Det är sista veckan i maj, Kristihimmelsfärdshelg och snart stundar hänryckningens tid. De östgötska rapsfälten är fortfarande guldgula och syrenhäckarnas blomsterklasar sprängfärdiga. Vi är på luffen. Ska bara gå omkring och se var vi hamnar och hur långt vi kan gå. Det blir ett familjeäventyr på hög nivå – äldsta grabben kånkar på sina gitarrer, mamman bär på en trumma och lillkillen har sin vandringsstav.
På luffen, som så många före oss, som poeten, proletärförfattaren och Nobelpristagaren Harry Martinson och hans karaktär Bolle i romanen Vägen till Klockrike. Det är därför vi vandrar just här. För att Klockrike ligger i de här trakterna, ett litet samhälle utslängt på Östgötaslätten, och det är dit vi tänker oss.
Vi börjar i Borensberg, sex slussar öster om Motala, och följer den gamla dragvägen längs med Göta kanal. Rullbron vid Kungs Norrby plingar, öppnas och snart kommer en kanalbåt tuffande. Cyklister svischar förbi. En del hälsar glatt, andra har tajta kläder i fräsiga färger och allvarlig uppsyn. Det märks att Vätternrundan inte är långt borta.
Strax bortom bron, efter fyra kilometers vandring, börjar vi bli rejält hungriga. Vi tar lunchpaus på Brunneby musteri där vi sätter i oss buffén, och konstaterar att det är skönt att mjukstarta med luffandet.
Annat var det förr. Vägen till Klockrike kom ut 1948, men utspelar sig runt förra sekelskiftet. Då var det eländiga kristider och svårt att försörja sig i ett Fattigsverige med växande befolkning. Samtidigt var det mycket som förändrades i samhället. Industrialisering och urbanisering gjorde att gamla yrken försvann, självklara gemenskaper bröts upp och många blev lite vilsna i tillvaron. Precis som romanens Bolle, den före detta tobaksarbetaren som lockades av friheten på vägarna, långt från inrutade dagar och bullrande maskiner.
Det var runt 1880 som den stora utvandringen till Amerika kulminerade. Då sägs också luffarepoken ha tagit fart. Många som gick på luffen tänkte sig egentligen till Amerika, men kom av olika anledningar aldrig iväg. Att ge sig ut på vägarna blev ett levnadssätt och en överlevnadsmöjlighet för dem som inte hade något alternativ – och för dem som inte kunde anpassa sig till de nya tiderna.
”Jag frös vid min barndoms härd”. Det är Harry Martinsons ord ur den självbiografiska romanen Nässlorna blommar. Han är en av våra största 1900-talsförfattare, var medlem i Svenska Akademien och fick Nobelpriset 1974. Men hans uppväxt var bland det eländigaste du har hört. Han föddes 1904 och var sex år när hans pappa dog i tuberkulos. Mamman tog de två äldsta systrarna och drog till Amerika. Kvar blev Harry och övriga systrar som auktionerades ut som sockenbarn till den gård som nöjde sig med lägst ersättning. Harry fick slita och behandlades illa. Som 14-åring rymde han till sjöss, men blev lungsjuk efter ett par år och fick gå i land.
Det var då han gav sig ut på luffen och det fria luffarlivet visade sig passa honom väl. I Vägen till Klockrike beskriver han luffarens längtan bort, ”Trygga är de först när vägen åter ligger framför dem med sin oändliga förmåga att ljuga och lova”.
Det är lite så vi har tänkt oss. En del Harry Martinson och en del Astrid Lindgrens Rasmus på Luffen. Ni vet där Rasmus rymmer från barnhemmet och träffar luffaren Paradis-Oskar, ”Guds bäste gök”, och tillsammans sover de på höskullar och spelar handklaver och sjunger i utbyte mot en smörgås eller två.
Att vara luffare var förstås inte bara ett spännande äventyr på den tiden. Det var lortigt och eländigt och till och med straffbart. I Sverige var det länge ett brott att inte kunna försörja sig och att vara en som ”sysslolös stryker från ort till ort utan att äga medel till sitt uppehälle”, som det står i Lösdriverilagen från 1885. Lösdrivare dömdes till straffarbete, och inte förrän 1981 avskaffades lagen helt.
Efter lunchen släntrar vi över vägen och går några kilometer på asfalt. Hälsar på fåren i hagen och bländas av rapsfälten. Vi är alla i sluttampen på jobbande och skola och rätt slitna, och vi tänker att det inte behöver bli så långt. När vi svängt in på den lilla vägen som förut varit banvall är lillebror Rufus trött i sina tioåriga ben.
Men då får vi sällskap av Emil, en svart och vit katt som också verkar vara på luffen. Vi vet inte om katten heter Emil, men den är väldigt lik den katt jag hade som barn. Lillebror piggnar på markant och snart sjunger vi om att … vi drömde i natt att vi hade en katt och han åt bara sill och potäter … precis som Rasmus i filmen från 1981.
Så hittar vi en glänta i skogen där vi tänker att vi bara ska ta en rast. Snart ändras planen och tält och hängmatta åker fram. Emil stannar kvar hos oss och kvällen ägnas åt att klappa katt och spela Uno. När kvällsmaten stundar kommer vi på att vi behöver mer dricksvatten. En patrull skickas ut och fixar det enkelt i senaste huset vi passerade. Där bor tydligen också Emil, som visar sig heta Frasse. Och som väljer att stanna hemma i stället för att fortsätta luffarlivet med oss.
I Martinsons roman är byn Klockrike Bolles drömställe, dels för sitt vackra namn, dels för att det är skönt att sova där i tegelbrukets värme. Men stackars Bolle kommer aldrig dit. Hans Klockrike förblir ett ouppnåeligt mål att ständigt längta efter.
I slutet av 1920-talet träffar Harry sin Moa, född Helga Maria Swartz. De gifter sig och blir vårt mest kända författarpar. Den lungsjuke luffarpoeten och den tio år äldre feministiska arbetarförfattaren lever tillsammans i ett tiotal år. De sporrar varandra i skrivandet, sitter bredvid varandra i Moas torp på Södertörn och spottar ur sig vad som nu är klassiker. Men äktenskapet är stormigt. Harrys luffarådra slår till då och då och han försvinner under långa perioder. Moa efterlyser honom till och med i radio.
Vi vaknar av att det regnar, precis som prognosen sa. Men det lugnar sig snart och fåglarna hälsar godmorgon utanför tältet. Hela försommarkören stämmer upp och jag tar upp min app för att särskilja dem … bofink, koltrast, talgoxe, härmsångare, lövsångare, större hackspett, svarthätta, taltrast, svartmes, trädpiplärka, kungsfågel, rödhake och så göken som gal. Under natten drog morkullan sitt stråk över tältet ackompanjerad av råbockens skällande. Vi ligger och drar oss länge och lyssnar på symfonin.
Skogsvägen vi sedan följer är spikrak, vilket beror på att det in på 1960-talet gick en smalspårig järnväg mellan Borensberg och Klockrike. Vägen är full med sniglar, och en kopparorm! Eller det är väl en kopparödla? Vi diskuterar detta ett tag och beslutar att googla det när vi har mer batteri i telefonerna. Så gör vägen en nittiograderssväng och fortsätter, lika rakt, över fälten.
Vid första huset går vi in och frågar efter vatten. En lite stressad festarrangör hjälper oss och berättar att hon fixar det sista inför bröllopskalaset senare i dag. När vi erbjuder oss att sjunga en trudelutt för besväret tackar hon vänligt nej och meddelar att hon själv ska sjunga på bröllopet. Hon är brudens syster. Vi kan nu se kyrkan i Klockrike och styr kosan ditåt längs asfaltsvägen.
Men innan dess springer vi på Monica Karlsson som är född här och minns luffartiden.
– Jag kommer ihåg när det kom luffare hit när jag var liten. Det var 1945 och de låg där uppe på logen, berättar hon. Pappa var inte så glad åt det, han var rädd att de skulle röka och tända eld på allt.
Jag går bakom Rufus där på vägen. En trött liten son som just nu inte riktigt kan se charmen i att bara gå. Han sprätter med benen och viftar med vandringsstaven. Ser lite ut som Charlie Chaplin, den mest berömda av luffare. Chaplin kom också från fattigdom men lyckades, som skådespelare i kringresande teatersällskap, få in en fot i filmens värld. Och hans genombrott och succé 1915, The Tramp, var baserat på luffaren både till utseende och karaktär.
Så är vi framme. Vi står utanför kyrkan i Klockrike. Den är vit, avlång och ligger lite utanför byn. Vi äter lunch, spelar Uno vid kyrkmuren och passar på att gå på toa i kyrkan. En god vän från närbelägna Ljungsbro kommer och plockar upp Isak som måste hem och jobba. Vi andra tänker hålla oss i Klockrike och utforska byn.
Harry Martinson och hans roman om Bolle uppmärksammas här. Det finns en liten vandringsled kallad Bolletrampet som går förbi samhällets sevärdheter. Den är ganska snabbt avklarad och vi tittar på den gamla kyrkogården i försommarskrud, vandrar genom en blommande rhododendrondal, leker i parken och följer Bolles väg till där det gamla tegelbruket låg.
Sen tar vi sikte på en skogsdunge ute på fälten för vår sista tältnatt. Planen var att försöka hitta en höskulle att sova på, som Rasmus och Oskar, men det finns inte så mycket hö längre i ladorna. Det är mer ensilagetider nu. Dungen är tät med skog men till slut får vi upp både tält och hängmatta. Solen går ner över rapsfälten, men riktigt mörkt blir det ju inte så här års. Det är som i en av Harrys mest berömda dikter, Juninatten.
”Juninatt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag”
Dagen därpå vandrar vi återigen mot Klockrike vid sidan av fälten.
– Det ser ut som en bit av solen ramlat ner, konstaterar Rufus där vi går utmed allt det gula.
– Japp, svarar jag, och tänker att är det inte en ny liten luffarpoet som går här bredvid?
