Annons

Bakom kulisserna på Naturhistoriska riksmuseet

Hundra år på nacken och tio miljoner föremål i samlingarna. Följ med bakom kulisserna på Naturhistoriska riksmuseet, en egen värld av död – och myllrande liv.

Ju närmare man kommer Naturhistoriska riksmuseet desto mindre känner man sig. Kupoler, valv, koppartak och spiror tornar upp sig som en hemlighetsfull katedral, strax intill höghuslängorna på Frescati, Stockholms universitetsområde.

Innanför entrédörrarna känns tyngden  i hela kroppen. Tyngden av sten, ben, damm, kunskap och år. Hela rymden ovanför oss, tre våningar upp till glaskupolen, studsar av skrik och skratt. Här har många generationer skolklasser ekat. I år är det 100 år sedan byggnaden stod klar men samlingarna grundlades redan på 1700-talet. Vår första ciceron in bakom kulisserna, till de innersta valven och ner i katakomberna är intendent Daniela Kalthoff. Hon visar vägen genom hav av skolbarn till en låst dörr. Innanför den väntar en välkomstkommitté av fyra skelett: en människa, en visent, en afrikansk buffel och en häst. Bredvid står en kamel med rumpan vänd mot oss. Detta är bensalen, med 80000 tysta, benvita individer.

Museet invigt 1916. Giraffen har sju halskotor, precis som de flesta andra däggdjur, men de är väldigt långa.

De flesta är inte uppmonterade utan ligger i lådor inuti långa rader av skåp. Vad ska man ha 80000 skelett till? Daniela svarar med att plocka fram en påse med ett vargskelett. Det känns som ett nästan olösligt pussel, men Daniela säger att hon kan plocka ihop benen till en varg på 20–25 minuter. Ryggkotorna hänger prydligt uppträdda på en tråd, för att man snabbt ska kunna hitta rätt delar. Forskare från hela världen kommer hit och vänder på de här benen.

”Daniela säger att hon kan plocka ihop benen till en varg på 25 minuter”

På fönsterbänken ligger vargskallar med tillhörande benpåsar uppradade så långt ögat når. Totalt 80 högar. Det är alla vargar som dödades i Sverige förra året. Här inne finns vargskelett ända sedan tidigt 1800-tal. På 1980-talet fanns bara några få svenska vargar kvar. Sedan kom nya djur från Ryssland in, så vargstammen har förändrats ganska mycket de senaste 30 åren, berättar Daniela Kalthoff.

Läs också Här äter du veganskt i Stockholm

– De gamla vargarna kommer aldrig tillbaka, men vi har dem kvar, konstaterar hon nöjt.

Alla döda djur får förstås inte plats här. Vargarna samlas in för att de är intressanta från forskningssynpunkt. Av andra djur tar museet bara emot några exemplar vart eller vartannat år. En stor samling är viktig för att få med variationen inom en art, och mellan olika tider och platser, förklarar Daniela Kalthoff. Här ligger en del av museets tyngd.
– Fast hela björnskelett har vi inte tagit emot på flera år, de ryms inte.

Erik Åhlander, första intendent på enheten för zoologi, har arbetat på museet sedan 1975.
Daniela Kalthoff är intendent med ansvar för däggdjurssamlingarna. Här med ett lemurskelett.

Två, tre blåvalsskelett skulle fylla hela bensalen. Därför har museet en valfilial i Frihamnen. Där finns också ett gäng kameler, lejon och en valross. Förutom forskare har också tull och polis nytta av den stora samlingen när de beslagtar oidentifierade ben och djurdelar. Om intendenterna inte kan säga direkt vilken djurart det handlar om går de in i samlingen och jämför. Skuggan av en lukt hänger över bensalen. Den börjar kännas hemtam, men jag frågar Daniela var den kommer ifrån. Hon visar oss rakt till källan, vevar på en ratt och det höga skåpet glider åt sidan som en lönndörr. Näsborrarna blir alldeles skrynkliga på insidan. I det här rullskåpet ligger de marina däggdjuren: sälar, valar och valrossar. Deras fettlager är så massivt att det aldrig går att få benen helt rena, förklarar Daniela.

Innanför nästa låsta dörr är det kyligt, runt 10 grader. Här, i skinnsamlingen, är alla djur platta. Tvådimensionella zebror och sälar sitter fastspända på galler. I rummet innanför hänger skinnen på stora galgar, prydligt upphängda som i en bisarr pälsaffär, med dinglande klövar, öron och svansar.

”Det är inte ofta man har chans att röra vid något som är äldre än allt annat på jorden”

– Martin Testorf, informatör

I detta rum förvaras partåiga hovdjur. Den som stannar till och bläddrar kan hitta en bläsbock, en svarthuvad impala, en thomsongasell, en vitskäggig gnu, en koantilop, en hieroglyfantilop och… ett litet hovdjur med huggtänder? Det är en skogsmyskhjort. Skinnsamlingen är viktig för att studera färger och mönster, berättar Daniela. Men de flesta av dagens forskare frågar efter ben eller frysta muskelprover för DNA-analyser.

Läs också Här är konsthallarna som själva är konst

På vägen tillbaka går vi ovanpå ”skräckkällaren”, en kylanläggning med drygt 200000 muskelprover, nedfrysta till minst minus 28 grader. Vissa till minus 80. Det är världens äldsta miljöprovbank, med bland annat sillgrissleägg från 1967. Att frysa ner några kubikcentimeter av varje individ är mer praktiskt än att förvara stora styvnade skinn.

Pungvargen, i dag helt utrotad. Afrikansk elefantunge (i Bo
Dellings händer). Till ”spritrummet”, där typexemplar av många av världens däggdjur förvaras, kommer forskare från hela världen.

– Vi har ett giraffskinn som ska flyttas upp hit, men det är så stelt så vi vet inte hur vi ska få det igenom trapphuset. Det går absolut inte in i hissen, säger Daniela.

Vandringen fortsätter, förbi arkivet med fågelskinn i utdragbara lådor. Skåp efter skåp, rum efter rum. Ett par storkben spretar ensamma på en piedestal.

Så plötsligt, när vi passerat en annan låst dörr, står vi i besökarnas kapprum. Ett steg skiljer den tysta evighetssamlingen från matsäcksryggsäckar och barnvagnar. Med en huvudnyckel till hjälp blir det tydligt hur nära de här världarna ligger.

Läs också Höghjulingarna rullar igen!

Hela tanken med museet är att de här världarna ska sitta tätt ihop, förklarar informatören Martin Testorf. De hojtande skolbarnen ska få veta vad som händer i forskningssalarna. Även den som inte kommer in bakom kulisserna har mycket att upptäcka som är lätt att missa. Martin Testorf tar oss med till ett av sina favoritföremål, en knagglig sten i ett hörn av dinosauriesalen. Den har hamnat lite i skuggan av Tyrannosaurus-skelettet, men Martin går gärna hit för att känna på den ibland.

Två järvskallar och ett tran-skelett har snart ätits rena av tjänstvilliga skalbaggar. Nu ska de frysas och sedan flyttas över till de ”torra samlingarna”.

– Det är inte ofta man har chans att röra vid något som är äldre än allt annat på jorden. Den här meteoriten är 4,5 miljarder år, i oförändrat skick. Alla bergarter på jorden har omvandlats men inte den här. Den är ett vittne från vårt solsystems barndom, förklarar han.

”Det är en häftig grej med det här stället, att folk liksom är dubbelt så kunniga som de skulle behöva vara för att klara sitt jobb”

– Didrik Vanhoenacker, jourhavande biolog

En annan som har till uppgift att binda ihop museets utåtriktade värld med den tunga forskningen är jourhavande biolog, Didrik Vanhoenacker, som sitter i ett rum med bokhyllor på alla fyra väggar. Här finns titlar som Galler (svulstbildningar på växter), De brittiska öarnas larver (en svinbra bok, enligt Didrik) och Fågelbröstben (”Den använder jag minst en gång i veckan!”). Varje år svarar Didrik på femtusen frågor från allmänheten om djur och natur. Somliga frågor kommer igen, men de allra flesta är unika.

– För ett tag sedan fick jag frågan om hur många citronfjärilar som behövs för att lyfta en finlandsfärja. Så jag räknade lite på det. Man vet inte så mycket om hur stark just en citronfjäril är, men det finns en liknande art, aurorafjäril, som kan lyfta 100 milligram. Så, om man fäste fjärilarna i färjan med en spindeltråd skulle det krävas 500 miljarder citronfjärilar, blev svaret från jourhavande biolog.

Intendent Peter Mortensen och ett par ben från en maraboustork.

När han inte lyckas hitta svaren själv går han vidare till de andra forskarna i huset.

– Många här kan inte bara det som de forskar på, utan djur och natur över huvud taget. Det är en häftig grej med det här stället, att folk liksom är dubbelt så kunniga som de skulle behöva vara för att klara sitt jobb. Den som sköter herbariet kanske också är expert på skalbaggar.

Didrik tror att folk som har ett riktigt stort naturintresse dras hit av tyngden i samlingarna och av alla kunniga människor. Utöver jourhavande biolog rymmer museet också en jourhavande geolog och en jourhavande paleontolog, alltså en expert på fossila djur och växter.

”Peter tar upp en järvskalle ur en frysbox och förklarar att den står näst på tur”

Rundvandringen fortsätter neråt mot källarvåningen. Vi knackar på en låst grå dörr med skylten ”Kokrummet”. Efter en halv minut sticker ett huvud ut.
– Hur många är ni?

Vi får gå genom en sluss och ta på oss skoskydd. Bakom nästa dörr luktar det som i en gammaldags köttaffär. Konservator Peter Mortensen hälsar oss välkomna till Konservatorsverkstan. Det här är porten till evigheten, vägen in i de stora samlingarna. Hit kommer alla döda djur och fåglar som ingår i ”Statens vilt”, det vill säga de djur i Sverige som anses vara särskilt skyddsvärda. Av däggdjuren är det björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter och valar.

Havsörnsklo. Kraniet av fladdermusen Myotisnigricans samlades in 1904 i Brasilien.

Dessutom anländer en hel del andra djur hit i paket, inskickade av både privatpersoner och myndigheter. Peter Mortensen öppnar dörren till ett kylrum och frysta kroppar ramlar ut på varandra. Överst ligger en ryssja
med en utter inuti. Han tar fram ett brunt igentejpat paket. Vad kan det vara?
– Ingen aning, säger han glatt och trär på sig plasthandskarna.
En väl inslagen ladusvala visar det sig.
– Sådana får vi inte varje år, fastän de är jättevanliga. Då behöver vi inte slå ihjäl en!

För hundra år sedan hade museet anställda jägare som for omkring och sköt det som behövdes till samlingarna. Numera utnyttjar museet sällan detta tillstånd eftersom man får in tillräckligt med döda djur ändå.

I en blå plasttunna ligger en vikarsäl med stjärten uppåt. Vid ett skrivbord arbetar en konservator med att göra rent en slagugglevinge. Fågeln hittades död i en hundgård i Malungsfors. Eftersom den var ringmärkt är den jätte-intressant, förklarar Peter.

– Om det sedan kommer in en slaguggla kan vi åldersbestämma den med hjälp av den här, som vi vet åldern på.

När vingen är rengjord och uppspänd ska den in i det stora vingarkivet. Ur en papperskorg sticker det upp fjädrar åt alla håll. En annan konservator står med skalpell och skär i en kungsörn. Han förklarar att han är lite trött på örnar. Många har passerat det här rummet genom åren.

Nej, det är ingen sabeltandad tiger utan en babian – som bland annat använder huggtänderna till att slåss om högsta rangen i flocken.

Forskare här på museet hittade kvicksilver, DDT och PCB i örnfjädrar på 1960-talet, och började förstå att det var miljögifter som fick rovfågeläggen att spricka. Några års naturvårdskamp senare förbjöds ämnena. Havsörnarna återhämtade sig från utrotningens rand och i dag seglar de fram längs Sveriges kuster som om ingenting hade hänt. Det är bara en av solskenshistorierna som har sin början i museets undre, köttluktande värld.

Näsborrarna är vid det här laget ganska härdade, men vi gör oss redo för att äntra en ny luktdimension. Peter Mortensen visar vägen till dermestariet, ett litet tegelhus på behörigt avstånd från huvudbyggnaden. Hit kommer kadaver för att ätas rena av skalbaggar. Redan i förrummet har luften en tjock konsistens. Peter tar upp en järvskalle ur en frysbox och förklarar att den står näst på tur för att komma in på skalbaggsbehandling.

Först skrivs den in i en loggbok och får en id-bricka i plåt. Etiketten måste tåla en del för att djuret fortfarande ska kunna identifieras efter skalbaggarnas behandling.

Vi kliver vidare in i dermestariets inre. Peter sparkar rutinerat på dörren och sopar upp de baggar som trillar ner. Små svartklädda renhållningsarbetare promenerar omkring på alla väggar. I ett terrarium kan man urskilja en trana under horden av skalbaggar, men baggarna klättrar även utanpå terrarierna.

”Hit kommer kadaver för att ätas rena av skalbaggar”

Här är luften ännu mer förtjockad. Stanken tar sig in längst bak i munnen och får saliven att rinna till. När tranan är färdigbehandlad ska den flyttas vidare till nästa skåp, för att frysas och bli fri från alla kryp. Först då är den redo att göra entré i evigheten: de torra samlingarna.

Luften i rummet utanför känns frisk som en fjällmorgon. Vi vandrar återigen genom museets långa korridorer, valv och hisnande trapphus. Möter svulstig barock och jugendarkitekturens djurstatyer. Högt uppe i trapphuset bugar sig en dyngbagge av järn, som en helgonbyst i naturens palats.

Vi hinner inte ens titta in i insektssamlingen, där en tredjedel av museets samlingar finns. Omkring tre miljoner djur. Exakt hur många det rör sig om kan ingen säga eftersom allt inte har hunnit läggas in i databaserna ännu. Insekterna har samlats under 250 år så datorerna är nykomlingar i sammanhanget.

”Ett par storkben spretar ensamma på en piedestal”

Men vi har fått tillträde till de djupaste katakomberna, spritsamlingen. Bakom den första låsta dörren finns en skyddsrumsdörr, som skyddar det allra heligaste. Här finns många typexemplar, förklarar vår nya ledsagare, intendent Bo Delling. Typexemplaret definierar själva arten. Forskare från hela världen kommer hit för att studera typexemplar när de funderar på om de har hittat en ny art. På något museum i världen ska varje beskriven art ha minst ett sådant exemplar, ungefär som kilot har sin definition i ett franskt källarvalv.

Rullskåp efter rullskåp är fyllt av glasbehållare där olika däggdjur svävar i spritens gula ljus. En Vampyrum spectrum (stor spjutnäsa) tittar fram med ett lömskt fladdermusgrin.

Som ett gammalt grånat gosedjur sitter en elefantunge ihopsjunken i sin burk. Denna lilla varelse studerades av Carl von Linné och blev ett av elefanternas typexemplar. Då var det ingen som skiljde på indisk och afrikansk elefant, men när arterna delades antog man att typexemplaret var från Indien. När forskare på museet DNA-testade ungen visade det sig dock att den var västafrikansk.

I en glasbehållare stor som en tvättkorg sitter en tasmansk pungvarg. Detta är en av världens två pungvargar i sprit. Arten dog ut i början av 1900-talet, så det här är vad som återstår, förklarar Bo Delling.

– Visst, de publika delarna är bra, fortsätter han, men allt utgår härifrån samlingarna. Det här är museets hjärta. •

Innehållsrik 100-åring
  • En av världens tio största naturhistoriska samlingar, cirka tio miljoner föremål.
  • Naturvetenskaplig forskning, med ett sjuttiotal verksamma forskare under ledning av 14 professorer.
  • I den kupolformade biosalongen visas filmer i världens största filmformat, även 3D.
  • I kalendariet hittar du aktiviteter för alla åldrar, allt från svamp- och fladdermusvandringar till spännande ”Natt på museet”.
  • På hemsidan finns forskningsnyheter och bra fakta om djur, natur och rymden.
Hitta på karta
Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här