Annons

Den nya naturfotografin: Vi skriver konsthistoria med selfies

Möt Jonna Jinton och Mikael Svensson. Två fotografer vars naturbilder vill mer än bara vara vackra. Dagens bidrag till konstens historia kan vara en väl arrangerad selfie.

Naturfotografi selfie Jonna Jinton

Det finns en typ av naturupplevelser som är sällsynt svårfångad på bild: Ögonblicket när man blir golvad inför en storslagen vy, den hisnande wow-känslan när man blickar upp mot ett mäktigt vattenfall eller den lilla tagg av sorg just när solen försvinner för natten vid horisonten.

Genom seklen har konstnärer försökt fånga sådana upplevelser i sina målningar. I dag är försöket möjligt för oss alla. Vi rafsar fram kameran eller mobilen. Vrider och vänder. Glömmer nästan att ta in det vackra – i jakten på bilden.

Läs också Slaggsten, ett kulturarv värt att vårda

För även om det där fotot knappast kommer att vinna något pris, så kan det åtminstone bli en selfie tagen med klädsamt rufsigt hår och (hyfsat) snygg vy i bakgrunden. Snart delbart på ens Instagram, med eller utan filter. Så att jag inte glömmer. Och för att visa att jag faktiskt var där.
Att jag upplevde.

Selfiekulturen delar opinionen. ”Ego och yta” säger belackaren. ”Ska det inte räcka att bara vara i stunden, måste man dela allt med alla hela tiden?” Men, invänder andra, om läckra foton i Facebookflödet får fler att vilja ta sig ut i naturen och verkligheten – då gör väl lite ego ingenting.

Så finns det de som satt i system att fotografera vackra naturscener med sig själva i centrum – mitt i drabbande naturmiljöer, med hjälp av fjärrutlösare och kamerastativ. Mikael Svensson, naturfotograf med bas i Göteborg, jobbar ofta på det sättet. Han har just mejlat mig en bild på sig själv längst ut på en frostig brygga, tittandes ut över en stilla sjö vid soluppgång.

För Mikael Svensson handlar det definitivt om att ”locka betraktaren till att göra egna utflykter”.

– Jag vill försöka förmedla ögonblick i naturen, vackra platser. Man behöver oftast inte resa till andra sidan jorden, man kan hitta mycket i sitt närområde, säger han.

Läs också På spaning efter lodjur i Tarradalen

Hur kommer det sig att du ofta placerar dig själv i bilden?

– Det ger en extra dimension och gör det lättare för betraktaren att se storleksförhållanden i en landskapsbild. Den lilla människan i det stora landskapet. Kanske kan det också väcka ett sug från betraktaren, att där vill hen också befinna sig.

Naturfotografi selfie Mikael Svensson
En ensam Mikael Svensson förstärker känslan av folktomhet på Gaddesanna badplats utanför Vänersborg.

Även Jonna Jinton, naturfotograf och bloggare, är ofta själv med i sina bilder – inte helt olik ett livs levande skogsrå där hon sveper fram över lingontuvor med sitt långa, blonda hår och fotsida klänning. Hennes forum är sociala medier. Jintons 225000 Instagramvänner, 200000 Youtube-tittare och närmare 700000 följare på Facebook kan inte sluta fascineras av hennes John Bauer-influerade naturfotografi. Ofta är det amerikaner eller kanadensare som lajkar bilderna eftersom de svenska naturmiljöerna är så exotiska för dem, berättar hon.

– Jag vill förmedla en annan sida av naturen, det magiska, mystiska, trolska. När dimmorna dansar tidigt på morgonen. Man ska kunna se en berättelse.

Jonna Jinton lämnade 2010 ett hektiskt storstadsliv för stillheten i den lilla byn Grundtjärn i Ångermanland, där familjen haft sommarhus under uppväxten. Det var då hon började blogga och fotografera på allvar.

Läs också Nära fåglar – Roines porträtt fångar den enskilda individen

– Jag hoppas att de som ser mina bilder ska känna det jag själv kände i den stunden. Ett lugn, en frid eller förundran över det vackra. Att man ska stanna upp i stressen. Men också att vi är så små i förhållande till naturen. Ofta låter jag mig själv vara väldigt liten i bilden.

Både Jinton och Svensson är också ute efter att fånga människans skörhet inför det orörda och otämjda. Den svindlande tanken på de eoner av tid som ett bergsmassiv har funnits och kommer att finnas, helt oavhängigt ens egna pyttiga existens. Den lilla människan och den stora naturen.

”Jag hoppas att de som ser mina bilder ska känna det jag själv kände i den stunden”

– Mikael Svensson, naturfotograf

Fascinationen är inte ny. Under romantiken, runt 1800- talets första hälft, återgavs naturen gärna som ett känslolandskap, med stark förmåga att beröra betraktaren.

Naturen har länge inspirerat konstnärer

Konstnärer som svensktyske Caspar David Friedrich och brittiske William Turner målade dramatiska naturmotiv med mänskliga figurer som fokuspunkt i bilden: en svartklädd rygg vid en brusande fors eller små figurer på stranden till ett stormigt hav.

Också John Bauer (1882–1918) inspirerades av mötet mellan människa och natur i sina skogsmålningar. I hans sagovärldar blev mossklädda stenbumlingar och spretande rotvältor från hemmaskogarna runt Jönköping till troll och andra skogsväsen. Och som konstrast till det vilda målade han in sagoprinsessan, ljuslockig och vitklädd, mitt i det mörka.

Friedrich, Turner och Bauer kan alla ses som ett slags föregångare till det som Svensson och Jinton gör i dag, med kamera och fotoprogram. Bildkonst som vill framställa det ”sublima”, något vi inte riktigt kan sätta ord på. Ett sätt att hjälpa betraktaren att genom en romantiserad naturupplevelse få kontakt med sitt inre jag.

– Naturen, den mäktiga och häftiga, är en kanvas för det man vill förmedla. Den inre känslan, säger Jonna Jinton.

Det låter nästan som något Caspar David Friedrich själv kunde ha sagt.

Naturfotografi selfie Jonna Jinton
Färg-, form- och kattkomposition i Jonna Jintons trädgård i byn Grundtjärn.

Att bli överväldigad av ett konstverk

Numera använder vi ordet ”sublimt” om allt från en synnerligen välsmakande måltid till en snyggt placerad straffspark. Men i konsthistorien har ordet haft en snävare betydelse: något så upphöjt att det verkligen ligger på gränsen av den mänskliga fattningsförmågan.
Det kan vara känslan av att bli så överväldigad av ett konstverk så att man nästan sugs in i det, att uppleva att man på något sätt går utöver sig själv i mötet med till exempel en dramatisk bergsvy, i verkligheten, på en målning eller på skärm.

Det är också att kunna erfara skönheten i något som inte är traditionellt vackert utan kanske till och med hotfullt. Som i höstens National Geographic-producerade dokumentärfilm Free Solo, där den amerikanske bergsklättraren Alex Honnold tar sig uppför en kilometerhög klippvägg, utan vare sig rep eller andra säkringar – gastkramande och samtidigt oerhört fascinerande.

Talande nog kallade en kritiker filmens nära döden-story för en möjlighet ”att få uppleva vad man skulle kunna kalla det mänskligt sublima”.

I dag är det som om vi både är rädda om – och rädda för – naturen. Allt fler får upp ögonen för att vår miljö är sårbar och något som behöver tas om hand. Men ju fler extrema naturfenomen som hotar vår civilisation, desto räddare blir vi och desto sårbarare känner vi oss.

Naturen har gått från tuktad resurskälla för industrialiseringen till att vara både ett hot och ett hopp om ett bättre, sannare liv i samklang med jordklotet. Visst är det paradoxalt att just naturbilder är så populära på den digitala plats i vårt moderna samhälle som kanske är den allra mest artificiella: sociala medier. Man knäpper på sin dator eller halar upp mobilen och så ut i (bilden av) den trolska naturen. Men så var det det där med att kompisars skrytiga selfies från en bergstopp kanske faktiskt får en att själv vilja gå ut mer. Uppleva verkligheten på plats. Är det då så illa med självupptagenheten?

Som när den amerikanska konstnären och filmaren Miranda July både hoppfullt och lite krasst skriver i en krönika i modetidningen Porter om varför besökstalen av amerikanska ungdomar ökar stort i USA:s nationalparker – för att bilderna därifrån är så visuellt tacksamma att dela!

Läs också Rennäring och fjällturism, en konflikt mellan motstridiga intressen

Själv tror hon inte att människor ”någonsin haft ett ofiltrerat förhållande till naturen”. Och följer man konsthistorien bakåt ligger det onekligen något i vad hon säger.

Se mer av Jonna och Mikael
Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här