Annons

Med sikte på Kebnekaise

Hur svårt är det egentligen att bestiga Kebnekaise? Amerikanska Katie Dodd Syk hade ingen aning. Men hon skulle snart få svar på frågan.

Katie Dodd Syk och Brinton Seashore-Ludl på väg mot toppen av Kebnekaise.

Som amatörklättrare funderade jag på att investera i ett vätskesystem inför mitt senaste äventyr. Alltså en vätskeblåsa i ryggsäcken med en slang över axeln, så att man kan dricka när som helst utan att använda händerna. Men killen i sportbutiken sa att jag inte behövde något sådant för att bestiga Kebnekaise.

– Nä, på Keb funkar vanliga vattenflaskor.

Han var ungefär tio år yngre än jag och verkade veta vad han pratade om. Jag önskar att jag inte hade lyssnat.

Read English version here

Att bestiga Sveriges högsta berg är kanske inte ens livs största bedrift. Och som en av mina vandringskompisar påminde mig om under turen: ”Det är inte lika jobbigt som att föda barn.” Men det är definitivt ett berg som förtjänar respekt, vilket jag snart skulle bli varse.

Just den här frågan diskuterade jag med min man dagarna före äventyret.

– Är det som att springa ett millopp att bestiga Kebnekaise? Eller är det något man pratar om resten av livet?

Som amerikanska bosatt i Stockholm hade jag inte mycket att utgå ifrån. Kebnekaise reser sig 2 096 meter över havet och den första dokumenterade bestigningen skedde 1883. Hur mycket vardagen än har förändrats sedan dess är själva berget sig likt. Och eftersom mina leder inte blir yngre tänkte jag att det var lika bra att göra ett försök nu.

När jag berättade om mina planer för svenskar under månaderna före resan förstod jag att man helst ska åka till Kebnekaise med förhoppningen att bestiga berget, snarare än med en fast plan. Allt måste klaffa. Trots att vi skulle dit i slutet av augusti var risken stor att snö skulle sätta stopp för oss. Och vi hade bara en dag på oss, i stället för den marginal på några dagar som rekommenderas.

Griffeltavla som på engelska ger vägvalet mellan att gå mot ett enormt berg eller ta en kall öl.
Berg eller öl, det är frågan. Foto: Katie Dodd Syk

Vår resa började med en busstur till den lilla byn Nikkaluokta, med sina 22 invånare, en regnig och grå morgon. På en griffeltavla framför den anspråkslösa anläggningen ställdes vi inför valet mellan ett rejält berg och en kall öl. Vi nio kvinnor valde det första. Vi justerade packningen, drog på oss regnkläderna och gav oss av.

Efter fem kilometer kom vi till en träbyggnad som liknade ett litet fort. Där inne låg den mysiga restaurangen Enoks. Jag beställde tunnbröd med renkött, som gav mig energi för de återstående 15 kilometerna till vårt nattkvarter: Kebnekaise fjällstation.

Som tur var gick den här första tvåmilsetappen genom björkskog i ganska flack terräng. Men vetskapen om att det var den första av tre dagar med två mils vandring gjorde mig orolig på ett sätt som inte skulle släppa på ett dygn.

Vi kom fram till fjällstationen strax före middagssittningen klockan 19.15. Den tillkännages med klangen från en stor mässingsklocka i Elsas kök. Kökspersonalen presenterar maten och berättar lite om fjällstationens och Kebnekaises historia. Middagen inleds med varm soppa och nybakat bröd, följt av en varmrätt med nordiska smaker och till sist dessert i en liten skål. Ingenting smakar så gott som en varm måltid efter en dag på fjället.

Före läggdags hann vi med en kort bastu och ett par dopp i den kalla bäcken som forsade förbi utanför. Sedan sov vi så gott man nu kan i ett litet rum fullproppat med våningssängar, med vetskapen om nästa dags utmaning. Jag var tacksam över att slippa tälta.

Dimman låg tät när vi vaknade på dagen för toppturen. Utanför fönstren var fjälltopparna osynliga, som om de retades med oss just den dag då vi som mest ville se dem. De här bergen har gäckat klättrare i årtionden. Nu var det äntligen min tur att anta utmaningen. Men bergen bryr sig inte. De väldiga massiven står där oavsett vilka människor som försöker bestiga dem. Det är vi som är underhållningen.

Klockan sex på morgonen var vi tillbaka i Elsas kök. Vandrare åt sig mätta på havregrynsgröt, kokta ägg och klassiska svenska smörgåsar. Ägg och smörgåsar packades också i bruna papperspåsar som lunch och bränsle för dagen. I min ryggsäck fanns dessutom proteinbars, choklad och nötter – som jag skulle vara ordentligt trött på innan dagen var slut.

Vi gav oss av längs den västra leden strax före åtta och hoppades hinna tillbaka från den 18 kilometer långa turen till sista middagssittningen klockan 21.

De första fem kilometerna var vackra, steniga och mestadels flacka. Rödmålade stenar visade vägen och smala spänger ledde över forsande vattendrag. Här krävdes koncentration och balans – ett återkommande tema under dagen. Luften låg tung över oss och när vi kom fram till den ökända Kittelbäcken var vi genomblöta.

Vackert, flackt, stenigt – och dimmigt. Foto: Alethea Renzi

Bäck är ett relativt begrepp här. Det kändes snarare som en forsande älv, och märkligt nog fanns här inga spänger. Det var bara att hitta det bästa stället att hoppa mellan stenarna för att ta sig över helskinnad. I den täta dimman kunde vi knappt ens se andra sidan. Efter en del överläggningar kom vi över och fortsatte över metallbron som leder över bäckens bredare del (Tack för den bron, Kebnekaises ingenjörsgudar).

Därefter väntade en lång stentrappa, byggd av fyra sherpor från Nepal för att minska antalet skador på en särskilt förrädisk del av leden (Tack, sherporna från Nepal).

Trappan leder dock inte till Kebnekaises topp, åtminstone inte direkt, utan till toppen av ett annat berg: Vierranvárri. Få har hört talas om Vierranvárri, men att ta sig upp dit är en bedrift i sig. Här måste man också fatta ett beslut: Ska jag fortsätta eller vända? Som sagt måste allt klaffa för att man ska kunna bestiga Keb på ett säkert sätt. Med tanke på alla räddningsinsatser som görs där uppe varje sommar, vanligtvis ett par tiotal, vore det nog klokt om fler fattade det svåra men viktiga beslutet att vända.

Små steg, korta raster. Kebnekaises topp kommer allt närmare. Foto: Alethea Renzi

Efter den branta stigningen upp till Vierranvárris topp belönas vandraren med en fantastisk utsikt. Men också med en lätt känsla av uppgivenhet inför insikten att man nu måste gå ner 200 höjdmeter till Kaffedalen, innan nästa stigning upp mot själva Kebnekaise tar vid. Kaffedalen var en fin rastplats för vår grupp. Men vi blev inte kvar länge. Stannar man blir man kall, och eftersom det gäller att hålla värmen var våra raster oftast kortare än fem minuter.

Nu väntade den sista stigningen. Det var här, på den branta och steniga fjällsidan med 400 höjdmeter framför mig, som jag började undra vems idé det egentligen var att jag skulle följa med på den här lilla utflykten. Varför hade jag försatt mig i den här situationen? Vad fick mig att tacka ja för åtta månader sedan? Och varför i hela friden hade jag inte köpt det där vätskesystemet? Varje gång jag ville ta en klunk vatten behövde jag antingen ta av mig ryggsäcken eller vrida axeln ur led för att nå vattenflaskan.

Jag hade inga svar. Däremot blev jag alltmer frustrerad – och törstig – av att gång på gång få syn på vad jag trodde var toppen, bara för att komma fram och upptäcka att det inte var det.

Och så såg vi den. Fortfarande en bit bort, men INOM SYNHÅLL. Och snötäckt: TOPPEN. Det var en vacker syn. En liten spets som stack upp ovanför allt annat. Tjugo minuter senare, exakt klockan 13.45, var vi där. Vi balanserade på den lilla hala, snöslaskiga ytan där ett enda felsteg skulle innebära ett oåterkalleligt slut.

Omtumlade men lyckliga på Kebnekaises sydtopp.

Vår stund på toppen var kort, lycklig och lite omtumlande. Vi var berusade av ett dopaminrus som inte liknade något annat, hade svårt att tro att vi äntligen hade nått målet som känts så avlägset bara en timme tidigare – och var lättade. Men att nå toppen är inte det svåraste. Vägen tillbaka är ofta ännu mer krävande. Och klockan tickade. Vi behövde ge oss av.

Trots att varje steg nedför belastade lederna och stenarna vacklade under fötterna bar dopaminruset från toppen oss hela vägen hem. En tioåring som också hade varit uppe på toppen och nu skuttade fram framför oss bidrog till att hålla humöret uppe. En lägre tyngdpunkt har onekligen sina fördelar på hög höjd.

Pigga renar utan toppambitioner. Foto: Brinton Seashore-Ludl

Vi följde samma väg tillbaka: ner i Kaffedalen, upp på Vierranvárri igen och sedan den långa, sista nedstigningen. Vi kom fram till fjällstationen hela tolv timmar efter att vi hade lämnat den på morgonen. Vi var i mål – och orkade knappt ta ett enda steg till.

När vi vaggade omkring på fjällstationen den kvällen var det lätt att se vilka som hade bestigit Kebnekaise under dagen. Det var de som inte heller kunde gå normalt, utan vinglade fram längs de smala träspängerna mellan husen och klamrade oss fast vid räckena för att skona våra bultande, värkande fötter.

Middagen i Elsas kök smakade himmelskt den kvällen. Under presentationen av maten fick vi också veta att rekordet för en tur till Kebnekaises topp och tillbaka är en timme och 47 minuter. Jag tvivlar inte på det, men hur det gick till övergår mitt förstånd.

Nästa dag gick vi de två milen tillbaka till Nikkaluokta, lite lättare till sinnes och fortfarande upprymda av gårdagens strapatser.

Dagarna före avresan till Kebnekaise hade oron dominerat mina tankar. Fotlederna gjorde ont. Jag var inte tillräckligt förberedd. Jag visste för lite om berget. Jag var inte i tillräckligt bra form. Jag hade inte rätt vattenflaska. Och just det där med vattenflaskan hade jag ju faktiskt rätt i. Men ibland, lärde jag mig, måste man helt enkelt lita på sig själv och våga ändå.

Jag vet fortfarande inte riktigt hur imponerande det är att bestiga Kebnekaise. Det är definitivt några snäpp över att springa ett millopp. Och åtminstone jag kommer nog att prata om det ett bra tag till.

Katie Dodd Syk, amerikanska i exil och nybliven toppbestigare 

Hitta på karta
Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF