Signe och jag är vana tältare och vi har spenderat mycket tid ute på fjället. Men oftast är vi ute hela familjen och hennes två småsyskon går inte så fort och inte så långt. Nu ska Signe få hålla sin egen takt och upptäcka fjällen på sina villkor.
Vi ska göra en tälttur i Västerbottenfjällen, på en av Kungsledens allra finaste sträckor, mellan fjällbyarna Ammarnäs och Hemavan. Leden går bitvis högt upp på fjället och vissa etapper är närmare 20 kilometer. Klarar en tioåring det?
– Såklart, inga problem, säger Signe.
Leden slingrar sig brant uppåt genom fjällskogen från Ammarnäs. När vi når kalfjällsplatån möts vi av hård vind.
– Jag flyger nästan, tjoar Signe när vinden tar tag i henne och hon får springa efter solhatten hon har på huvudet.
Det är knappt nio kilometer från Ammarnäs till Aigertstugan som är vårt första mål, men också över 500 höjdmeter. Med tanke på den hårda vinden och att vi tidigt i morse klev på en buss drygt 35 mil härifrån stannar vi här, och det blir till Signes triumf hon som hittar vår tältplats nära stugan.
Det känns tryggt att tälta här första natten, då vinden drar på rejält. Signe tycker det är mysigt att komma in i stugvärmen för att fixa maten. Vi har i princip bara med oss frystorkad mat. Och jag gjorde misstaget att köpa en ny smak, ”tacos” att äta med tortillabröd. Men när Signe entusiastiskt hällt den färdiga tacorätten i tortillabrödet rynkar hon snart på näsan och kippar efter andan.
– Vatten! Jag måste ha vatten, utbrister hon.
Det visar sig att maträtten var väldigt stark. Jag borde såklart veta bättre än att ta med en oprövad maträtt ut på fjället. Signe äter så mycket hon förmår och fyller sedan på med medhavda mackor.
Följande dag väntar en lång och tuff etapp av Kungsleden om man ska gå hela vägen till nästa stugplats, Serve. 19 kilometer och med många höjdmeter då leden går upp på 1 100 meter över havet. När vi kommer en bit högre upp i fjällterrängen drar vinden i och regnet kommer.
– Jag fryser, säger Signe snyftande och pappahjärtat får sig en rejäl törn. Vad har jag tagit ut henne på?
Det är svårt att hålla värmen i blåsväder på tusen meters höjd utan att gå på rejält. Men det är också svårt att som barn hålla tempo när man är kall och trött. Trots det lyckas vi gå på genom ett dimmigt bergslandskap. Efter ett par timmars vandring kommer vi fram till raststugan vid Juovva-tjåhkka som också markerar slutet på höghöjdsvandringen. Värmen i raststugan gör gott och vi tar en lång paus. Vädret blir bättre och vi stannar för natten en bra bit före stugan. En fördel med att tälta är ju att du själv bestämmer när du är ”framme”. Vi får en underbar kväll med sol och dagens vedermödor har vi redan glömt bort.
Dag tre vandrar vi vidare västerut. Förbi Servestugan och vidare ner mot Tärnasjön/Deärnnájávrrie, en lång etapp på runt 20 kilometer. Signe får bestämma, och även om hon är trött vill hon gärna hela vägen ner till sjön och nästa STF-stuga där vi tältar i björkskogsgläntan.
Nästa dag startar i finväder längs med Tärnasjöns strand. Höjdpunkten är broarna över sjöns södra ände. Här tar vi en lång lunchpaus i solen och badar i det klara, kalla vattnet. Som van kallbadare uppskattar jag nog doppet mer än Signe.
– Iskallt! Men man blir ju ren i alla fall, säger hon när hon huttrande tassar upp på de hala stenarna.
När vi vandrar upp mot Syterstugan börjar det bli eftermiddag. Men både jag och Signe känner oss starka, vädret är fint och vi bestämmer oss för att fortsätta. Under tiden hinner vi prata om allt mellan himmel och jord. Signe har frågor och tankar om det mesta vi ser längs stigen. Och när det börjar bli långtråkigt är ”Gissa djur” den perfekta leken för tidsfördriv. Jag tror vi hinner gå igenom nästan hela Sveriges fauna under vår vandring.
Även dagens etapp på Kungsleden slutar på över 20 kilometer. Det är långt för en 10-åring – och inget man ska räkna med att göra med barn egentligen. Men Signe är van att vara ute och hon idrottar mycket.
Efter de långa etapperna har vi tid att ta det lugnt under våra återstående två dagar. Leden tar oss upp i den högalpina U-dalen Syterskalet/Syjhterendurrie norr om Hemavan. Här ligger Västerbottens högsta fjäll, Norra Sytertoppen/Syjhterensjnjurhtjje, 1 768 meter över havet. Vi hade hoppats kunna göra ett försök att gå upp på toppen, men tyvärr är inte vädret med oss. Molnen hänger lågt och framåt kvällen väntar mycket hårda vindar. Varken Signe eller jag har lust att tälta i hård blåst så i stället tar vi in i Viterskalsstugan.
Vi kommer fram tidigt på eftermiddagen med gott om tid att bara vara. En kortlek har vi med i ryggsäcken men i stugorna finns ofta spel att låna och här hittar vi till vår förtjusning ett Alfapet. Det blir många ord kopplade till fjällen …
På natten vaknar jag flera gången av att stugan skakar i vinden. Dagen efter får vi höra att flera tält blåst sönder på tältplatsen några hundra meter bort.
– Jag var ut på toaletten under natten och höll på att blåsa bort, berättar Signe som i övrigt sov väldigt gott efter de senaste dagarnas långa vandringar.
Den sista dryga milen ner till byn Hemavan känns lång efter en vecka på Kungsleden. Det är skönt att komma fram, men när jag frågar Signe om vi ska göra om turen nästa år kommer svaret snabbt.
– Ja! Om jag inte ska springa den här sträckan med mamma i stället.
