Annons

Dans och drama bland tuvorna

De har flugit från Kongo för att göra upp om makten, här på en myr i västra Jämtland. I försommarkvällen bjuder dubbelbeckasinerna på show.

Dubbelbeckasinvandring på Högåsen i Enafors. Guide Sofie Werner, strövtåg.se

Kvällsljuset börjar äntligen bli av det mer guldiga, milda slaget när vi går in på stigen som leder upp mot fjället. Det är den där tiden på året då solen envist hänger sig kvar på himlen, som om den vägrar att göra natt. Men för oss gäller det ändå att hålla ut till skymningen, annars kommer vi att missa hela showen. Vi befinner oss i Enafors i västra Jämtland, och inte långt härifrån finns en spelplats för den rödlistade dubbelbeckasinen. Här samlas en grupp hanar några få veckor om året, från mitten av maj till början av juni, för att göra upp om vem som får para sig med honorna. Och de gör det mitt i natten. 

Guiden Sofie Werner driver sitt eget lilla guideföretag från närbelägna byn Handöl.  

– Det finns förstås fler platser. Men en del är olämpliga och svåra att gå till. Hit kan du gå om du kan gå fyra kilometer, säger vår guide Sofie Werner som tar täten genom granskogens uppförsbackar. Sofie driver sitt eget lilla naturguidesföretag, med bas i närbelägna byn Handöl och hon brukar vara ute redan den första kvällen när fåglarna landar efter tre, fyra dagars flygfärd från Kongo. 

De är punktliga, dubbelbeckasinerna, och håller hårt på rutinerna. Den 15 maj landar de vanligtvis på de platser i de skandinaviska fjällen där de trivs som bäst – gärna en blöt myr med gott om daggmask. 

– De har lite osis om det fortfarande är snö när de kommer, konstaterar Sofie när skogen ger vika för en enorm myr.

Ett smattrande, ploppande läte … Safarideltagaren Inga Qvarfordt lyssnar efter dubbelbeckasiner på spelhumör.

Vi vänder oss om på spången och ser ut mot fjällvärldens resliga toppar: Storsnasen med sina snöfält och Bunnerfjällen längre bort. Silverfallets vattenkaskad bildar på håll en ljus strimma utmed fjällbranten och Ånnsjön blänker som en juvel mitt i det böljande landskapet. Vi är inte riktigt framme vid spelplatsen än men där myren börjar, där börjar dubbelbeckasinland. Så vi sänker rösterna. Går mer uppmärksamt och försiktigt. Söker med blicken, lyssnar och spanar.

– Den är stor som en hamburgare och flyger lågt. Dessutom har den samma färg som fjolårsgräset. Så man måste se sig för lite med var man sätter fötterna, säger Sofie Werner. 

Dubbelbeckasinen är en typisk flyttfågel, som varje år tar den långa vägen från olika länder i centrala och södra Afrika, till de skandinaviska fjällen, men också exempelvis Ryssland, Polen och Ukraina, för att häcka. Den är en av fyra svenska fågelarter vars hanar gör upp om vem som får para sig genom en spektakulär dans, som ska visa vem som är störst, bäst och vackrast. Andra arter som gör likadant är tjädrar, orrar och brushanar. I Sverige är dubbelbeckasinerna rödlistade, vilket kanske gör dem än mer åtråvärda att se. 

Att de fåglar som samlas här kommit från Kongo har man upptäckt tack vare ringmärkning.

– Här har det som mest varit ungefär 40 fåglar samtidigt. Nu är det lite färre, säger Sofie.

De yngsta hanarna brukar vara ute ganska tidigt, vet inte riktigt hur de ska bete sig, försöker förstå vad spelet går ut på. 

– Det är som med människor. De nya rör sig lite ängsligt i utkanten, men det är de som hörs och syns mest som får tjejerna, skämtar Sofie. 

Når fåglarna väl kommit igång på spelplatsen låter de sig inte störas, så länge besökarna inte kommer alltför nära.

Kanske har dubbelbeckasinerna ett lite mer sofistikerat sätt att göra upp om hierarkin än vi människor ändå. På myren finns tuvor, och det är om dem spelet står, innan honorna dykt upp. En hane med gott självförtroende kan bestämma sig för att ”äga” en tuva, men han vill gärna bli utmanad. Allt för att få visa sin storhet. 

– Det brukar vara olika tuvor som är poppis olika kvällar, berättar Sofie när vi närmar oss toppen. 

Vädret är kyligt och molnigt, men det är ingen nackdel så länge man själv har klätt sig ordentligt. När det gäller dubbelbeckasinernas aktivitet kan det rent av vara en fördel med lite moln – de är ofta mer aktiva då. Och för oss själva finns det faktiskt tak över huvudet mitt uppe på myren, 730 meter över havet, om det skulle slå om och bli busväder. 

Grand Hotel – skydd för frusna skådare.

”Grand Hotel” står det ovanför dörren, med stora bokstäver. Det röda huset är ungefär fyra kvadratmeter stort. Inuti finns ett litet bord och två bänkar mittemot varandra, där folk brukade vänta på tåget förr i tiden. Vi befinner oss i en gammal väntkur från den tid då det fanns rälsbusstation vid Snasahögarna. Nu har kuren fått nytt liv och syfte uppe på Högåsen.

Vi gör oss redo för ett par timmar på myren. Några sätter på sig långkalsonger, andra äter lite matsäck. Jag drar på mig dunjackan, och är oändligt tacksam för att jag kom ihåg att packa ner den. Att sitta stilla en längre tid kräver sin rustning. Det är några få plusgrader i luften och vi kan konstatera att det i alla fall är myggfritt, när vi checkar ut från Grand Hotel vid kvart i elva på kvällen. Lite längre bort på myren sitter redan några fågelskådare.

– De sitter mitt i spelplatsen, konstaterar Sofie när vi med försiktiga steg närmar oss utkanten av det område där dubbelbeckasinerna spelat de senaste dagarna. 

Vi gör som hon och kupar händerna runt örat för att lyssna in var fåglarna är. Och det dröjer inte länge innan jag hör ett smattrande, ploppande läte. Lite som ljudet från pingisrummet i en högstadieskola eller en skrattande delfin, som sedan går över i ett musikaliskt kvitter. 

En ensam kille med ett rejält kameraobjektiv har mutat in ett ställe på spelplatsen. Ett par med kikare och frusen hållning ett annat. De har förmodligen suttit där ganska länge redan, och vi förstår snart att vi gjort helt rätt i att hålla ut tills mörkret verkligen faller. För det är först nu det verkligen börjar hända saker. De smattrande, sjungande fågelhanarna bestämmer sig plötsligt för att göra mer än att bara brösta upp sig mot en bakgrund av snövita fjäll, vilket förstås är vackert i sig bara det. Men nu börjar de utmana varandra på allvar. 

Daggmask är dubbelbeckasinens favoritföda, men även insekter och lite växter kan slinka ner.

Det börjar med lite flaxande. För att snart gå över i regelrätta jämfotahopp. Om fåglarna ibland försvinner bakom någon tuva dyker de snart upp igen, som skjutna upp ur myren. Två hanar som tycker att det är värt att kriga om en specifik tuva sparar sannerligen inte på krafterna. Men mest verkar fajten ändå vara för syns skull. Att visa sig mäktigast är viktigare än att skada, säger Sofie och nickar sedan hänfört när det blir lite tuffa tag om en tuva ungefär femton meter bort. 

– Det här är bra. När de kommit igång så här bryr de sig inte alls om oss, viskar hon och de två fotograferna i vårt sällskap börjar sakta men säkert åla sig närmare. 

Den dubbelbeckasinhane som vill visa sig stor och stark smattrar med näbben, burrar upp sig, spänner ut sina vita stjärtkanter och – tja, muckar gräl. Ibland blir de små utfallen till regelrätta brottningsmatcher. Men snart skiljs kombattanterna åt för att vänta in nästa attack. En liten timeout mitt kampen, på en plats så väsensskild från deras andra habitat. 

Att de fåglar som samlas just här kommit från Kongo har man upptäckt tack vare ringmärkning. De har flugit till Jämtland utan stopp hela vägen från den afrikanska kontinenten. Vi räknar till femton pigga dubbelbeckasiner, men helt klart är det fler som döljs bland tuvorna. När klockan är tjugo över elva har det blivit lite halvskumt ute. Nu och ett par timmar framöver är det som mörkast i den jämtländska försommarnatten. Det blåser en aning, och temperaturen har säkert sjunkit ytterligare något. Men vi klagar inte. Att få sitta på första parkett till ett naturens skådespel, inför en ensemble som fullständigt struntar i sin mänskliga publik. De gör ju bara det de alltid gjort som art. På en plats som de återvänt till sedan urminnes tider.  

Mer om dubbel­beckasinen

• Mindre vadarfågel inom familjen snäppor

• Vackert tecknad i brunt med lång, smal näbb

• Häckar i fjällen, från Härjedalen till Torne lappmark.

• Övervintrar i Centralafrika dit den flyger -non-stop med en snitthastighet på nästan
100 km/h.  

• Var till 1800-talet vanlig i hela landet, men trängdes bort på grund av utdikning och intensiv jakt. 

• I dag sällsynt, rödlistad som ”nära hotad” och förväntas minska ytterligare. 

• Samlas på samma plats, år efter år, för ett spel där hanarna rangordnar sig. 

• Det finns inte många kända spelplatser för dubbelbeckasin i Sverige. Utöver Enafors är Klimpfjäll i Lappland en av de mer lättillgängliga. 

• Orre, tjäder, brushane och dubbelbeckasin är de fyra arter i vårt land som spelar (leker) under parningstid. 

Om spelplatsen vid Enafors

• Läs mer om dubbelbeckasinen och andra fåglar i området på Annsjon.org.

• Ånnsjöns fågelstation är en ideell förening som arbetar för ökad kunskap om fågellivet i västra Jämtland. 

• Info om guidade turer på Strovtag.com. 

• Till Enafors går Vy Norrtåg från Östersund. 

Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF