Jag ligger lågt, så lågt som jag aldrig legat när jag gör min morgontoalett. Toalettpapperet som jag höll en decimeter över marken når inte den utan lyfter mot skyn och flyger mot Akkas i en jaktfalks fart. Det är som tyngdlagen upphört. Jag reser mig upp och får kämpa för varje steg till tältet i en så kraftfull motvind som jag aldrig upplevt tidigare.
Det är tur att min gode vän Vlad Viddi ligger i tältet annars hade det nog det kunna följa med i toalettpapprets färdriktning. Det är han som lockat mig hit. Viddi älskar de fria vidderna och har 25-års erfarenhet av fjällvandring och har besökt Sarek många gånger. För mig är det första gången. Kan det vara sista gången? Vi är inblåsta i tältet vid Rouhtesvagge 1000 meter över havet och har två dagsmarscher till närmsta hus i Änonjalmme hos Vlads samiska vänner Anna och Ante. Inget stoppar stormen Hans som har piskat tältduken med full kraft hela natten. Det har inte gått att sova. Hela tältet skakar men Vlad håller sig lugn i stormen och hans sinnesstämning smittar av sig som en gäspning. Om min livsresa skulle sluta här så skulle jag vandra vidare till de sälla jaktmarkerna i gott sällskap.
Konstigt nog är jag inte rädd, kanske är jag bara övertrött och lite rastlös. Får en galen idé att ta min röda handduk och likt en matador försöka besegra en mycket kraftfullare motståndare i stormen Hans. Det är svårt att stå raklång, handduken följer vinden och torkar på nolltid. Vlad filmar min vimmelkantiga kamp mot Hans. Orkar inte fightas mer än en minut innan vi går in i tältet för att smida en plan. Om vi ska fortsätta vår planerade vandring längre in Sarek som planerat behöver vi gå mot stormen och det kommer kosta väldigt mycket energi och därför ta längre tid än väntat. Ovädret började redan igår och vi valde då att slå upp tältet mycket tidigare än planerat. Det krävdes mycket samarbete för att tältet inte skulle flyga iväg.
Det står kvar på marken fortfarande, men Hans stormpiskande är så kraftfull allt tältet kan bryta samman vilken timme som helst och vad gör vi då? Alternativet är bryta lägret och följa stormen som lyckligtvis leder mot civilisationen. Vi väljer det senare och behöver verkligen samarbeta i varje liten rörelse för att tältet inte ska flyga iväg och göra oss skyddslösa den kommande natten. Tältstängerna är sneda och har tagit rejält med stryk.
Jag förbannar två nybörjarmisstag dels att jag inte hade med mig en full uppsättning med tältpinnar, men Vlad kreativa problemlösningsförmåga räddade nog tältets liv. Våra vandringsstavar fick bli fyra tältpinnar och för att få ytterligare lite spänning i tältet fick Vlads tandborste göra ett avgörande jobb.
Med tältet i ryggan bär stegen mot läsidan av fjället. Ovädret till trots är himlen himmelsblå och sikten gör att hela mäktiga Akkas uppvisar sitt storslagna väsen som en ointaglig fästing och blir vår ledstjärna tillbaka. Stormen kommer direkt från söder. Ovetande om att skogslandet i söder drabbats hårt, i Norsjö har stormen fällt stora mängder skog, tänk om vi tältat där, det hade varit ännu farligare än uppe på kallfjället där inga träd kan landa på vårt tält.
Vi är omedvetna om att båten från Ritsem över till Änonjalmme där lederna till Padjelanta och Sarek börjar ligger tryggt i hamn i väntan på att stormen klingar av och att det blåser upp till 33 sekundmeter där vi är. Orkanstyrka. Ingen vandrare syns någonstans. Renarna och fåglarna ligger och trycker. Vi är ensamma i Sarek. Bara stormen Hans gör oss sällskap. Vi tar ett steg i taget. Sakta men säkert vandrar vi med vinden i ryggen. På läsidan blåser det mindre. Vår plan har räddat tältet. Ryggsäcken är sned. Det är mitt andra nybörjarmisstag att inte se över den innan avfärd. På läsidan vid lunchstoppet lyckas vi räta till ramen.
Jag tar ett svalkande dopp
och den lilla fjälltjärn vi hämtar vårt kaffevatten ifrån. Efter lunchen kommer jag på en andra galen idé. Jag ska ställa mig i yogapositionen trädet på ett ben med Akkas i förgrunden. Orkanen har gått till storm från storm till kuling. Jag står på vingliga ben på höjden och kan se ända till Kebenekaise i solskenet. Det är som en liten prick långt långt borta i solskenet, så liten på avstånd att den är mindre än min fingerspets. Vi har klarat det så här långt och vi kommer klara oss tillbaka till civilasationen. Vi är fortfarande vänner. Ingen har skadat sig. Kraften finns kvar. Glädjen kommer tillbaka. Vlad tar en selfie på sig själv där han bär ett äkta leende med mig stående i trädet med Akkas i förgrunden. Den bilden kommer alltid få oss att minnas orkanstyrkan som inte tog knäcken på oss.
Ett tredje misstag vi gjorde var att vi inte lyssnade på Vlads kloke samiska vän Anna som bjöd oss på kaffe innan vi vandrade från civilisationen ut i Sarek. Hon varnade för stormen Hans och när det stormar från söder kommer solen skina. Hon hade rätt, men vårt felbeslut ledde till många kloka beslut som ledde oss tillbaka till henne och hennes bror Ante. Ante trodde att vi skulle vara förlorade i stormen, eller i vart fall att tältet skulle försvinna och vi skulle fara illa. Väl tillbaka i stugvärmen efter ytterligare en övernattning längs Padjelantaleden bjuder Anna på vedeldsbakad Pizza. Det smakar underbart gott. Det är så vindstilla att myggen gör sig hörda igen. Sjön som var på ursinnigt humör när Hans retade upp den ligger spegelblank och stilla.
Jag lyssnar på Annas, Antes och Vlad diskussioner om olika fjällturer. Förstår att en fjällvandring inte alltid går enligt planerna. Det gäller att anpassa sig efter omständigheterna som hela tiden skiftar och att i svåra omständigheter lugna ned sig för att kunna fatta kloka beslut. I stället för att blint lyda sin inre envishet se sin medmänniska och vara lyhörd och samarbeta för tillsammans klara kriser som ingen av oss skulle klara på egen hand.
En fjällvandring i Sarek är som livet i stort, ibland så vackert och storslaget, i nästa stund är du nedslagen av naturens vilda kraft och du känner dig liten och hjälplös. Sedan när de vredesfulla stormvindarna vänder och slutligen bara pustar ut blir denna litenhet något helt annat, något fridfullt, men ändå så kraftfullt. Du får kraften tillbaka och känner en ödmjukhet av att vara en del i något större. Du vill bara fortsätta vandra bakom nästa krök in i nästa dal. Det ger en inre sinnesfrid som jag ibland saknar i det vardagliga livet. Ibland känner jag mig som en äventyrare vilsen i en upptäckt värld. Jag inser att jag måste in i det vilda för finna mitt lugn och ladda upp mina själsliga batterier. Sarek talar direkt till min själ.
Vi berättar om den ensamma sociala rentjuren som mötte oss på vägen tillbaka från stormen. Den var sällskapssjuk precis som den irrat bort sig från sin flock och ville ha en stunds sällskap. Det var som om den välkomnade oss och ville visa oss vägen tillbaka. Vi kallar renen Hans. När den lämnade oss hittade vi guld, guld i massor. Fjällets guld, snattren, multebaer, en myr fylld av mogna hjortron. Kanske var renen er skyddsande säger Anna. Kanske säger vi, men jag säger ja till framtida vandringar i Sarek med min gode vän och guide Vlad från vidderna.
Mats Ädel