gärna fortsätta upp till Kröckle kyrka, en grotta av upptornade stenblock som sägs ha använts som smugglargömma. Men vinterljuset har redan börjat avta och leden tar oss över hällmarkerna in mot bebyggelsen igen.
En knapp kilometer senare närmar vi oss Hönö Röd, ytterligare en av öns ursprungliga byar. Här finns i dag både stor hamn och mataffär som har öppet 6–22. Vår vandringsdag är slut och runt 16 sköna kilometer sitter gott i benen. Fredrik och Micke promenerar vidare till färjan. De ska åka tillbaka till vardagen och Göteborg. Själv ska jag bo över på vandrarhemmet i Röd och fortsätta leden i morgon. På öarna finns ett flertal boendemöjligheter: vandrarhem, hotell, B&B med mera. Inget är i nuläget anslutet till STF.
Dag två inleds med en promenad över den alldagliga bron till Öckerö, inte alls lika imponerande som Fotöbron. Blåa band visar vägen in i ett villaområde som kunde legat var som helst i Sverige, förutom att det här står en båt uppallad på nästan varje garageuppfart och hummertinor och andra fiskeredskap staplade under många entrétrappor. Gatuskylten ”Makrillvägen” känns också välplacerad. Men så tar gatan slut och klipporna vid. Det börjar lite brant men jag når snart upp till utsikten och vidderna. Vädret är fortfarande med beröm godkänt och färden fortsätter över hällar och ljungmarker utmed Öckerö västsida. Här och där finns spänger och ordnade stigar för att underlätta. Någon gång skymmer snön så det är svårt att veta var jag ska sätta fötterna, men vandringen är aldrig riktigt svår.
Vinterdvala i Hälsö hamn.
Riktigt kalla vintrar kan isen lägga sig ända ut till Vinga.
Åter in mot ön och vid Rördammens restaurerade våtmarker är fågelholkarna många och småfåglar kvittrar glatt i snåren. Så stiger leden upp mot det orörda naturområdet i nordväst. Åtminstone två stenrösen utmärker vad som skulle kunna vara öns högsta punkt och åter vidgas blicken långt. Jag möter ytterst få andra vandrare men vid fikapausen stannar Mona Holmström med sina fyra slanka whippet-hundar. Mona bor på Hönö och promenerar gärna på olika delar av Skärgårdsleden för omväxling, berättar hon.
– Här på Öckerö är det ju inte naturskyddat så här får jag släppa hundarna. De gillar ju verkligen att springa. Men vi ska på hundutställning i helgen så i dag tar vi det lite lugnt.
Så leder ännu en låg bro över till vår sista ö: Hälsö. Jag hade hoppats på en kaffe i hamnen, i termosen finns bara te, men både våffelkiosken och hamnkaféet har stängt. Så jag vandrar vidare upp genom Hälsös vindlande gator där husen ligger tätt. En vägskylt varnar för att gränden kan vara smalare än två meter.
Ovanför samhället går vägen med utsikt över övriga delar av norra skärgården. En liten skylt pekar upp till vänster mot ”Stuvö Vale”, utsiktsplatsen där jag senare ska läsa att vyn är betagande upp mot Marstrands fästning. Men jag har siktet inställt på slutmålet, Burö färjeläge. Härifrån går färjan vidare mot öarna Knippla, Hyppeln och Rörö, men också bussen tillbaka till Hönö och Göteborg. Jag lyckas ändå missa bussen med ett par minuter och börjar gå tillbaka söderut. Men så tänker jag att skärgårdsbor nog är snälla mot en strandsatt vinterbesökare. Tummen åker upp och vips stannar Christer Bryngelsson i sin blå Volvo. Han är vänlig nog att köra mig ända till färjan. På vägen pratar vi bron över till Hisingen, den som Öckerö kommuns invånare tackat nej till i två folkomröstningar.
– Det kommer att bli en fast förbindelse så småningom, säger Christer. Vägverket har räknat på det och på sikt är bron billigare än färjan. Och jag vill ha en bro. Folk säger att det är mysigt att sitta på färjan, men jag lägger hellre den tiden hemma med familjen.
Färjan ligger avgångsklar när Christer släpper av mig. Tjugo minuter senare kliver jag på bussen, Express Röd, mot centrala Göteborg. Benen är rätt möra och huvudet proppfullt av både intryck och skärgårdsluft. Och det ska bli gott med en kaffe på Centralen.