Mikroklimat är ett begrepp som ofta används lite slarvigt för att förklara platser med avvikande natur. Men det passar väl för att beskriva omgivningarna under våra två vandringsdagar kring Säter. Första dagen nere i djupa Solvarboravinen och Säterdalen. Den andra på randen av det skogklädda Bispbergets värmande klippvägg. Så ladda ner en karta och häng med!
Vandringen startar vid hållplats Solvarbo, sju minuters resa med lokalbuss från Säters centrum. Stigens början är lite hemlig. Omarkerad och aningen svårupptäckt, men du vet att du hamnat rätt när stegen sjunker bland ormbunkar och vindfällen i den djupa, trånga och fuktiga sidoravinen. Solvarboravinens flacka botten överraskar med oväntad öppenhet och du följer vandringsleden utmed Hyttbäcken motströms mot Säterdalen i öster. Branta och barrklädda ravinsidor mot mjukt lövbeskogad botten som strömmande vatten eroderat närmare femtio meter djupare än omgivande landskap. Ett historiskt hårt nyttjat parti av Dalarnas järn- och jordbruksbygd, vilket därtill betats och odlats i århundraden. I dag närmast att lika vid en vildmarkspark. Gamla körvägar blandas med stigar. Åkrar välver in från norr och du följer skyltar mot Franssons stugor. Sträckan dit markeras bara delvis på kartan, men enstaka skyltar pekar ut fortsättningen och så länge som du följer bäckens norra strand kommer du att hamna rätt.
Vandringen når in i Säterdalens naturreservat strax efter att Hyttbäcken mött Ljusterån borta vid Franssons stugor. Här finns bänkbord för rast och du korsar bron över Ljusterån som följs motströms i enlighet med skyltar mot Folkets park. Gråal, hägg, asp, björk, alm och sälg i en sammanhängande lövskog. Nästan som att vandra i Skåne. Enstaka och förfallna lador invid igenväxta odlingsplättar. Lämning efter skvaltkvarn och smedja. Gott om fågel.
Stegen sjunker bland ormbunkar och vindfällen i den djupa, trånga och fuktiga sidoravinen.
Hittills har vandringen varit utan nämnvärd höjdskillnad. Något som det snart blir ändring på, men först ska Ljusterån korsas över ett par broar, ännu en rastplats och sedan ytterligare en bro innan berg- och dalbanan tar över. Trappor drar rätt upp efter ravinsidan. Ramper tvärar över djupt skurna sidoraviner. Lika brant ner igen och därefter nästa berg- och dalbana. Detta samtidigt som fyra nya broar korsas på platser där bäckens illgröna bandtång svajar så behagligt i flödet. Spänning och fysisk utmaning i svåråtkomliga naturmiljöer övergår i nästa stund i stillsamt porlande skönhet. Räkna med frekventa pauser. Förmodligen även för att hämta andan.
Plötsligt stannar stegen inför det delvis konstruerade 1700-talskraftverket ”Kônsta”, även känt som Sördalens konsthjul. En damm med träränna, ett vattenhjul i sitt hus varifrån en serie trästänger förde energin vidare mot Ulrika gruva i Bispberg. En så kallad konstgång eller stånggång. Kraften användes till att driva gruvans pumpar, dryga kilometern bort.
Vid konstgångens ände pekar skylt vidare mot Folkets park. Ett sista upp- och nerparti förbi en överraskande stor korvsjö innan en sista bron tar dig över till Säterdalens folkpark. Grillplatser, klippta gräsmattor och vindskydd. Snyggt och inbjudande. Fint väder och du garanteras sällskap. Efter tolv bitvis tuffa kilometer är det förmodligen uteserveringen uppe vid Rådhustorget som lockar. Pizza, hamburgare, kebab och några grekiska rätter. Vägg i vägg med hotellet. Stadens enda.
Säter är en av landets bäst bevarade trähusstäder och övrig bebyggelse blandar tidsåldrarna ganska väl varför nyfikenheten lockar dig på sightseeing. En kort promenad till Åsgårdarnas hembygdsmuseum rekommenderas och Vattugränd tillbaka. Livet är lugnt i staden med 4 700 invånare. Fler cyklande barn än bilar. Shopping och nöjesliv får vänta till en annan resa.
Följande dag vänder du på verkligheten och siktar upp mot barrskogsklädda Bispbergs klack. Raka spåret ner till Kônsta och vidare på stig längs konstgångens bana, enligt skylt mot Ulrika gruva i Bispberg, där bestigningen startar från naturreservatets parkering. Sträckan dit är två kilometer och kräver egen orientering. Stig blandas med körväg. En tämligen rak och fullkomligt självklar sträcka för alla med karta. Därtill mycket omväxlande och kulturhistoriskt intressant. Gruvan i Bispberg drevs ända till 1967 och byn rymmer sekelgamla arbetarbostäder, herrgård, skola, samt före detta tågstation.
Milsvid panoramavy. Så långt som det är fysiskt möjligt att skåda över traktens skogar, vägar och gårdar.
Bestigningen inleds däremot med hundra trista höjdmeter på skogsbilväg innan träskylt äntligen pekar in i naturreservatet och världen öppnas på vidaste gavel. Milsvid panoramavy. Så långt som det är fysiskt möjligt att skåda över traktens skogar, vägar och gårdar. Sydsidans 80 meter höga och närmare 400 meter långa klippvägg utgör ett så kallat sydväxtberg. Röd granit lagrar solvärme och skapar ett mildare klimat jämfört med omgivningen. Stenros, backförgätmigej och ädla lövträd nere vid klippväggens fot. Växter som annars inte återfinns i trakten.
Strax bortom busshållplatsen i Solvarbo vandrar vi in i ravinens yppiga frodighet.
Välbevarade Bispberg är till stora delar en levande hembygdsgård.
Vandringskamraten Kim Karlsson spanar in söta Säter.
Blå terrängmarkering leder vidare mot Jätteklacken längs klippstupets rand. Stigen blir emellanåt så pass krävande att du behöver ta händerna till hjälp. Fint åldrande barrskog kompenserar, liksom åtföljande utsikt vid röset som markerar målet. Notera att det råder tillträdesförbud kring Jätteklacken från 15 mars till 31 juli, på grund av att flera hotade fågelarter häckar här. Den tiden blir det alltså till att snällt följa samma väg tillbaka från första klacken.
Härifrån viker den blåmarkerade stigen tillbaka ner mot parkeringen och enklaste sätt att återse Säter är att ta samma väg tillbaka. Men det är en onödig omväg, så fram med kartan igen. Efter 250 meter längs stigen står en gammal träskylt med pilar mot både Bispbergs by och Jätteklacken. Och till vänster/väster syns en tydlig stig. Följ den utför berget och du når ner till den odlade dalgången inom en knapp kilometer. Väl där tar du sikte på byn Knutsbo. Sista biten dit går längs banvallen efter den forna järnvägen, numera cykelväg. I Knutsbo riktar du sedan stegen mot Säterdalens folkpark. Djup ravin leder dit.