Annons

Slaggsten, ett kulturarv värt att vårda

I hyttbyar och bruksorter glänser stenväggar i koboltblått, silver eller grönt. Slaggstenen är ett vackert och välanvänt byggmaterial värt att upptäcka.

Slaggstenen kulturarv

I Bergslagen och andra trakter där man framställt metall, finns de mest fantastiska byggnader. Till synes grå stenhus visar vid närmare anblick upp skimrande inslag av grönt och blått, silver, brons och guld eller av regnbågens alla färger när ljuset reflekteras i den blanka ytan.

Stenen i de flesta av dess hus är av järnframställningens slagg, en biprodukt efter smältprocessen. Färgerna beror på en samverkan mellan malmens innehåll, smältprocessens förlopp och avkylningen av slaggen.

Läs också Vikingaspår i Varnhem: Gårdsfrun Katas liv och död

Den blå slaggen bär spår av kobolt eller krom. På vissa platser gör man i dag smycken av den. Nutida smyckestillverkare letar efter vackra bitar som slipas, infattas och säljs som bergslagssten.

Ofta har man sagt att slaggsten bara användes till källare, ladugårdar och husgrunder. Så fel! Stenen användes i alla byggnadstyper vid hyttor, järnbruk och järnverk, i alla jordbrukets byggnader, i vanligt folks bostäder, i herrgårdar, skolor, kyrkor, värdshus, badhus, likbodar och gruvlavar liksom till broar, tunnlar, murar, grindstolpar, trottoarer och skorstenar. Det var också vanligt att man tog hem ett nystelnat, glödhett slaggtegel och värmde upp bostaden med. På många håll levde människor i miljöer helt präglade av slagg.

Ändå har slaggen i många fall setts som enbart en avfallsprodukt. Slaggsten som byggmaterial har varit så nedvärderad att ingen skrivit om den rika byggnadskultur som den gav upphov till. Slagg kan vara den vackraste och mest spännande byggnadssten man kan se. Men den är ett blygsamt material, gjord för att vara funktionell, inte för att vara vacker eller fascinerande. Det blev den ändå, med färger, glanser och strukturer som ständigt varierar. Men man måste gå nära för att se! Alla slaggstenar är olika och var och en bär på sin historia.

Allt började för 1,9 miljarder år sedan, när mäktiga malmer bildades i några av de svenska bergen. Människan lärde sig redan på medeltiden att frigöra de inneslutna metallerna genom att smälta malmen i höga masugnar. I processen bildades också slagg.

Smältningen krävde ofattbara mängder träkol för att tillsammans med inblåst komprimerad luft nå nödvändig temperatur, 1300 grader. Malm, kol och ofta även kalksten fraktades upp till ugnens övre mynning och stjälptes i bestämda proportioner ner i den upphettade ugnen. Succesivt smälte alltsammans och sjönk till botten. Järnet, som var tyngst, hamnade längst ner och allt övrigt, som bildade slaggen, flöt ovanpå. Från botten tappades rinnande, gnistrande järn och slagg ut var för sig.

Järnet göts till tackjärn och var givetvis huvudprodukten. Men från mitten av 1700-talet tog man också vara på slaggen, som vanligen göts till rektangulära block i formar av gjutjärn. Detta så kallade slaggtegel gjordes som ett alternativt byggmaterial till timmer. Den närliggande skogen måste reserveras för hyttornas ständigt ökande behov av träkol.

”Slagg kan vara den vackraste och mest spännande byggnadssten man kan se”

Smältningen i masugnen var en avancerad och dramatisk process och arbetet med järn och slagg hett och riskabelt. Ansvariga var masmästaren och hyttdrängen som båda måste besitta gedigen erfarenhet – kemiska analyser och metoder för exakta temperaturmätningar var ännu inte utvecklade. I smältprocessen var slaggens karaktär av största betydelse för järnets kvalitet. Den måste skydda det smälta järnet från kontakt med luftens syre, rena det från icke önskvärda ämnen som svavel och inte ta upp för mycket järn.

Slaggstenen kulturarv
Den pampiga hyttan vid Avesta järnbruk har omvandlats till utställningslokal och museum under namnet Verket.

Mot slutet av 1800-talet gjordes också dekorativt formade slaggtegel. Slaggen göts då i sandform vilket präglade ytan och gjorde den mindre färgglänsande. Avesta i Dalarna är unikt vad gäller detta. Där uppfördes på 1870-talet ett av dåtidens största svenska järnverk. Själva hyttan, en palatsliknande byggnad, är helt i slaggsten. I dag har den förvandlats till Verket, med delvis bevarad interiör och utställningar som drar tusentals människor varje år.

Även Klosterskolan i Avesta, i nygotisk stil och med stiligt klocktorn, är byggd av slaggsten i många former. När skolan stod färdig 1880 framhölls särskilt de vackra fasaderna som ansågs ha en ”bildande och hyfsande inverkan på befolkningen”.

Världsarvet i Ängelsberg

Från 1700-talets mitt utvecklades även andra sätt att bygga med slagg. Man använde då den vid hyttorna bortkastade slaggen. Ett sätt var att gjuta husväggarna i en brädform genom att fylla dem med kalkbruk och sådan slaggflis, ett annat att mura med slaggflisen som man gjorde med lertegel. Det måste dock ha varit svårt, då slaggflis var knöligt och oformligt att hantera. Dessa hus behövde putsas för att stå emot väder och vind, vilket man bland annat kan se i Larsbo bruk i Dalarna.

De äldsta slagghusen finns vid gamla järnbruk till exempel Forsbacka i Gästrikland och världsarvet i Ängelsberg i Västmanland. Där finner man en färgrikare slagg än i Avesta. I bergsmansbyarna kommer slagghusen litet senare. Vid mitten av 1800-talet utvecklades masugnstekniken kraftigt, vilket medförde att mer järn och slaggtegel producerades liksom fler slagghus.

Slaggsten kulturarv
Thorshammars verkstad utanför Norberg är i dag museum. Här tillverkades bland annat ljuskronor och prydnadsföremål i tenn och mässing.

Vid den tiden konstruerades också en vällugn som gjorde det möjligt att valsa ut ett mycket rent smidesjärn som stod sig väl i den internationella konkurrensen. Vällugnens slaggsten är mörk, med ringlig yta. Boxholms kyrka i Östergötland, invigd 1897, är byggd av 200000 block av vällugnsslagg. Även vid kopparhyttorna framställdes slaggtegel. Kopparslaggen ser nästan svart ut, men gå närmare och titta.

Även här visar sig oanade effekter i färger och strukturer. I Falun finns flera hus av sådan slagg och en imponerande lång mur från 1919, som omger kvarteret vid Disponentvillan. Också i några nutida byggnadsverk har slaggsten använts. Kyrkan i Vikmanshyttan i Dalarna invigdes 1966. Här har återanvänd grönglasig slagg från Ulfshytte bruk använts till predikstol, altare, dopfunt och korgolv.

Tillverkningen av slaggtegel upphörde succesivt under 1900-talets tidigare del. Med de nybyggda järnvägarna kunde alternativa byggmaterial, liksom stenkol, fraktas till bruk och hyttor. Med stenkol som bränsle förändrades slaggens karaktär och det gick inte längre att tillverka slaggtegel. Det sista göts på 1950-talet i Sandviken. År 1966 lades den sista träkolseldade masugnen ner och då upphörde alla möjligheter att gjuta slaggtegel.

Våra slagghus är sannolikt enastående i världen. Många är i dag ruiner och fler är på väg att bli det. Men husens kulturhistoriska värde är högt. Slaggtegel är vår första artificiella byggsten. Den rymmer metallframställningens historia i komprimerad form. Metallerna är sålda, arbetsplatserna borta – men slagghusen finns kvar.

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här