Annons

Den årliga vintervandringen i Skåne, en 20-årig tradition på Kullatorpet

Rastställe, övernattningsstuga och samlingsplats – med generationers ideella engagemang i väggarna. Välkommen till lokalavdelningen Sydvästra Skånes eget torp.

Kullatorpet Skåne vandring

Det är tidig januarimorgon, ett par plusgrader och dimman ligger tät över Genarps idrottsplats ett par mil öster om Lund. Det råder med andra ord skånsk vinter – och vi som samlats här ska ut på den årliga vintervandringen, arrangerad av STF Sydvästra Skånes lokalavdelning.

– Det här är en tradition sedan minst 20 år tillbaka, säger Jan Lundquist som är dagens färdledare. Natur och särskilt fåglar är hans stora intresse.

Läs också Tyresta nationalpark - Stockholms egen urskog

– I dag är det helt vindstilla så chansen att få uppleva rovfåglar är tyvärr inte så stor. Men det gäller att vara öppen för överraskningar.

Gruppen består av 21 vandrare, några gamla trogna STF:are, men till Jans stora glädje också ett antal nya medlemmar. Målet för vintervandringen är som alltid det egna Kullatorpet, knappt fyra kilometer bort. Lokalavdelningen är nämligen en av få i landet med egen stuga. Den ligger på Romeleåsen, en av Skånes många åsar – eller, mer geologiskt korrekt, en av landskapets många horstar. De består av urberg, i det här fallet gnejs, och är många miljoner år gamla.

Linderödsåsen är störst, Söderåsen är högst och Romeleåsen sydligast. Romeleåsen är ungefär tre mil lång och en halvmil bred. Högsta punkten ligger 185 meter över havet och en av de bästa utsiktsplatserna är Romeleklint, där Carl von Linné stod på sin Skåneresa och räknade kyrktorn.Landskapet är vackert böljande med åkrar, stengärden, skogar och betesmarker. De många godsen sätter sin prägel på omgivningarna med alléer, parkanläggningar och stora arealer av sammanhängande skog.

En förbisedd trakt

För många sydskåningar, inte minst inflyttade, är Romeleåsen en förbisedd trakt. De tror att skånsk natur hittar man bäst på Österlen eller Söderåsen. Men på och kring Romeleåsen finns flera intressanta naturreservat och dessutom många mil iordningställda vandringsleder. Ur dimman dyker ett antal riktigt stora ekar och några mäktiga vresbokar upp. Så här års och kanske just i dag ter de sig extra spännande. Knotiga och svarta, som stora bläckfiskarmar, sträcker sig stammarna och grenarna uppåt och utåt.

Vresboken är en mutation av den vanliga, mer rakstammade boken och kom till vårt land efter istiden, ungefär samtidigt med den vanliga boken. I dag finns den bara i Skåne och man räknar med ett drygt tusental träd. De flesta finns just här inom några mils radie.

Läs också Eldmat – Erics guide till snabb och enkel matlagning över lägerelden

– Oj, kolla en vit hjort! ropar någon.

Där, långt inne bland trädstammarna, upptäcker vi en helt vit dovhjort och i närheten en stor flock, säkert 30–40 gråbruna djur. Först står de helt stilla, sedan studsar de snabbt iväg i fyrsprång.

– Det där är en flock med dovhjortshindar och deras kalvar, berättar Jan. Och den vita hinden vi såg är ingen albino, som man kan tro. I vuxen ålder blir en del hindar allt vitare medan andra behåller den mörkare färgen.

Han berättar att hindarna lever så här i stora flockar tillsammans med kalvarna under större delen av året. Det är bara under några veckor på hösten som de umgås med de brunstiga hjortarna. Vi passerar en märklig skogsplantering. På håll ser granarna nästan konstgjorda ut. De är visserligen fylliga och vackert gröna, men stora delar av stammen saknar grenar. Mycket märkligt! Vi får strax förklaringen. Vi är inne på godset Björnstorps ägor och det här är ädelgran planterad enbart för att grenarna ska kunna ”skördas” sent på hösten och användas som grönt pynt till juldekorationer.

Så bär det uppför, mot de högst belägna delarna av Romeleåsen. Dimman ligger fortfarande tät och precis som Jan förutspått, några rovfåglar syns inte till, varken glada, sparvhök eller ormvråk som alla häckar här. En snörik vinterdag med bara aningen vind hade de säkert glidit runt högt uppe i skyn.

”I kassan har vi just nu 16 000 kronor och det räcker inte långt. Men vi är optimister och hoppas det löser sig”

– Jan Lundquist, färdledare

Tills nyligen växte här en vacker stor skog med lärkträd, berättar Jan som vandrat den här vägen många gånger. Nu är alla träden avverkade och bortkörda. Det är ingen vacker syn, men inte mycket att göra åt.

– Men se där, säger Jan förtjust. Där har vi i alla fall en kungsfågel, Europas minsta fågel.

På hjässan har den lilla fågeln, en knapp decimeter lång, ett gul-orange band som ger den ett ”kungligt” utseendet och gör den lätt att identifiera. En hård vinter med mycket snö och kyla kan gå hårt åt kungsfåglarna, förklarar Jan, så vi får glädjas i år och hoppas att många klarar sig. Vi kliver över en stätta och kommer in på Dörröds fälad, ett av de många naturreservaten på Romeleåsen.

Fälad är skånska för allmänning eller betesmark, och Dörröds fälad är ett kuperat område med ängar och lövskog. Tidigare fanns det vidsträckta sådana över hela Romeleåsen, men i dag är stora delar igenvuxet och planterat med skog. Just här har man röjt och gallrat för att ge plats för blommor, fjärilar och fåglar som annars finns i de fäladsmarker som sköts på traditionellt sätt. Här växer ståtliga hasselbuskar och enar. Sommartid blommar jungfrulin, stenmåra och nattviol.

Kullatorpet STF Skåne
Dagens färdledare Jan Lundquist.

Framme vid Kullatorpet hälsar Birgitta och Torsten Nilsson välkomna. De har redan varit här ett par timmar för att elda och förbereda vår ankomst. Birgitta och Torsten är kullatorpare, det vill säga de tillhör den särskilda sektionen på ett tjugotal personer i lokalavdelningen som ömt vårdar torpet. Vi vandrare hukar oss och kliver in i den låga 1800-talsstugan.

I den ombyggda logen slår vi oss ner vid borden, packar upp vår matsäck och blir också serverade knake, en speciell och legendarisk korv från Lund. Här i trakterna är denna knackwurst en riktig kultkorv. Den har tillverkats av Holmgrens charkuteri i snart 100 år, men det nuvarande receptet är 50 år gammalt. Traditionen bjuder att på många arbetsplatser, särskilt byggen, äts den varje fredagsmorgon vid en gemensam fika. Medan vi tuggar den smakrika korven, som serveras i korvbröd och med stark skånsk senap, får vi höra berättelsen om Kullatorpet.

Läs också Kalvefalls gård — ett möte med naturen

Hyrdes ut av Baron Gyllenkrok

En dag i maj 1940 gick en av Svenska Turistföreningens vandringsturer upp över Romeleåsen. Man hade valt en ny väg och tog så småningom rast i en enebacke intill ett gammalt torp. Stället var obebott och genast kom någon med idén att detta skulle kunna bli en utmärkt raststuga. Kontakt togs med markägaren, baron Gyllenkrok på Björnstorps gods, och man kom överens om att föreningen fick hyra torpet för 25 kronor per år. Så småningom kom platsen att kallas Kullatorpet.

Kullatorpet STF Skåne
Den gamla boningsdelen är inredd med skånska allmogemöbler.

Mannen som byggde torpet, hette Ola Jönsson och var lump- och skrotsamlare. Han bodde i Lumpahuset, som det kom att kallas, fram till sin död 1874. 1939 såldes det till Björntorps gods, och sedan 1940 har huset vårdats ömt av alla kullatorpare. Söndagar, från tidig vår till sen höst, hålls torpet öppet. Alla är välkomna att titta in för att rasta och kanske äta sin matsäck. Flera generationer STF-are har lagt ner många timmars arbete här.

På 1950-talet förvandlades stallängan till sovsal och logen till matsal med robusta bord och bänkar. I övrigt har hela stugan renoverats varsamt och alla gamla detaljer finns kvar. Den stora bakugnen är intakt, även om det är länge sedan den användes. Elektricitet saknas och torrdass finnes. Den gamla boningsdelen är möblerad med skånska allmogemöbler, de flesta skänkta av medlemmar. De aktiva kullatorparna turas om att ha ”jouren” när torpet är öppet.

– Ett par söndagar om året håller Torsten och jag ställningarna här, berättar Birgitta. Men vi kommer hit oftare, en gång i månaden träffas vi alla för en arbetsdag. Det finns alltid något som ska göras här. Klippa gräset, räfsa och städa. Senast målade vi väggar och golv i stugan och kammaren. Hyran för Kullatorpet är numera slopad, men villkoret är fortfarande att lokalföreningen ska ta hand om underhållet.

– Det har gått bra hittills säger Jan Lundquist. Ett stundande bekymmer är visserligen att vasstaket snart behöver läggas om, vilket beräknas gå på flera hundra tusen kronor.

Läs också Fjällvandra med barn, ett äventyr för hela familjen

– I kassan har vi just nu 16000 kronor och det räcker inte långt. Men vi är optimister och hoppas att det löser sig, säger Jan.

Så småningom är vi alla mätta och redo att återvända till Genarp. Jan är nöjd. Bland dagens vandrare fanns inte bara nya medlemmar till lokalavdelningen, utan också några som är intresserade av att engagera sig i skötseln av torpet.

– Det är extra roligt. Vi behöver alltid nya kullatorpare.

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här