Skymningen faller när våra kajaker glider fram på Örsundaån, inte långt från centrala Örsundsbro. Spridda stämmor av fågelsång kommer från alla håll och det syns tydligt när en artbestämning far genom huvudet på vår guide Bo Söderström. Han slutar paddla, lyssnar i tystnaden som uppstår, skjuter fram huvudet lite och säger:
– Kärrsångare. Nu härmar den en lövsångare.
Vi glor tomt på vassruggen intill och spetsar öronen.
– Och nu en ladusvala.
Bo Söderström är biolog. Han är också chefredaktör för den miljövetenskapliga tidskriften Ambio och har skrivit flera böcker, om katter, hundar, humlor och fjärilar. Därutöver har han de senaste åren varit involverad i Sveriges Radios Naturmorgons årligen återkommande Fågelsångsnatt. Det är en åtta timmar lång direktsändning från olika fågelrika områden – en natt i maj, mitt i häckningssäsongen.
– Det var jag som föreslog den här kanalen och Lårsta-viken för Naturmorgon, säger Bo Söderström. Här är mycket vass, säv och våtmarker. Strandängar och jordbruksmark. En variationsrik miljö där nattsångarna trivs.
Klicka på namnet på respektive fågel i reportaget för att komma till lätet i Sveriges Radios fågelsångsarkiv.
- Här kan du lyssna på Bo Söderströms egen inspelning av fem utvalda fåglar för Turists läsare.
Den långsmala Lårstaviken är en del av norra Mälaren, och ligger mellan Enköping och Uppsala. Nattsångarna är de arter som under dessa ljusa försommarnätter idogt och skickligt använder sina strupar för att attrahera en partner och bevaka sitt revir.
Bo kupar handen bakom örat. Det är återigen kärrsångaren, den mästerliga härmaren, som håller låda.
– Rörsångare. Större hackspett. Biätare. Och det där lät som en halv lövsångarstrof.
På kajaken sitter en mikrofon med luddigt puffskydd. Bo brukar spela in fågelsången, för även om det är fint att se fåglarna så är det ännu mer fascinerande att höra dem, tycker han.
Just i dag har det ösregnat i Örsundsbro, inte förrän till kvällen stillade det sig. Nu råder lugnet efter stormen och en trolsk sjörök svävar över det stilla vattnet. Men fåglarna är aningen dämpade efter ovädret. De käbblar inte i munnen (eller ska vi säga näbben) på varandra utan tar ton en och en. Vilket inte behöver vara en nackdel för oss, som vill identifiera vilka de är. Men, frågar vi, när är det egentligen bäst att ge sig ut och lyssna på nattsångarna?
– I princip hela maj. Gärna med en medelvind på under två meter per sekund.
Början av juni brukar också vara en bra period, säger Bo. Men i takt med klimatförändringarna sätter fåglarna igång sina häckningsbestyr allt tidigare. Redan i slutet av maj börjar den mest intensiva fågelkören klinga av.
– Och koltrastarna är redan inne på sin andra häckning. Det är läskigt hur fort det går, stressigt för en kille som jag.
När väder- och häckningsförhållandena är de rätta släpper Bo allt och ger sig ut. Men att ”vara ute” betyder inte alltid att sitta under en buske hela natten. Nu för tiden riggar han gärna upp mikrofoner där han vet att det kommer att bli livat. För bästa stereoeffekt sätter han upp så kallade ”trädöron”: två små mikrofoner på en trädstam på ungefär lika brett avstånd som ett människohuvud.
– Nästa dag sätter jag mig vid datorn och ser efter vad jag har fått för napp.
Kvällsdiset smyger sig på och speglingarna i det tidigare så blanka vattnet blir mattare. Nu närmar vi oss det avsnitt av Örsundaån där bävrarna brukar dyka upp och skvätta på inkräktande besökare. Vi spejar över vattnet för att se om någon ettrig bäver är på väg. Men då, ett transträck flyger över trädtopparna i ett perfekt V!
– Det är yngre tranor som inte häckar i år. De är på väg till Hjälstaviken för att sova där, säger Bo.
Han reagerar blixtsnabbt på ännu en rörelse i ögonvrån.
– Häger!
Nu börjar det verkligen hända saker.
– Kungsfiskare!
Snabbt fladdrar den förbi.
Och så hör vi det svirrande lätet av … gräshoppor?
– Gräshoppssångare. Den är så häftig. Den kan hålla i det här lätet hur länge som helst. Man undrar om den någonsin andas.
Allt fler kvällspigga fåglar ger sig till känna. Skogssnäppan, identifierar Bo. Göken, svår att ta miste på. En småfläckig sumphöna ger ifrån sig ett taktfast visslande, om och om igen. Och så – plask! En bäver visar att den minsann har oss under uppsikt och slår upp en rejäl fontän innan den dyker ner under ytan.
I höjd med Salnecke har de små molnstråken på himlen fått glödande undersidor. Då hörs näktergalen en bit bort. Välartikulerat och volymstarkt flöjtar och tutar den. Och sedan sävsångare på båda sidor av ån. Sävsångaren härmar precis som kärrsångaren, men inte lika bra.
– De kan sjunga hela natten, hålla på precis hur länge som helst. Så tjatiga att man blir trött på dem, säger Bo men konstaterar att han noterat märkbart färre sävsångare i år.
– Däremot fler kärrsångare. Kärrsångaren gynnas av längre och varmare somrar. Den har alltid funnits i Skåne men varit ovanligare här, säger Bo.
Ja, kärrsångarna följer oss, ut till Lårstaviken och tillbaka, med sitt spretiga potpurri från när och fjärran.
– Vad var det där? säger jag när sången går över till ett smattrande läte.
– Det kan nog vara något afrikanskt den tagit med sig. Kärrsångaren tillbringar ju mesta tiden i Afrika. Kommer i slutet av maj och sticker efter häckning, i början av augusti, säger Bo, och fortsätter liverapportera kärrsångarens repertoar.
– Blåmes. Näktergal. Det är typiskt kärr-sångare att blanda allt på en gång.
Men varför härmar vissa fåglar andra arter? Jo, för att imponera på en partner, förklarar Bo. Ju mer varierad repertoar desto sexigare. En kärrsångare lever max tre säsonger, och ju äldre han blir desto fler läten lär han sig.
– Den här är bra. Jag hinner knappt med, säger Bo om den lilla artisten som gömmer sig i vassen.
Pilfink. Sädesärla. Kaja. Det tar aldrig slut. Vi får höra så många fågelläten bara av den här enda individen att vi skulle kunna åka hem redan nu. Faktum är att det är dags att vända åter. Vid ettiden kommer våra nattsångare att avrunda kvällens föreställning. Sedan börjar de första trastarna ljuda och dagsångarna tar vid.
Strax efter att vi vänt i Lårstaviken nås vi av ett mystiskt ljud, som en ångbåt eller någon som blåser i en flaska.
– Rördrom. Den är några kilometer bort.
I skymningslandet blir det dova lätet ännu mer magiskt. Som från något överjordiskt väsen.
– Varför är man inte ute och paddlar på natten oftare? säger fotografen Emma drömskt.
När vi är tillbaka i Örsundsbro är det är ungefär så mörkt en juninatt i Mellansverige kan bli. Bo Söderström tar loss mikrofonen från kajaken. Nu väntar redigering, och sedan lägger han ut ljudklipp på sin hemsida och på musiktjänsten Soundcloud.
– Jag känner folk i hela världen som gör inspelningar i fält och lägger ut där. Så visst gör jag det lite för andra, men mest för mig själv. För att jag tycker det är så kul.
Från oktober till mars lyssnar han gärna på egna inspelningar, när han vill slappna av eller bara njuta av fågelsången. Efter 40 år som fågelskådare har han lärt sig mycket om olika arter, men just genom att lyssna på dem har han fångat upp viktiga nycklar till kunskap om fågellivet.
– Jag har spelat in i fyra–fem år nu och lärt mig mycket mer om fåglar på det viset. I Nåsten, strax utanför Uppsala, hade jag ett lokalt slagugglepar som jag spelade in. Jag har fått höra honans alla läten, hur hon låter aggressiv inför parning. Läten jag aldrig hört och som knappt är -dokumenterade förut, säger Bo.
Men även om alla fåglar är fascinerande är det ändå något speciellt med nattsångarna, erkänner han. Hur de kommer till liv när de flesta av oss andra går och lägger sig. Och hur magi uppstår i skymning, och i den där riktigt tidiga sommargryningen.
– Vissa morgnar är magiska. När ljudet fortplantar sig. Kanske har det med luftfuktighet att göra, eller med inversion i olika nivåer. Hela landskapet blir som en ekokammare.
