Gå in från väster! Det är tipset från personalen på naturum om bästa sättet att ta sig an nationalparken Skuleskogen, så här under sommarens högsäsong. Den södra entrén, förklarar de, blir ibland så proppfull att länsstyrelsens personal måste stå ute vid E4:an och be folk att vända. Innanför entrén kan vandringsleden norrut likna en motorväg av vandrare på väg upp mot parkens hjärta, Slåttdalsskrevan. Den som söker det stora gammelskogslugnet ska ge sig in från norr eller väster, säger de.
Entré väst ger ett björnmossmjukt mottagande, med porlande bäckar och nationalparkernas trygga infrastruktur i form av rejäla dass, skyltar och ledmarkeringar. Man kan till och med rulla första kilometern med barnvagn eller rullstol, upp till en susande storskogsutsikt ända till havet i horisonten. Det är kanske just detta som gör Skuleskogen till mångas favorit, att man är omfamnad av skog men samtidigt får de flygande utblickarna över Höga kustens branter och ö-värld. En biotop för andäktighet och sagor. Och för att göra ”blåbärsburgare” av tunnbröd och bär, som Aron och Imri Froster, elva och tretton år, ägnar första vilopausen åt.
- Nationalparken Entré väst: Regiontrafikbuss 50, mellan Örnsköldsvik och Härnösand, stannar vid hållplats Skuleskogen Entré V E4. Därifrån är det tre kilometers promenad till entrén.
- Skuleberget: Bussbolaget Y-buss har hållplats vid Skuleberget naturum. Går bland annat från Härnösand och Örnsköldsvik.
Efter drygt någon timmes vandring står de på tröskeln till timmerstugan vid Skrattabborrtjärn och utropar ”Här ska vi bo! För alltid!” Det stämmer inte helt överens med reglerna för parkens övernattningsstugor, men de står öppna för alla att bo några nätter i. De går inte att boka, så för säkerhets skull har vi med ett tält. Men enligt länsstyrelsen ska alla som kommer beredas plats, om inte annat så på golvet.
Denna natt får vi varsin frottéöverdragen madrass i breda våningssängar. Ett par kommer vandrande med ett litet barn på ryggen och flyttar in i ett av de två smårummen. De presenterar sig som Olle och Martina Skog och förklarar senare att de tog sig detta efternamn för en månad sedan, och att ett bad i här Skrattabborrtjärn kändes som det verkliga dopet. Vingliga, halvt översvämmade plankor leder över mossan ut till det svarta vattnet, endast upplyst av vita näckrosor. För ett par år sedan gav sig Olle och Martina Skog ut på en tremånadersresa genom Sverige och höjdpunkten var Höga kusten och Skuleskogen, så därför ville de tillbaka hit, förklarar Martina.
– Det vilar något drömskt över den här skogen.
Känslan förstärks av en smålom som kvackskrattar nerifrån tjärnen på sitt lätt vansinniga sätt. Inte alls som sin vildmarksfinstämda släkting storlommen. Namnet Skratt-abborrtjärn kommer dock inte från skrattande lommar utan syftar på vattensalamandrar, som förr kallades skrattabborrar. Ett häfte som ligger på furubordet kan också berätta att Skrattabborrtjärn är en gammal fäbodplats och det känns att denna humlesurrande glänta har djupa rötter. Fler vandrare passerar, några slår upp tältet en bit bort, men framåt kvällen är skogen öronsjungande tyst.
- Strax söder om nationalparken ligger Skuleberget med sin dramatiska profil.
- Här har landhöjningen efter senaste istiden varit rekordstor, och här finns världens högsta bevarade kustlinje, 286 meter över dagens havsnivå.
- Upp till toppen går tre vandringsleder. På den östra branten finns fyra så kallade Via Ferrata-leder. Det är klätterleder med fasta vajrar som gör dem säkra även för den utan tidigare klättervana. Det går också att ta linbana upp.
- Rövargrotten (även Kungsgrottan) är en annan av bergets turistattraktioner.
- Vid foten av berget ligger naturum Höga kusten med utställningar om världsarvet och nationalparken Skuleskogen. Här finns också en upptäckarpark/lekplats med Höga kusten-tema.
Den västra vägen mot Slåttdalsskrevan är aningen längre än söderifrån. En tysk mamma och dotter ger upp, och beklagar att det inte står höjdmeter på skyltarna som det brukar göra i Tyskland. Men efter en övernattning i Skrattabborstugan återstår bara omkring tre kilometer till parkens kluvna hjärta, med sina 40 meters stupande väggar. Tidigare gick leden rakt genom den smala Slåttdalsskrevan, men eftersom minst ett stenblock rasar ner varje år har länsstyrelsen numera hängt en kedja och varningsskylt vid mynningen.
Det känns lite snöpligt att bara få titta in, som på ett museum. Rariteten sötgräs, som växer i skrevans fuktiga djup, får beskådas med kikare, men det verkar inte vara något som bekymrar de breda massorna. Folk stannar lydigt vid kedjan och tar sina selfies framför helvetesgapet för att sedan följa den nya leden upp på hällarna ovanför. Skära klippor av nordingrågranit kantas av kråkbär, ljung och dvärgbjörk som luktar fjällvandring. Här öppnar sig nya fotomöjligheter neråt i klyftan, och fikaplatser på första parkett mot horisonten.
Långt därnere syns dagens slutdestination, Tärnättholmarna, som sticker ut i havet som på en karta.
Den som ändå gärna vill gå genom ett trångt, stupande gråbergshelvetesgap kan ta vägen österut från Tärnättvattnen mot just Tärnättholmarna, där man får klättra sig neråt i en smal skravelgång. På en diskret skylt står ”Grotta”, och utifrån gammal erfarenhet av svensk natur väntar man sig subtil inbuktning. Men detta visar sig räcka för ett helt rövarband att bo i. Efter svindlande utsikter, grottor och granitstigar är det skönt att komma ner på mjukt mosskuggigt underlag. Sista biten mot havet går genom ett plockepinn av fallna granar där rosentickor och andra gammelskogssvampar sticker ut.
Barnen älskar att öppna en ny stuga och säga ”här ska vi bo!”, men så blir det inte vid den första stugan vid Tärnättholmarna. Den är visserligen fin och har till och med en bardisk. Men bara fem minuter bort ute på ett sandigt näs ligger nästa stuga, med ännu bättre förutsättningar för kvällsbad i det blanka Bottenhavet. Enda nackdelen är att det är långt till närmsta bäck. Vårt medhavda vattenfilter rår inte på havsvatten, så det blir ransonering och halvsalt morgonkaffe.
Stigen fortsätter längs havet mot Näskebodarna. Där bryts skogarnas ro av dånande röjsågar. Länsstyrelsen är på plats för årlig slåtter, samtidigt som de tittar till dass och stugor, vilket de gör minst en gång i veckan nu under hög-säsong. Enda synpunkten på denna fantastiska samhällsservice är att det hade varit skönt att kunna boka stugorna och slippa släpa på tält.
– Men på de ställen där man kan boka stugor är det ju alltid fullbokat. På det här viset blir det mer spontanbesök, säger nationalparksförvaltaren Peter Ramström och tillägger att ett lättviktigare alternativ är att ta med hängmatta som reserv.
Peter Ramström slår med lie och tror att det är minst lika effektivt som kollegornas röjsågar. Det är för tidigt på dagen för att stanna i Näskebodsstugan, även om den ligger oemotståndligt vid en sandstrand. Stigen går vidare söderut och med lagom stora mellanrum öppnar sig små stränder med utsikt mot blånande berg.
Efter några dagar enbart på stigar känns den grusade parkeringen vid södra entrén skoningslöst urban. Vi flyr snabbt vidare längs den minst vandrade av nationalparkens leder, där man enligt naturumpersonalen nästan aldrig möter någon.
Till en början är det lätt att förstå varför, för det som personalen beskrev som ”en mysig lövgrotta” är inget annat än tät ogenomtränglig ungskog på ett igenväxande hygge. Barnen släpar sig framåt med hjälp av bokstavslekar och allt känns håglöst och hopplöst. Men efter några kilometer blir skogen gammal och förtrollad igen, med fräkensudd, trädplockepinn och vattenfall där fötterna kan hitta många olika sorters spabehandlingar.
Trots detta är fotsulorna ganska nötta när vi kommer tillbaka till vårt gamla hem vid Skrattabborrtjärn. Det är lockande att stanna, men nu är planen att testa en stuga några kilometer bort som ligger ännu mer ”off the beaten track”. Lillrutenstugan är liten och påtagligt fyrkantig, med kamin och smutsig plastmatta. Den skiljer sig från de övriga mer gedigna timmerstugorna i Skuleskogen, men ligger skogsromantiskt inbäddad i tusen nyanser av grangrensgrönt vid en porlande bäck. Till en början överröstas bäcken av fyra tyska unga män som också satsade på parkens ensligaste lägerplats. Men de inrättar sig i vindskyddet, vilket är imponerande med tanke på att knotten tätnar i den skuggiga gläntan.
Nästa morgon är vandringen tillbaka till entré väst inte ens en timme, och rundan mellan tre stugor känns fulländad, med ett undantag: vi har ännu inte sett den julgransglitterlika laven långskägg som är parkens symbol. Vid norra entrén växer den pedagogiskt skyltad från stigen, och planen var att ta en kvällspromenad dit från Tärnättholmarna, men trötta fötter och barn satte sig på tvären. Med hjälp av hemsidan Artportalen går det att leta upp andra fynd av långskägg och ett av dem finns alldeles nära västra entrén. Och där är den, nästan nåbar med rullstol, bara några meter upp från den breda gången. Långskägget ringlar sig över grangrenarna, inte helt olikt andra skägglavar, men mindre grenad och mer svajande i vinden. Imri konstaterar att laven inte bara ser ut som julgransglitter, utan också känns lite plastig och stel som julgransglitter.
Precis som sötgräset i Slåttdalsskrevan, och vandrare från när och fjärran, visar långskägget att Skule-skogen är en mycket speciell skog.
