Med stäven riktad mot havet tuffar vi ut från Stugsund, strax utanför Söderhamn. I dag är det mestadels pampiga villor som tronar längs vattnet, men gamla kajer utmed stranden påminner ännu om tiden då virke från de många sågverken längs Stugsunds-viken lastades på fartyg från hela världen. Vi är på väg ut mot öarna utmed kustremsan mellan Trollharen och Klacksörarna – en del av den så kallade Jungfrukusten som sträcker sig mellan Gävle och Härnösand. Svarta stenar skymtar i vattnet, farvattnen är omvittnat svårnavigerade och vi tvingas till långa omvägar med kommunens stora aluminiumbåt för att undvika grundkänning. Bakom ratten står Henrik Olsson som, tillsammans med Carina Sjölin, är vår guide ombord. Båda arbetar på Skärgårdsenheten vid Söderhamns kommun. Hamnfogde kallar Henrik Olsson sig skämtsamt, med ansvar för både farleder och skärgårdens utveckling.
Merparten av marken på öarna vi passerar ägs av kommunen. Fritidshusen står oftast på arrendegrund eller på friköpta tomter. Sommarrusningen är över och båtar ligger uppdragna på land, med en presenning som skydd mot stundande vinterväder. Enstaka svanpar äter lunch i någon vik. Det är tyst och stilla, friskt och lätt att andas.
De långgrunda sandstränderna är populära bland båtburna barnfamiljer.
Första stopp blir på Enskär. Förr i tiden fanns här flera bofasta fiskare. I dag hyser ön enbart sommarboende och de långgrunda sandstränderna är populära bland båtburna barnfamiljer. En bit upp på ön, mellan klippblock och höga tallar, har kommunen byggt tre vinterbonade och väl utnyttjade stugor med servicehus, sopstation, grillplats och gästbrygga för friluftslivet. Vältrampade stigar slingrar sig vidare in bland träden.
Stugorna på Enskär är en del av kommunens satsning på att öppna upp skärgården och göra den tillgänglig för många fler, inte minst för kommunens egna invånare. De hyrs ut som STF-boenden och blir snabbt bokade från midsommar till skolstart. Ytterligare stugor på andra öar, ett vandrarhem och en taxibåt med plats för 35 passagerare ingår också i satsningen.
Henrik Olsson berättar att det vid millennieskiftet såg ganska dystert ut i Söderhamn. Flygflottiljen hade försvunnit och Ericssons fabrik stängde. Framtidstron var naggad i kanten och kommunen beslöt att inventera sina tillgångar för att se vad som kunde utvecklas för att stärka Söderhamns självkänsla och attraktionskraft.
Blickarna riktades mot skärgården. Då hade en första plan att bygga nya privata fritidshus på öarna mötts av starka protester och fått slängas i papperskorgen. Något större intresse av att hyra ut befintliga stugor kunde heller inte uppbådas bland ägarna. Till slut beslöt kommunen att ta ett större, mer långsiktigt grepp och en särskild enhet inrättades med ansvar för drift och underhåll av kommunens tillgångar på öarna.
Innan vi lämnar Enskärs brygga får vi sällskap av den kommunala arbetsbåten Remmaren, som nu går rond mellan öarna med ytterligare två kollegor från Skärgårdsenheten ombord. Det finns alltid bryggor att åtgärda eller stugor att se till, och verktygslådorna kommer till flitig användning.
Vi tuffar vidare över fjärden mot en annan av de öar där kommunen byggt stugor för uthyrning. Storjungfrun är fyrplats, tidigare lotsstation, fiskeläge och Söderhamns största ö. Det är dessutom den ö som givit namn åt hela kuststräckan: Jungfrukusten. Avstånden mellan öarna är korta och det tar inte lång tid innan vi styr in bakom piren som skjuter ut från den steniga stranden nedanför ett vitrappat fyrtorn med svart överdel. Här ryms också en gästhamn med plats för femton båtar och i en sjöbod inte långt därifrån ligger bastun med nybyggd altan, öppen för alla.
I en sjöbod inte långt därifrån ligger bastun med nybyggd altan, öppen för alla.
Små röda stugor ligger utspridda i klapperstensfältet, sammanlänkade med en trottoar av trä. Ett litet kapell från 1600-talet skymtar i skogskanten. Fåglar på väg söderut rastar på en äng. Fyra bagagevagnar på rad väntar på att komma till användning.
Vi tar sikte på en stenig höjd där fyren, som togs i bruk 1838, än i dag vägleder sjöfarten till Ljusne och Söderhamn, förbi Finngrundet och de farliga grynnor och skär som lurar utmed farleden. Strax bortom fyrtornet ligger fyra rustika uthyrningsstugor med STF-loggor på gaveln och en lite större byggnad med plats för grupprum och tio sovplatser. Från fönster och veranda är havets skiftningar påtagligt närvarande och lätt att förlora sig i.
Fyren är vanligtvis inte öppen för besök men Henrik och Carina har nyckel. Vi klättrar upp för en slingrande trappa till fyrtornets topp och kliver ut på avsatsen tjugo meter över marken. Nedanför oss ser vi det gamla fotogenlagret, skolan och fyrvaktarbostaden, bebodd året om tills fyren automatiserades 1964. På stora delar av Storjungfrun står skogen tät men markerade promenadstigar fortsätter över ön.
Vi tar plats i båten igen för en kort tur runt ön, till Toppatallviken på andra sidan Storjungfrun. Vi möts här av en vidsträckt sandstrand av närmast karibiskt format. I skogsbrynet renoveras en gammal jaktstuga för att göras tillgänglig för besökare. Planer finns även på bastu och sopstation.
– Hit till Storjungfrun kommer fler besökare utifrån, berättar Carina Sjölin. Till Enskär är det mest lokala gäster som söker sig.
Henrik Olsson pekar på den medborgarnytta det innebär att göra skärgården tillgänglig för kommuninvånarna. Många uppskattar arbetet som läggs ner på att utveckla service och logistik och Skärgårdsenhetens Facebooksida får många tacksamma ”tummen upp”.
Söderhamns kommunalråd John-Erik Jansson konstaterar att skärgården på kort tid blivit just den attraktiva tillgång kommunen önskade och att öarna har blivit tillgängliga för fler kommuninvånare än tidigare. Men satsningen har dessutom inneburit att fler utsocknes fått upp ögonen för en tidigare relativt okänd skärgård. Trots avsaknaden av bofast befolkning och utan krogar och andra högprofilerade serviceinrättningar har kommunen har lyckats locka nya besökare till öarna vid Ljusnans utlopp, säger Lennart Andersson, ordförande i Söderhamns kust- och skärgårdsförening.
Inte konstigt kanske att studiebesöken från andra skärgårdskommuner avlöser varandra. På Skärgårdarnas Riksförbund lyfter man gärna fram Söderhamn som ett gott exempel. Inte minst vad gäller förbättrade kommunikationer till öarna.
– Jätteroligt med en kommun som tar ett annorlunda men genomtänkt helhetsgrepp på sin skärgård, säger ordföranden Lotten Hjelm. Vi hoppas att det kan ge ringar på vattnet även på andra håll.
Vi närmar oss nu Rönnskär. En nyfiken sälkoloni håller oss sysselsatta en stund innan Henrik Olsson elegant trixar in båten mellan stenarna i den skyddade hamnen. På Rönnskär fanns tidigare både lotsar och tullare och i deras röda stugor har barn och barnbarn flyttat in. Lotsstationen är numera STF-vandrarhem.
”När min pappa inte tillät mig att gå sjöbefälsskolan rymde jag och blev nunna i Tyskland.”
Margareta Berglund möter på bryggan. Hon är dotter till en lots, och farfar och farfars bror var också lotsar. Sju dagar gammal kom hon för första gången till Rönnskär, liggande på durken i farfars segelbåt. Det var 1942. Sedan dess har hon sett världen.
– Sjömansblodet hade gett mig mycket spring i benen. När min pappa inte tillät mig att gå sjöbefälsskolan rymde jag och blev nunna i Tyskland, berättar hon över kaffe och rabarberpaj i vandrarhemmets kök.
Efter fyra år lämnade Margareta klostret för att bilda familj i Italien. Senare flyttade hon hem till Söderhamn igen och arbetade fram till sin pension inom äldrevården. Numera kallas Margareta Berglund för Drottningen av Rönnskär.
– Jag delar min tid mellan Italien och Rönnskär. Hit flyttar jag på våren och stannar till höststormarna och den första snön. Jag läser, förtöjer båtar, tar emot gäster och ser till husen. Helst hade jag inte åkt härifrån alls.
På Rönnskär finns 32 hushåll, varav 27 härstammar från lotsfamiljer. Besökare utan anknytning till ön kände sig förr inte särskilt välkomna och klev inte gärna i land på vad som kallades ”Kungadömet Rönnskär”. Och det berodde inte enbart på att ön är påtagligt svårforcerad och mest består av sten och kråkris som nödtorftigt röjts undan för att ge plats åt stigar, röda hus och enstaka försök att skapa ett trädgårdsland. När kommunen köpte den nerlagda lots-stationen för att öppna vandrarhem blev det oroligt bland lotsättlingarna och det dröjde inte länge förrän protestlistorna började cirkulera.
Men Margerata kände sig kallad.
– Jag brinner för Rönnskär. När det behövdes någon som kunde vara här och ta hand om allt som hör ett vandrarhem till anmälde jag mig som frivillig.
Nu har hon varit värdinna på Rönnskär i snart tio år och försäkrar att i dag är stämningen en helt annan. Vandrarhemmet har blivit en renoverad och uppskattad resurs. Den används både för öns familjefester och bröllop, och som STF-boende för nyfikna besökare som vill uppleva lotsplatsens tätbebyggda särart och den obrutna utsikten över hav och himmel.