Den snickarglada Slöjdvillan i två våningar lyser muntert gul mot det djupgröna lövverket på ekarna som ger skugga åt hembygdsgården. Byggd på 1880-talet i två timrade våningar rymde villan från början lärarbostad och träslöjdsal. I dag finns här kök, samlingssal och fem enklare gästrum.
Slöjdvillan flyttades 1979 till hembygdsgårdens parkliknande område mitt i Ödeshög. Tillsammans med en handfull av de övriga byggnaderna, alla hitflyttade, utgör den vandrarhemmet som sedan 1960-talet tagit emot gäster för övernattning i det östgötska samhället vid E4:an, inte långt från Vättern. Vandrarhemsvärden heter Therese Norman.
– Gamla byggnader som tiden satt sina spår i är vår grej. Det skapar en särskild miljö som lockar många stamgäster, förklarar hon och konstaterar nöjt att alla rum med sina 34 bäddar fördelade på fyra hus för tillfället är upptagna.
Therese tar oss med på en rundtur mellan husen. Lilian Stillersson ansluter. Hon har sålt lotter, kokat korv och kaffe, bakat och städat under sina 25 år som aktiv i hembygdsföreningen. Det krävs eldsjälar, som Lilian, för att hålla ihop föreningen. Allt arbete är ideellt och föryngring är ingen självklarhet. Med en medelålder i styrelsen som ökar för varje år vill det till att hålla lågan tänd.
– Vi har fyra–fem gubbar mellan 79 och 85 som kommer hit varje onsdag och fixar sånt som behöver fixas, berättar hon. Det är lite nervöst att se på när de klättrar på stegar och byter panel. Men 65-åringarna har aldrig tid, de vill ut med husbilen.
- I Sverige finns runt 1 400 hembygdsgårdar, med uppdrag att vara ett levande museum för lokal historia.
- En första hembygdsgård var Skansen i Stockholm. Den grundades 1891 och blev förebild för hembygdsföreningar med hembygdsgårdar landet runt.
Granne med Slöjdvillan ligger Bergsgården. Den flyttades hit redan 1936 och användes tidigare även den som lärarbostad. Nu är det skolmuseum med skolsalar från förr och förråd fyllda med klassiska skolplanscher.
– En önskedröm vore att kunna ha skolmuseet öppet mycket mer, funderar Therese. Här finns massor att visa upp och berätta om.
Vi vandrar vidare under ekarna. Midsommarstångens klädsel av ekblad har torkat och rasslar lätt i sommarbrisen, en ensam motorcyklist med sin Harley-Davidson parkerad utanför avslutar frukosten och en barnfamilj från Tyskland dukar fram ägg och yoghurt.
Under ett träd snubblar vi över drängastenen, en cirka 100 kilo tung stenbumling som ska ha använts när en ny dräng skulle anställas. För att visa sig duglig skulle han ställa sig bredbent över stenen och försöka lyfta den med långfingret i en ögla av järn. Stenen kunde också användas för att visa sig värdig att gifta sig.
– Det gällde att lyfta stenen till knäna för att komma ifråga, berättar Therese.
Mellan gröna kullar och mossiga berghällar hittar vi fähus, torp, ängs-lada och ett timrat blockhus. Dessutom utescen och kiosk med gräs på taket. Här finns också ett välutrustat jordbruksmuseum med skomakarverkstad, urmakeri och mängder av verktyg, vagnar och maskiner. En likvagn sticker ut, en trampsåg likaså.
– Men populärast är vår ångmaskin som vi försöker få igång på den årliga hembygdsdagen, berättar Therese. Då brukar vi också ta ut traktorerna på parad.
På en egen kulle ligger hembygdsgårdens största hus, 1700-talsgården Granliden. Byggd av grantimmer och med sina tidstypiska möbler är det den populäraste byggnaden bland vandrarhemmets gäster. Mest uthyrda rummet är försett med såväl bred dubbelsäng som vitkalkad bakugn, och har smärtsamt lågt i tak.
Till Granliden hör även portlider och loftgång. Förutom de fem rummen på övervåningen finns på nedervåningen en komplett handelsbod, där det säljs godsaker under de årliga evenemang som genomförs på hembygdsgården. Det är valborg med brasa och vårtal; midsommarfirande med stång, sång och dans och Hembygdens dag då många av husen öppnas upp och gamla redskap lyfts fram.
Intäkterna från lotteri och kaffe bidrar till husens underhåll. Utan detta och överskottet från vandrarhemmet, samt ett mindre kommunalt bidrag, hade det varit svårt att hålla hembygdsgården öppen.
– Att hålla sjutton tak i gott skick kostar pengar, där räcker inte enbart att baka bullar och arbeta ideellt, konstaterar Lilian krasst.
Förra året firade hembygdsgården i Ödeshög 90 år. Och nog, tänker vi, vore det fint att hålla historien levande ytterligare ett sekel. Och som en bonus ge människor chans att kliva upp ur sängen för att lapa morgonsol med fågelsång i öronen, under de gamla kungaekarna.