Fjällvandringslängtan kan handla om öppna vidder, mäktiga bergsformationer och spännande växter. Men inte enbart. Däri ligger också befrielsen i att låta tanken vandra och fötterna gå − att följa en led utan att riskera att hamna i en återvändsgränd på någons tomt. Var går det att hitta allt detta i södra Sverige? Sedan 2019 finns STF:s så kallade signaturleder, en utvald samling flerdagarsvandringar över hela landet. När längtan efter fjällvandring slår till så blir det i stället min närmaste signaturled: Kinnekulle.
Laddade med frystorkad mat och stora ryggsäckar börjar jag och fotografen den tågresa som utsetts till Sveriges vackraste i en omröstning anordnad av SJ. Kinnekullebanan går genom lummiga valv, bitvis är det som om att vi glider rakt igenom ekkronorna. Lokaltrafikbiljetten kostar 105 kronor från Göteborgs central till Råbäcks station. Den ligger vackert, mellan Lidköping och Mariestad, på berget Kinnekulles västra sluttning ner mot Vänern.
Vi kliver av och perrongen är nästan osynlig under en matta av gräs och klöver. Enda huset inom synhåll är stationshuset, som påminner om Pippi Långstrumps Villa Villekulla. Lilla Gubben skulle få plats perfekt på verandan. För övrigt syns mest kastanjer, almar och ekar, så det är inte helt tydligt varför stationen har hamnat just här. När stationen invigdes 1897 hade besökarna nära till det populära Turisthotellet upp på kullen. Det rivdes i början av 1980-talet, men i dag är placeringen utmärkt även för vandraren. Leden passerar strax intill och att komma ända fram med tåget är perfekt. Även andra tågstopp ligger i anslutning till leden, vilket ger friheten att avsluta tidigare om vi inte skulle orka med hela varvet berget runt på drygt fyra mil.
En bit ovanför tågspåret lokaliserar vi de första brandgula ledskyltarna. Starten är som att kliva in i en katedral med grönt ljus och pelare av gamla lövträd: Munkängarnas herrgårdspark. Under våren nådde solen ner till marken här och ett hav av ramslök bredde ut sig, men nu är det mest prasslande löv. Bara ljusskygga typer som stinksyska och skogsbingel klarar att växa i denna lövgrotta.
Mossklädda trappor leder upp ur grottan, till platån som utgör ovansidan av Kinnekulle. Platåbergen ligger som jättepannkakstårtor uppepå Västergötlands slättland, med lager på lager av gamla bergarter som slipats bort från landskapet runtom. Längs kanten på berget står krumma dvärgekar, och i en lucka mellan dem lyser Läckö slott skinande vitt mot Vänern. En fördel med att ”fjällvandra” på platåberg är att utsikterna inte tär så hårt på knäna.
Man går från platthet till platthet, ibland med trappor däremellan.
Vi följer leden söderut och när stigen passerar ett gammalt stenbrott blir det tydligt hur randigt berget är i genomskärning. Här har årmiljonernas olika stenpannkakor, sandsten och kalksten, lagrats på varandra. Stora fyrkantiga block ligger lite slarvigt utslängda som om stenhuggarna bara tagit en lunchpaus.
Någon kilometer senare pågår modernt stenarbete, med maskiner som brummar och vibrerar ända in i magen. Stigen går genom ett moln av kalkdamm som har färgat vartenda blad och strå vitgrått. Med kalk i näsan och kalk i ögonen känns de urtida bergsavlagringar som här kommer upp till ytan ytterst påtagliga.
Fjällvandringskänslan blir aningen sönderbrummad och dammig, och minnen kommer upp från tidigare långvandringar längs olika landskapsleder i södra Sverige. De kan förvisso vara fantastiska men man är aldrig riktigt trygg från civilisationens störningar. Du följer en smal stig, får in den där speciella, mjuka känslan i fötterna som fortplantas i hela kroppen. Du blir som en alv på vandring genom Tolkiens Vattnadal … och så blir det ett abrupt stopp att plötsligt stå på en asfaltsväg och inse sin banala dödlighet. Eller också kastas du ut i långa tröstlösa irrfärder över kalhyggen och odefinierad terräng som varken är natur eller kultur. Signaturlederna är utvalda pärlor som utlovar lite mer jämn stjärnglans, även om det som sagt finns undantag även här.
Längs en lite för rak grusväg belönas vi med blåhallon i diket. Det är bara en av många saker som förenar denna ö i Västergötlands lufthav med Öland och Gotland, där bären kallas salmbär. Bitvis känns det verkligen som att gå runt en ö, när leden följer den stupande kanten och ett hav av ekkronor breder ut sig nedanför.
Vi närmar oss Blombergs naturreservat, ett av bergets många skyddade naturområden, och bestämmer oss för en liten avstickare från leden. Café på klostret klingar också lite gotländskt men det ligger i en gammal ladugård, utan tillstymmelse till något kloster i närheten. Namnet har ägarna tagit med sig från Varnhem, ett par mil bort, där de tidigare hade kafé. Menyn är i alla fall stabilt lokal: skörost (ett slags färskost) med ramslök, ramslökskorv på lamm från kullen och cheesecake med kungsmynta och rödklint.
Efter det kan inte ens sträckan längs villagatorna nere i Blomberg rubba fjällvandringskänslan. Med snart 16 kilometer i benen är vi introvert försjunkna i att följa leden. Som snart viker av in i en djungelliknande lövskog längs platåkanten. Vi närmar oss Lasse i Bergets grotta, som egentligen borde heta Lasse och Ingas grotta. Här bodde ett par som har kallats ”Sveriges sista grottmänniskor”. De lämnade civilisationen på 1880-talet, och blev kvar i nästan 30 år, med ett väldigt kalkstensblock som tak och nästan metertjocka murade väggar.
Vid vindskyddet intill grottan möter vi de första vandrarna utöver oss själva. Två tyska kvinnor som visar sig ha kommit med samma tåg som vi i morse, men gick åt motsatt håll runt berget. Nu har de tappat bort leden men blir lättade att höra att de är nära sitt mål, Äventyrsgården i Källby. Det finns många möjligheter att övernatta inomhus kring Kinnekulle, men som fjällvandrare har vi naturligtvis tält med – som passar bra in på taket av grottan. På avstånd hörs något som skulle kunna vara en brusande jokk, eller riksväg 44.
Nästa dag vänder leden norrut igen, bitvis över det västgötska alvaret. Ur den vitgrusiga jorden har dvärgväxta rödklintar, kungsmynta, vildlin och brudbröd kämpat sig upp. Efter matsäckspausen doftar rumpan som en fårstek av backtimjan. Fetknoppar i rött, gult och grönt trängs som minikaktusar i små kalköknar.
Men ”Det blommande berget” är inte i sin allra praktfullaste skrud så här om sensommaren, inte som när körsbärsträden är vita och orkidéerna blommar. I maj ordnar det lokala Friluftsfrämjandet Nattvandring Kinnekulle med ibland flera tusen deltagare. Initiativtagaren är Ingemar Green, som också är Kinnekulleledens skapare. Tanken kom till honom under en fjällvandring i Abisko, att det borde gå att skapa en led hemma på Kinnekulle. I ett år jobbade han ihop med Friluftsfrämjandet och kommunen med att göra leden framkomlig inför invigningen 1983.
Cyklister och joggare susar förbi ibland, precis som i fjällen, men vi möter betydligt färre än vi hade gjort på Kungsleden en sensommardag. Något tätare med folk blir det när leden når Högkullen, Kinnekulles topp. Här finns spåren av en sprängning från 1895, då polarfararen André skulle utröna om Kinnekulle var en vulkan (vilket visade sig inte vara). Men huvudattraktionen på toppen är förstås utsiktstornet från 1892. För att se ända till Karlstad ska man ha klart väder och kikare, informerar den lokala fotbollsföreningen som säljer fika i tornets bottenplan. De tar 25 kronor för att gå de 117 trappstegen upp och skåda ut över svindelframkallande horisonter.
Härifrån är det svårt att tro att Vänern skulle vara något annat än ett hav, med lockande mörkgröna sagoöar och den försvinnande tunna halvön Hindens rev som ett spjut rakt ut. I söder platåbergsgrannarna Halle och Hunneberg som utslängda smörgåsar. De skulle bli perfekta mackastenar för en jätte att kasta ut i Vänern. Rakt ner syns en turkosglittrande sjö, Stora stenbrottet, som blir nästa anhalt.
Den övergivna jättegropen går under smeknamnet Lilla Grand Canyon. Om vi tidigare har anat kalkstenslagren på ett teoretiskt plan så kan vi nu kliva rakt ner i dem, och undersöka hur Kinnekulle ser ut 40 meter neråt under ytan. Hisnande, men ändå börjar fjällvandringskänslan mattas av lite här bland put and take-fiskare och macka-kastande barn. Sjön som täcker brottets botten är ett populärt utflyktsmål med tillhörande matsäcksbänkar på alla sidor.
Känslan återvänder först när vi har slagit upp tältet vid Vänerns strand, nedanför Trolmens station. Kluckandet, den mörkgula månen som speglar sig i vattnet och Lidköpings ljus i olika färger, ger känslan av att titta ut i en mörk asiatisk natt i väntan på havssköldpaddor. Det är inte hundra procent fjällvandring, men ändå, samma förnimmelse av helhet, äventyr och att inte behöva vända.