Bromsen är den svarta pedalen mellan tramporna, och kom ihåg att hålla avståndet! Särskilt mycket mer behöver uthyraren Sven Möller inte instruera. Att cykla dressin är ganska okomplicerat och passar de flesta. Största kruxet är att mötas på den enkelspåriga järnvägen, och där är Svens tips att byta ekipage med de mötande för att slippa krångliga lyft av och på rälsen. Ett bra råd ska det visa sig.
Det är sommarlov och mellanväder, och alla de tolv dressinerna i Björnstorp utanför Lund är uthyrda till dagens eftermiddagspass. Sträckan som ska trampas, mellan Björnstorp och Veberöd vid Romeleåsens fot, är drygt en halvmil ena vägen.
Varje dressin rymmer en cyklist och max två passagerare. Med stora grupper kan flera dressiner kopplas samman till ett tåg där alla håller ihop. Här har det ibland hänt att hela bröllopsföljen trampat iväg på dressinerna för att stanna för vigsel på en bygdegård längs vägen. Och för barn, äldre eller den som är mindre rörlig är dressin ett lätt sätt att komma ut i naturen. Den som inte orkar eller vill trampa själv kan ju följa med som passagerare.
För kompisfamiljerna Sved och Törnblom från Södermanland respektive Eslöv är dressinäventyret en favorit i repris efter fjolårets tur, men för familjen Biosca Bergenfeldt från Lund, med barnen Julia, 8, och Calle, 4, är det premiär.
– Vi gillar friluftsliv, men med små barn finns det vissa begränsningar så detta är ett perfekt sätt att komma ut, konstaterar pappa Henrik Bergenfeldt från sin dressin där Julia redan tagit plats vid styret. Strax bakom trampar mamma Jenny Biosca Bergenfeldt med Calle på bänken bredvid.
Snart hörs det taktfasta dunket av rälsskarvar. Vi rullar genom ett skogsparti där man om våren cyklar över mattor av blommande vitsippor. Nu har grönskan tätnat till ett mörkgrönt dunkel, men efter bara någon kilometer öppnar sig landskapet mot ljusa sädesfält. Djurlivet här, i Romeleåsens dalgång, är rikt med både havsörn, kungsörn och glador samt räv, grävling och rådjur. Fast just här gläds vi mest åt den blommande banvallen med blåklockor, klöver och johannesört. Längs spåret växer vildkörsbär och omogna hasselnötter, så nära att man kan sträcka sig efter dem i farten.
Barn och föräldrar byter plats på dressinen. Alla vill prova att trampa, även de som inte riktigt når ner till pedalerna. Men plötsligt rör sig något i fälten. Vi stannar och spanar … och känner igen dovhjorten på dess vita prickar utmed sidorna! Ett ögonblick och dagens största naturupplevelse är förbi när hinden försvinner in bakom skogsbrynet.
Viltet har vant sig vid stillheten sedan tågtrafiken upphörde. Annat var det när järnvägen mellan Malmö och Simrishamn invigdes 1896 som den snabbaste förbindelsen mellan Skånes väst- och östkust. På 1930-talet körde ”Bornholmsexpressen” här, ett ångloksdraget snälltåg och på 1940-talet blev trafiken både tätare och effektivare. Men sen kom bilismen och neddragningarna. Redan 1970 gick det sista persontåget på Malmö–Simrishamns järnväg och 1987 upphörde även godstågen.
En liknande utveckling skedde på flera andra järnvägssträckor i Sverige under samma period. Men på sexton av dem har den nerlagda järnvägen gjort plats för dressincykling. Sträckor att trampa finns i Skåne, Västsverige, Östergötland, Hälsingland och Gotland. I Dalarna passerar dressinspåret mellan sjö, älv och skog på den nerlagda delen av inlandsbanan mellan Mora och Vansbro. På vissa håll erbjuds paket i kombination med ytterligare aktiviteter, övernattningar och annat. Äventyret kan variera från några lättsamma timmar, som den mellan Björnstorp och Veberöd, till flera dagars vildmarksvistelse.
Men dressinen är inget sentida påfund. Den uppfanns på 1840-talet och användes av banvaktare och järnvägsarbetare för inspektionsturer och underhåll och reparationer av banan.
Tillbaka i Skåne passerar spåret över en landsväg strax före Veberöd. Sällskapet kliver av för att säkert leda dressinerna över vägen och alla hjälps åt och puttar på. När vi möter andra i motsatt riktning på den enkelspåriga banan följer vi Svens råd: byter helt enkelt ekipage med varandra. Efter någon timme är det hög tid för den medhavda fikakorgen med bullar, saft och kaffetermos under skuggande träd. Det är skönt att pausa en stund från solen och skarvdunket. Fast vid det laget har minstingen Calle slocknat och på tillbakavägen kan han fortsätta sova under en regnkappa på dressinen.
Hemma på kylskåpet har familjen Biosca Bergenfeldt satt upp en önskelista över roliga saker inför sommarlovet. Storasyster Julia berättar om handbollsläger och Astrid Lindgrens värld. Men att cykla på ett gammalt järnvägsspår genom skogen och plocka körsbär i farten var en överraskning – och blev kanske sommarens bästa bonus.
