Annons

Östra leden – den spännande vägen att bestiga Kebnekaise

Klättring och glaciärpassage krävs på leden uppför Kebnekaises östbrant. Men med guide och en vajer fäst i berget blir turen säker också för oerfarna bergsbestigare.

Vi ska bestiga Kebnekaise. Men vi går inte den mest frekventerade vägen upp till sydtoppen, den nio kilometer långa vandringsleden känd som Västra leden. I stället väljer vi den kortare, branta och mer adrenalinhöjande Östra leden. Den innebär såväl klättring som glaciärpassage och har du inte erfarenhet av alpin klätt-ring bör du inte gå den på egen hand.

Östra leden är en klassiker i STF-sammanhang. På gårdsplanen vid Kebnekaises fjällstation samlas ledaredda grupper för att gemensamt betvinga bergets östsida. Klockan sju denna morgon är det vår tur.

En grupp har redan gett sig iväg, deras lånade ryggsäckar lyser som ett färgglatt pärlband mot horisonten. Vår guide Andreas Calleberg kollar snabbt att alla har rätt utrustning med sig, han gick noga igenom allt om dagens tur på den obligatoriska samlingen i går. Regnet hänger i luften när vi ger oss av i sakta mak.

På väg från Kebnekaises fjällstation mot Kebnekaise. Tuolpagorni syns till höger i bakgrunden.

–Tempot kan tyckas otroligt lågt men det är för att vi ska orka hela vägen till toppen och ner igen. Jag räknar med att det tar mellan åtta och tio timmar, förklarar Andreas som säger att han tappat räkningen på hur många gånger han själv gjort den här turen.
–Men runt hundra är det nog.

”Klättringen är inte svår men det gäller att hålla tungan rätt i mun”

Ungefär tolvhundra personer går fjällstationens guidade turer uppför Östra leden varje sommar – ett mindre antal väljer att gå leden vintertid, då med skidor och stegjärn.

Läs också Vandra in våren på Kinnekulleleden

Klätterpassagen är, sommar som vinter, säkrad med så kallad ”via ferrata”-teknik. Där är klättraren hela tiden säkrad i berget med hjälp av sin klättersele med karbinhakar, som man klipper fast i en vajer fästad i berget.

Vår guide Andreas Calleberg kollar så att allas säkerhetsutrustning sitter rätt.

Vi rundar det lilla berget Kaipak och viker norrut längs med Jökelbäcken. Här börjar det gå brant uppför. Jag känner ett skav på vänster häl och drar åt skosnörena lite extra. Måtte jag inte få skavsår!

De övriga i gruppen: Finin Versteegh från Stockholm, hennes sjuttonåriga son Philip och hans fyra kompisar verkar helt oberörda av den branta och långa uppförsbacken. De har gått Kungsleden från
Abisko och avslutar nu med en topptur upp på Kebnekaise.

För tre år sedan gick jag upp samma väg med Philip och två andra kompisar. Då var de bara fjorton år, berättar Finin.

Turen tar åtta till tio timmar och vädret kan variera kraftigt under tiden.

–Jag tror jag inte så många har förstått att åtta till tio timmar vandring är en riktigt lång dag. Jag försöker alltid att mentalt förbereda mig på det värsta vädret. Då känns det lite lättare när man börjar frysa, för det kommer vi alldeles säkert göra i dag.

Just då känner jag de första kalla dropparna falla från den låga molnbasen. Blicken fastnar vid klungor av små vitsippeliknande blommor som växer vid stigen. Det är den tappra isranunkeln som bara hittas på högalpina platser – och som har höjdrekordet för blommande växter i Sverige. Häftigt!

Vi går om den första gruppen som består av lite äldre deltagare från England och Holland. De får kämpa rejält i den branta och blockiga terrängen. Lite avundsjukt tittar de på deltagarna i min grupp som obekymrade hoppar från sten till sten.

”De flesta som är så fysiskt tränade att de ens tänker på att bestiga Kebnekaise klarar av det”

–De flesta gäster är oroade och rädda för själva klättringen, vi guider är mer oroliga för att någon skall halka och slå sig bland stenarna, berättar Andreas lite senare.

Underlaget övergår till snö då vi kämpar oss upp för storbacken mot Björlings glaciär. Den har fått sitt namn efter Alfred Björling som också bara var 17 år gammal när han gjorde den första svenska bestigningen av Kebnekaise år 1889. Han visste inte då att toppen bestigits av fransmannen Charles Rabot, med flera, sex år tidigare.

Pär Nenzén som jobbar som sportchef tar med en grupp till toppen. På de branta och farligare delarna av leden är deltagarna inknutna i en via ferrata.

Vägen Björling tog mot toppen var den som i dag kallas Västra leden. Den är rejält konditionskrävande med sina 400 extra höjdmeter, först upp på fjället Vierranvárri och sedan ner igen i Kaffedalen, innan det är dags för den avslutande stigningen.

1919 klättrade dansken Thordur Gudjohnsen en variant av tidigare leder uppför Kebnekaises östvägg – den som kom att heta Östra leden. Klättraren Gudjohnsen beskrev leden som en bra genväg, ”snabb, vacker och lätt”.

”Med jämna mellanrum sitter vajern fast i bultar inborrade i berget”

Vi lämnar den lättgångna snön och fortsätter på en moränrygg med stora, hala stenar huller om buller. I kanten på Björlings glaciär kurar vi ihop oss för välbehövlig lunch. Vinden tilltar och regnet har övergått i blött snöfall. Men humöret stiger med spänningen när vi sätter på oss klätterselar och hjälm. Dags för lite äventyr.

Inknutna i rep börjar vi gå över glaciären för att nå insteget, starten till själva klättringen. Framme vid den branta klippväggen med sin stålvajer som ringlar sig uppåt. Vi klipper in oss i vajern med hjälp av karbinhakarna som är fästa i selen.

Hala och oformliga stenbumlingar kan vara tuffare att forcera än de brantare klättringspartierna.

Med jämna mellanrum sitter vajern fast i bultar inborrade i berget. Vid varje bult måste vi flytta karbinerna från ena sidan bulten till andra, en i taget för att man hela tiden ska vara kopplad till vajern. Klättringen är inte svår men det gäller att hålla koncentrationen uppe och tungan rätt i mun. Min ena fot halkar till på en isfläck som jag ouppmärksamt klivit på. Jag rycker till av rädsla och hjärtat far upp i halsgropen, men någon risk för ett falla är det inte.

Vi traverserar, det vill säga flyttar oss i sidled, på en klipphylla över ett mycket brant snöfält där leden vintertid går rakt upp och fortsätter sedan uppåt på klippa och snö. Precis nedanför fötterna stupar det brant mot glaciären. Snön är slaskig och jag försöker känna efter så att varje isatt fot verkligen bär. Tryggt att veta att vajern finns där som säkerhet.

På en via ferrata-led (väg av järn på italienska) är en vajer fästad i berget hela vägen upp. Klättraren håller sig säkrad vid vajern genom att klippa sig fast med klätterselens två karbinhakar.

Den så kallade via ferrataleden, med sin säkerhetsvajer, skapades efter en tragisk olycka sommaren 2002. En av STF:s guider snubblade av oförklarlig anledning högt uppe på Östra ledens klätterparti, föll drygt hundra meter och avled.

Två år senare borrades bultarna in i berget under miserabelt fjällväder, minns Kebnekaise fjällstations dåvarande sportchef Christian Edelstam.

–Och när den drygt 300 meter långa stålvajern levererades var det inte helikopterflygningsväder. Vajern var uppdelad i femtiometersbitar som vägde runt tjugofem kilo styck. Vi spände fast dem på ramrygg-
säckar och personalen på fjällstationen hjälptes åt att bära upp dem.

På topphumör!

Christian Edelstam, som i dag jobbar som bergsguide, konstaterar att det numera känns lite läskigt att tänka på att han förr guidade grupper uppför klippväggen utan säkerhetsvajer.

–Men en viktig skillnad från i dag var att man då aldrig klättrade om klippan var blöt eller om det fanns is på leden.

Vätan i mina handskar börjar tränga igenom och fingrarna är rejält kalla. Men alla i gruppen klättrar på bra, och inte ett klagomål hörs om att vädret faktiskt är rätt uselt.

Snabbfika i säkerhetsstugan.

Leden blir brantare och nu behövs båda händerna – här finns ingen möjlighet för mig att plocka fram kameran. Vi befinner oss vid ”cruxet”, ledens tuffaste del, bedömd som klättersvårighetsgrad 3.

Hur svår en klätterled egentligen är diskuteras ofta. När klätterpionjärerna Gillis Billing och Gunnar Santesson tvistade om ifall Östra leden skulle ses som en klätterled eller en vandringsled beslöt de att slå vad. Om Gillis Billing lyckades klättra leden utan att alls använda händerna skulle den klassas som vandringsled. 1942 lyck-ades han med nöd och näppe med den bedriften – men erkände i efterhand att leden nog ändå kvalificerade sig som klätterled.

”Klättringen är inte svår men det gäller att hålla tungan rätt i mun”

–Jag skulle säga att de flesta som är så fysiskt tränade att de ens tänker på att bestiga Kebnekaise klarar av det, säger Pär Nenzén, nuvarande sportchef och ledare för den grupp vi passerat på vägen.

–De äldsta jag guidat är en gäng japaner som alla var över åttio år. De var hur peppade som helst och ville aldrig pausa längre än fem minuter.

Blockterräng.

När vi kliver upp över kanten möts vi av en isande vind som rycker och sliter i kläderna. Vi knäpper loss oss från vajern, här behövs ingen säkring mer. Snön piskar i ansiktet när vi steg för steg tar oss uppför och passerar säkerhetsstugan. Vädret känns ofattbart långt från gårdagens, då jag låg och vilade i solen under en paus i vandringen från Nikkaluokta till fjällstationen.

Någon vidare utsikt över kringliggande berg är tyvärr inget vi får som belöning denna dag. Väl på toppen tystnar gänget en kort stund för första gången. Känslan av att stå på Sveriges högsta punkt är speciell. En massa selfies tas, och vi får värma upp fingrarna rejält för att telefonernas skärm ska reagera.

”Jag är tröttare, stenarna är blötare och det är klart svårare att klättra nerför än uppför”

Så vänder vi neråt och stannar snabbt i säkerhetsstugan strax nedanför toppen för att byta till torra handskar och få i oss lite energi. Vägen ner känns lite tyngre och nästan läskigare. Jag är tröttare, stenarna är blötare och det är klart svårare att klättra nerför än uppför.

Men nu vet vi samtidigt att klättringen inte är svår, att det bara handlar om att ta det lite lugnt. Och det bästa väntar: att åka på rumpan nerför snön i storbacken. Som överentusiastiska förskolebarn glider vi snabbt ner längs rännan, tjoar och skriker av förtjusning. Då jag reser mig upp igen känner jag hur trött jag är i benen, och att rumpan är rejält blöt. Bara bita ihop.

På rumpan nerför Storbacken.

Det är verkligen sant att det är jobbigast att gå nerför. Äntligen skymtar jag i regndiset den sista kullen före fjällstationen. Klockan tre på eftermiddagen, efter åtta timmars bestigning, är vi tillbaka på gårdsplanen. Genomblöta, ordentligt trötta och rejält genomblåsta, men otroligt nöjda över att vi tillsammans lyckats bestiga Sveriges tak.

–Även fast jag har varit uppe på toppen förut så är det olika varje gång. Det var mer äventyrligt den här gången med snö och regn och hård vind, säger Philip Versteegh när vi pustar ut efteråt inne på stationen.

–Kändes bra att få avsluta vår grymt fina vandring längs Kungsleden med att bestiga Kebnekaise. Men när jag tänker efter så är inte toppen det viktigaste, utan vägen dit.

Vilken topp är högst?
  • Kebnekaise (Giebmegáisi), i Kiruna kommun, är Sveriges högsta berg.
  • Sydtoppen har varit dess högsta punkt. Den består av fast berg upp till 2060 meter. Resten är glaciär som krymper i takt med klimatförändringarna.
  • Nordtoppen, helt av fast berg, mäter 2096,8 meter och är i dag – under delar av året – högst.
  • Vid senaste mätningen (i september 2019) var Sydtoppen 2095,6 meter: 1,2 meter lägre än sin granntopp.
  • Vintertid byggs Sydtoppens glaciär på med snö och is. Ett antal år framöver beräknas därför de två topparna växla som Sveriges högsta punkt.
  • Den stora majoriteten av besökare bestiger Sydtoppen. Nordtoppen är mer svåråtkomlig med en krävande passage över en glaciärkam.
  • STF arrangerar numera även guidade turer till Nordtoppen.
Kort om östra leden
  • 7 kilometer alpin led från Kebnekaise fjällstation till Sydtoppen.
  • Tur med guide rekommenderas den som inte har erfarenhet av alpin klättring.
  • Klättringspartierna är så kalla Via Ferrata-led: med fast vajer i berget som klättraren är säkrad vid.
  • STF erbjuder guidade turer, inklusive klätterutrustning, sommar som vinter.
  • Minimiålder på turen är 18 år, eller 16 år i målsmans sällskap.
  • Ingen tidigare fjällerfarenhet krävs, men turen rekommenderas ej för höjdrädda eller personer med knäproblem.

Läs mer om STF Kebnekaise fjällstation

Hitta på karta
Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här