Vålådalen i västra Jämtland. En vidsträckt dalgång som kantas av imponerande bergsryggar. En fjällstation vid foten av Ottfjället. Här blir jag nostalgisk. Minnena är många från familjeutflykter i skidspåren när barnen var små. Plåttermos med varm choklad och smörgåsar med falukorv. Renfäll i solgrop, apelsin i klyftor och outtröttliga barn som ville åka allt längre upp på fjället. Men också en verklighet med fruktlösa försök att få på småttingarna ullkläder och overaller inför vinterutflykten. Och mina allt för ambitiösa planer på expeditioner som även kunde sluta med att vi slog läger redan efter en halvtimme.
Nu är det nya tag med en ny generation av fjällfarare. Denna vecka följer barnbarnen Britta och Majken, åtta respektive elva år gamla, med tillsammans med sin mamma. Jag har garanterat att det finns skidspår intill husknuten, och även backar för lite utförsåkning. Och att morfar inte kommer att tjata om alltför mycket friluftsliv, även om solen skiner. ”För vi vill ju hänga på rummet också”, konstaterar de båda.
I fjällstationens butik finns också skidutrustning att hyra. Erica Johansson sköter uthyrningen och berättar att Vålådalen har närmare tio mil längdspår och satsar stort på spårläggning av hög klass. Dessutom kommer snön tidigt.
– Det gör att flera skidlandslag letar sig hit redan i oktober för att träna, berättar Erica.
Till anläggningen hör dessutom en välutrustad idrottshall som även vi vanliga gäster får använda. Tjejerna är sugna på att utforska den, och vi har kollat in att såväl badminton- och pingisrack som innebandyklubbor finns att låna i receptionen.
Läs också: Låna prylar är gratis
Morgonen därpå är det full aktivitet på gårdsplanen utanför. Klassiska turåkare på väg mot Lunndörren och Vålåstugorna, barnfamiljer med pulka och längdfantaster med sikte på de nypreparerade spåren. Latti Östlund, som svarar för underhållet av spår och backar, har varit ute sedan sex i morse med sin pistmaskin och kan nöjt konstatera att förhållandena är de allra bästa nere i dalen. Fem minusgrader och lite nysnö under natten har gjort det lätt att både spåra och pista.
– Men tyvärr har det stormat rejält den senaste veckan, så det mesta av snön har blåst bort uppe vid Ottfjället. Så där har jag inte kunnat spåra.
Som morfar känns det som ett rätt vilsamt besked. Då slipper jag peppa tjejerna att ta oss dit, åtminstone inte i dag. Jag har definitivt ett helt annat lugn än för 30 år sedan och njuter av att sitta en lång stund på en av bänkarna och bara betrakta det som händer. Ett par hundra meter bort ligger Naturum i en ståtlig faluröd byggnad, med utställningar om naturreservatet och en hel del att upptäcka för både barn och vuxna. Perfekt för mulna dagar som denna, tänker jag.
”Jag har definitivt ett helt annat lugn än för 30 år sedan”
Men Britta och Majken vill iväg. Så vi inleder med lite utförsåkning, enligt tjejernas önskemål. Skidsystemet består av en ankarlift som har hängt med i många år. Den används kanske främst av turåkare som vill komma snabbt upp på kalfjället, men här finns en pistad backe. Fallhöjd 150 meter. Det duger gott för oss. Varje gång vi kommer upp, stannar vi och tar in vyerna över Anaris-, Bunner- och Stensdalsfjällen, med kartan tillhands för att memorera namnen på topparna.
Här möter vi Olov Gredvall med femåriga dottern Edith. Han berättar att hustrun Linnea och sonen Linus, elva år, valt att gå med turskidor upp på Ottfjället, trots det isiga underlaget.
– En perfekt kombination av fina längdspår och snäll turskidåkning, betygsätter Olov området, och drar sedan iväg för att finslipa sina telemarkssvängar medan Edith kör slalom.
Vi äter lunch i fjällstationens restaurang där Britta och Majken föredrar att grädda sina egna frasvåfflor framför spagetti med köttfärssås. Sedan rustar vi oss för en tur längs Holmenkollenspåret, mot gammelskogen och naturreservatet vid Vålån. Vid bron svänger vi av slingan för att spana efter spår i den orörda snön. Tjejerna hittar både avtryck och små gropar från flera ripor som verkar ha övernattat mellan björkträden.
Läs också: Fjällvandra med barn
Efter ytterligare ett par kilometer är det hög tid för en fikapaus, med varm choklad och nybakade kanelbullar från stationens kafé. Majken stönar över det dåliga glidet och vill bestämt hinna med ett par åk till i backen med sin mamma innan liften stänger. Så vi vänder, och hinner med både en badmintonmatch i sporthallen och ett dopp i badtunnan före kvällsmaten. Och visst blir det Fia med knuff framför brasan efteråt. En tradition väl värd att vårda.
Ny dag med en tur till Trillevallen på programmet, ett par mil norr om Vålådalen. Trillevallen har fler backar, vilket Majken noga noterat. Lillasyster Britta vill hellre åka längd, klart inspirerad av gårdagens skidtur. Så vi delar upp oss, min dotter och jag, och Britta verkar nöjd med att få ha morfar för sig själv ett tag. Väl tillbaka i Vålådalen kommer vi samtidigt som Nyköpingsfamiljen Hager. De har varit ute på en tredagarstur längs den så kallade Vålådalsfyrkanten, en klassisk rutt mellan STF-stugorna Lunndörren, Vålåstugorna och Stensdalen.
Läs mer: I Dunderklumpens spår
– Vi har fjällvandrat tidigare men ville nu testa fjällen och stugboendet även på vintern, berättar Peter och Malin som gjort turen med dottern Linnea och farfar Wolfgang från österrikiska Salzburg.
Farfar och morfar nickar nöjt mot varandra. Kanske är det vi, snararare än barn och barnbarn, som numera ”får följa med” till fjälls. Inte illa det heller.
