En graffittimålad container med bokstäverna NGBG sätter effektivt stopp för all trafik på Norra Grängesbergsgatan, en ruffig gatstump i Malmös östra delar. Här samexisterar till vardags bullriga småindustrier och verkstäder med högljudda replokaler och ateljéer. Men första helgen i september varje år stängs gatan av och blir till en enda stor burlesk fest med hundratals artister på fyrtiotalet scener och massor av streetfood, marknadsstånd, barer, konst, magdans, karaoke, wrestling …
Bilverkstäder förvandlade till rökigt dansgolv och lastbryggor till scen. Ur underjordiska garage stiger rosafärgad rök och dunkande bastakter. Det enda som är sig likt är gatans vita mittlinje. Det är lite som en askungesaga; ett förtrollat undantag som efter två dagar återgår till det normala igen.
I år tioårsjubilerar NGBG Gatufest. Förkortningen står för just Norra Grängesbergsgatan som ligger i Sofielund, ett ganska centralt beläget område med både industrier och bostäder och som började byggas redan i början av 1900–talet. Men förkortningen kan också leda tankarna till CBGB, den legendariska rockklubben på New Yorks Lower East Side som var en central plats för punkrock och new wave på 1970- och 1980-talen med artister som Ramones, Patti Smith och Blondie. Och associationen är inte fel. Miljön och den lite punkiga atmosfären är densamma.
Inne på en bakgård, bland travade bildäck, spelar gruppen Ramé en brölig mix av alternativ rock och modern metal på scen Punkspark. Längre bort hörs den souliga rösten från en Amy Winehouse-kopia, men den drunknar snart i hetsig techno från nästa containerscen. En man i hjortmask, med gul Pokémon-ryggsäck och typiskt pösiga festivalbyxor rör sig smidigt förbi oss till technomusiken. ”Hoppas masken håller till midnatt i alla fall!”, skrattar han och försvinner i vimlet. På väg ut möter vi en person i jättelik giraffkostym, på en giraffmönstrad cykel. Ute på gatan: en pitbull, för dagen ommålad till leopard.
Det är ljummen sensommar i Malmö och dagen är ännu ung. Så här dags frekventeras festivalen av många föräldrar och deras telningar med hörselskydd, i barnvagn eller bärsjal på magen. För barnfamiljerna finns bygglek och pyssel och tävlingar. På en gröning tar folk igen sig i gräset intill budskap som ”Relax” och ”Be yourself”. Även här dansas det, men stämningen är betydligt mera avslappad med såpbubblor som svävar i luften.
– Hela familjen har varit här i alla år sen barnen föddes, ja även innan. Ungarna har hört musiken redan i magen, ler Anna Palmér.
– Det här är Malmö på riktigt! Det Malmö som jag älskar och najs att det är så icke-kommersiellt med band som annars inte får ta plats, konstaterar Mattis Årestad från gröngräset.
En basar lockar med orientalisk kitsch och kaftaner i vackra färger. Runt hörnet ligger konstnärsplanket där aktivisten Mikkel trugar förbipasserande att delta med egna fredsmålningar. Adna Omar och hennes kompisar, där flera kommer från kvarteren intill, låter sig övertalas och målar en vattenmelon för Palestina.
Första året, 2016, räknade NGBG-arrangörerna till tolv scener och lockade en publik på 500. Sen dess har gatufesten vuxit rejält och i dag räknas den till ett av Malmös största evenemang med närmare 50 000 besökare under de två dagarna. Men fortfarande är detta en medskapande gatufest: av, för, och framför allt, med malmöborna. Målet har aldrig varit många besökare, utan att så många som möjligt deltar och uppträder, vågar testa nya grejer och vågar synas. Här spelar band med namn som Wizard of Mars, Rotknöl Rocker, Analog Owl och Gula Blend – och deras kompisar.
– Det här är ingen produkt. Det är mera gräsrot, en gemensam upplevelse där de flesta känner varandra, menar Nicklas Johansson, projektkoordinator på Malmö stad.
Fast själv kallar han sig hellre facilitator, en möjliggörare för alla som vill delta på olika vis.
Nu glöder kvällssolen i discokulorna och temperaturen stiger på dansgolven. Snart kokar det framför DJ-båset på DYMA, till vardags ett bilservicegarage och festens största och hetaste dansgolv. I luften blandas hetsig techno, -reggae, punk, bredbent hårdrock…ibland en stillsam trubadur. Och miljön är lika suggestiv som musiken. Det är korrugerad plåt, skorstenar och ett osannolikt värmeverk, som en jättelik katedral i rostfritt. Oljefat och en skrotad brandbil sätter stilen på uteserveringen till Plan B, ett av gatans få permanenta ställen (numera riksbekant från tv-serien Tunna blå linjen och nu senast Netflixserien Hela Malmö är fullt av killar som dumpat mig och Amanda Romares bok med samma namn.
– De som reser utomlands, de vet inte vad de missar här i Malmö, säger inflyttade malmöborna Jens Kaster och Susanne Siljestrand, innan de förenas i en kyss.
I takt med att skymningen faller fylls långborden. Det doftar från all världens kök: libanesisk streetfood, afgansk bolani, dolma… och självklart Malmös egen nationalrätt, falafel för fyrtio spänn med blandad sås. Öltapparna går varma. På en paljettrosa parkeringsplats drar en vinylduo storpublik och från en garage–öppning hörs gruppen Gul Bil. Sångaren, som påminner om en ung Lou Reed, sliter av sig på överkroppen och vrålar: ”I morgon när ni vaknar kommer allt att vara täckt av en tjock, gul dimma – och då ska ni komma ihåg oss och tänka; fy fan vilken bra låt!”.
Näst på tur är metalhårdrockbandet WormRose med Zelda Wennström vid mikrofonen i tajta lädershorts och höga stövlar. Publiken och artisterna kommer så nära att de kan ta på varandra. Här är alla stjärnor. Bara fullmånen överglänser dem när den seglar upp över hustaken framåt sena kvällen.
Nästa vardag är allt som vanligt igen på Norra Gränges-bergsgatan. På Orient Food packas nya varor, kulörerna blandas hos Färggrossisten och nya bilar rullar in till Autospecialisten. Till nästa år och nästa NGBG.
