Solen gassar och skuggan från de krokiga tallarna är välbehövlig. Det knastrar när vi går över den torra marken. Jordtäcket är tunt, på vissa ställen obefintligt, men runt om oss lyser små färgklickar av violetta blodnävor, gul fetknopp och lika gyllene fibblor. Vi befinner oss i Mölnermyr naturreservat, drygt en mil från Fårösund på norra Gotland.
Tillsammans med Mattias Vejlens, friluftslivssamordnare på Länsstyrelsen, har vi vandrat in bland tallarna. Han arbetar med att markera upp en av vandringslederna i den föreslagna nationalparken och vi följer honom på den än så länge ganska otydliga stigen.
– Det här är den typiskt gotländska karga, ganska låga tallskogen som ändå är gammal, säger Mattias medan vi stegar vidare i sällskap av sjungande lövsångare.
Arbetet med nationalparksbildandet har pågått sedan 2019. Sommaren 2025 lämnade Naturvårdsverket sitt färdiga förslag till regeringen men beslutet dröjer. Det blir ingen invigning av nationalparken i september 2026 som Naturvårdsverket tidigare planerade för. Men i väntan på beslut har arbetet med bland annat leder och nya entréer fortsatt. Eftersom det tidigare inte funnits några längre vandringsleder i området har det varit en utmaning att bestämma var de ska gå.
– Vi försöker nyttja gamla vägar så mycket som möjligt. Det är redan störd mark så då behöver vi inte ta mer av naturen i anspråk, förklarar Mattias när vi närmar oss de mer blöta partierna av Mölnermyr.
Snart kommer vi ut på ett rikkärr, en artrik våtmark där flera arter av orkidéer trivs. Vi kryssar försiktigt mellan ängsnycklar och nattviol och blickar ut över den vidsträckta myren.
– Den här slingan är hela nationalparksområdet i miniatyr, alla naturtyper utom sjöarna, säger Mattias och berättar att de i arbetet med nationalparkens utformning kartlagt vilka upplevelse-värden som går att få i området.
– En är att skapa förståelse för vattnets väg i landskapet. Hur det rör sig från hällmarker och myrar till Bästeträsk och ut i havet. Och hur känsligt det kretsloppet är.
Två kungsörnar svävar ut över myren och upp mot den ljusblå himlen.
– En annan upplevelse vi vill lyfta fram är lugnet, konstaterar Mattias och det är bara att hålla med. Förutom kören av lövsångare, som fått sällskap av en koltrast, är det tyst. Trots att väg 148, mellan Visby och Fårösund, bara ligger drygt en kilometer bort känns turistströmmarna långt borta.
Några kilometer norr om myren, i Hässleänget, breder frodig ängsmark ut sig mellan ekar med breda kronor. Änge är det gotländska ordet för äng och här möter vi Karolina Johansson på Länsstyrelsen Gotland. Hon är projektledare för bildandet av nationalparken och förklarar att Bästeträsk ska representera de många naturtyper som finns på ön.
– Den glesa tallskogen, som ofta är präglad av att den har varit betad, täcker en stor del av området men insprängd i den finns även alvar, våtmarker, hällmarker och sjöar.
Karolina har varit med sedan projektets start och fått se nationalparken växa fram … och invigningen skjutas på framtiden.
”Naturen finns ju där oavsett vad det står på skyltarna. Nu är också väldigt mycket på plats”
– Jag är inte orolig för att det inte ska bli en nationalpark. Det är snarare en personlig frustration att det dröjer, förklarar hon men vill samtidigt påminna om att Bästeträsk är ett fantastiskt område att besöka, redan i dag.
– Naturen finns ju där oavsett vad det står på skyltarna. Nu är också väldigt mycket på plats, och i takt med att vi blir klara med leder, entréer och rastplatser så lägger vi ut det på Naturkartan.se. Det blir som en pågående liveuppdatering.
Vi vandrar vidare in i ängsmarken och kommer till en torrare backe där markens färger är mer nedtonade och växtligheten annorlunda. Karolina pekar ut lågväxande alvargräslök och fårsvingel.
– Det räcker med att gå ner på knä så dyker det upp många arter, konstaterar hon och hoppas att det är något besökarna ska ha med sig.
– I den här nationalparken finns inget högt berg eller häftigt vattenfall, man får gå ner och titta på det lilla i stället.
Från Hässleänget är det inte långt till faktiska Bästeträsk, Gotlands största sjö och även den präglad av kalkberggrunden. Vi stannar till vid den norra stranden för ett svalkande dopp i det turkosgröna vattnet. Röster hörs från Blå lagunen som ligger bara ett par hundra meter norrut. Det är ett gammalt vattenfyllt kalkbrott som varje år lockar stora skaror badsugna. Här ligger en av nationalparkens entréer och vid Bästeträsk östra strand dras en vandringsled.
Vi viker ner mot stranden och följer den smala remsa av kalksten som skiljer vattnet från skogen. Trots att vi bara är några kilometer från Fårösund inger naturen både en vild och enslig känsla. Nationalparksområdet kallas ibland för en gotländsk vildmark, men det tycker Karolina Johansson stämmer dåligt.
– Då tänker man lätt att det ligger långt bort och att inga människor har varit här. Så är det inte alls, människor har levt med och av naturen i det här området under många hundra år. Man ser spår överallt. Det är ett annat upplevelsevärde vi vill lyfta fram, hur människans närvaro påverkat naturen.
När solen börjar sjunka mot horisonten hittar vi en passande tältplats några hundra meter från Bästeträsks östra strand. Snart somnar vi till ljudet av västanvinden som drar genom tallkronorna.
Morgonen därpå är det havet som lockar. Från Bästeträsk är klivet till Östersjön inte långt, endast en smal landremsa skiljer de båda vattnen åt. Vi går längs stenstranden och blickar ut mot Fårös remsa av grönt och vitt land på andra sidan sundet. Bara några meter från vår strandkant växer klena tallar och deras solvarma doft, tillsammans med kalkstenens bländande vithet, för tankarna till den franska Medelhavskusten.
Vårt sista stopp i den blivande nationalparken blir naturreservatet Bräntings Haid. Nu är vi tillbaka i områdets södra del, bara några kilometer från Mölnermyr. Här möts vi av öppna alvarmarker med enstaka enbuskar och knotiga martallar, en gotländsk version av savannen. Än är det lite tidigt men i juli och ända in i september är chansen stor att få se den vita apollofjärilen, Sveriges största dagfjäril, dansa över markerna här. Innan vi lämnar nationalparksområdet följer jag Karolina Johanssons uppmaning och sjunker ner på huk intill en solvända. En doft av solvarm backtimjan når mig och de gula blombladen riktigt lyser mot det vita kalkgruset.
