Bitande kall morgon. Åtta minusgrader. Höst, men ännu ingen antydan till isläggning ute på Angsjön. Stadig frukost. Vår fortsatta vandring längs de nya lederna i Björnlandets nationalpark antas bli minst lika tung och stökig som dagen innan. Frånsett den korta sträckan upp till utsikten från Björnberget är stigar nydragna och har ställvis ännu inte hunnit nötas tydliga.
Björnlandet är Sveriges kanske mest okända nationalpark och nyinvigdes i juni sedan dess yta utökats till det dubbla. Förutom tydlig entré och vandringsleder finns här nu även en handikappvänlig ramp med grillplats och två öppna övernattningsstugor. Sveriges mest okända nationalpark önskar fler besökare.
Björnlandet skapades 1991 i syfte att bevara ett ännu orört avsnitt av så kallad vågig bergkullterräng. Typisk Norrlandsnatur med moräntäckta urberg, barrskog och tydliga älvdalar – detta mångmilabreda skogsland som sveper ända från södra Värmland till närheten av Umeå och sedan fortsätter i smal sträng in i Finland, men som helt saknas på den europeiska kontinenten. Björnlandets nationalpark i sydligaste Lappland, representerar alltså en väldigt vanlig, för att inte säga dominerande, svensk naturtyp. Nationalparkens flora och fauna är därtill tämligen trivial, och här finns heller inga specifika märkvärdigheter.
Björnlandet i Åsele lappmark är en storslagen vildmark med en av landets mest värdefulla urskogar.
Spår av många seklers skogsbränder.
Hösten är en fin tid för vandring.
Här finns träd av alla åldrar. De runt 180 år är vanligast. Många är äldre än så.
Läskigt nog är det just det typiska som också är det ovanliga och skyddsvärda. Ursprunglig Norrlandsnatur återfinns numera endast i små och spridda enklaver. Björnlandets nationalpark är inte större än att utsikten från Björnbergets hammare inger känsla av att befinna sig på en orörd ö, mitt i ett böljande hav av hyggen, jämngammal återbeskogning, dikade myrar, reglerade vattendrag och skogsbilvägar. Norrlands vågiga bergkullterräng är ett effektivt nyttjat landskap, och den nationellt skyddade återstoden av detta ursprungliga landskap så beklämmande liten. Nationalparken inrättades i sista sekund.
”Svensk storskog bjuder på tuffa miljöer. Björnlandet är inget undantag. Bara så naturskönt”
Björnlandet upptäcktes under den så kallade Urskogsinventeringen som inleddes i slutet av 1970-talet. Tyvärr tog tjänstemän hos den statliga markägaren Domänverket strid mot nationalparkens bildande, och tilltänkta skogsområden hann avverkas innan regeringen fattat beslut. Björnlandet försågs därför även med tre angränsande naturreservat som framtida buffert och det är dessa som nu utgör nationalparkens utvidgning.
I den nya parken har tillgänglighet och platsinformation förbättras radikalt, men publiken kommer knappast att storma scenen för det är varken enkelt att ta sig hit eller röra sig i nationalparken.
Du måste ha bil och tycka att Åsele kommun ligger inom rimligt besöksavstånd. Där lämnar du riksväg 92 strax väster om Fredrika för att snart styra vidare längs en lastbilsbred skogsväg, vilken byts till annan skogsväg där du helst inte möter något fordon alls.
Inte så promenadvänligt
Väl framme vid parkeringen ansluter, i enlighet med svenska nationalparkernas särskilda designprogram, en rullstolsramp. Dess 300 meter promenerar du i sandaler. Förmodligen fixar du även Björnbergsutsikten och Angsjökojan, den närmast liggande övernattningsstugan, i löparskor. Resten är äventyr.
Björnlandets vilda verklighet består av en skålformad sänka som omfamnar sjö och lite våtmark. Höjdskillnad mot omgivande skogsberg är cirka 200 meter.
Nya besökare nöter tydliga stigar förvånansvärt snabbt. Promenadvänliga blir de dock aldrig. Som vandrare behöver du ställvis använda händerna för att ta dig uppför branterna och ett flitigt varierande underlag gör att stegen ofta aktivt måste bestämmas innan de medvetet balanseras.
Den vågiga bergkullterrängen är besvärlig. Snitthastigheten ligger gärna under två kilometer i timmen – en detalj som vi vandrare gärna förbiser. Det är som om naturens vanlighet får oss att underskatta utmaningen. Svensk storskog bjuder på tuffa miljöer. Björnlandet är inget undantag. Bara så naturskönt.
Här går den rödgråa revsundsgraniten i dagen uppe på höjderna och fyller sluttningarna med näringsfattig morän. Tallen dominerar. Gran i fuktiga raviner innan de många och stora flyttblocken överraskar nedåt sjöstranden.
Spår av skogsbrand
Mjuka mossor sviktar stegen och vittnar om landskapets orördhet. Gräs och blåbär. Små myrar. Spridda lövträd intill vindvridna torrakor som överlevt skogsbränder och liknar skorstenar sedan kärnveden ruttnat och endast det kådimpregnerade skalet återstår. En av de döda tallarna bär spår av en skogsbrand som passerade år 1165. Sista stora branden skulle dra förbi 700 år senare. Om den händelsen vittnar ett stort antal brännmärkta tallar än i dag, liksom frånvaron av riktigt grova granar.
Vandringen stannar allt oftare inför dylika detaljer och låter upplevelsen förloras i en känsla av evighet som tystnaden förstärker. Minsta ljud färdas ostört över sjön. Från strand till annan.
Ödslighet föder tålamod och perspektiv. Här har aldrig varit bebott, men väl passerat människor. En liten hällmålning uppe på Skallberget berättar om forntid. Gammeltallar visar spår av att barken skördats; i äldre samisk matkonst var tallens innerbark ett uppskattat och vitaminrikt kosttillskott.
Skogssamer assimilerades med svensk bonde- och nybyggarkultur
När Carl von Linné drog på expedition genom denna landsända 1732 befolkades Åsele lappmark av skogssamer, vilka med tiden assimilerades med svensk bonde- och nybyggarkultur. Ensliga gårdar vid Häggsjön exemplifierar några kilometer väster om nationalparken.
Folket därifrån slog starr och fräken till hö ute på myrarna i dagens nationalpark. Förmodligen byggde man även en fördämning för att smältvattnet skulle översila myren och förbättra skörden. Antagligen deltog nybyggarna även i det tidiga 1900-talets avverkningar då de största och mest värdefulla träden plockades ut – den vanliga hyggesmetoden under Norrlands tidiga industrialisering.
Svaga spår av civilisation kräver medvetet sökande för att avslöjas. Den lågt stående höstsolen bländar varmt i samma sekund som vintern får fäste i bergets växande skugga. Vi har mycket medvetet valt vår vandringstid för att finna stämningsfullt gula löv och absolut inga mygg. Sommartid kan myggplågan vara förskräcklig, men rätt klädd kliver den vältränade vandraren runt Angsjöns höjder på en dag, och njuter av den monumentala tystnaden.