Annons

På spaning efter lodjur i Tarradalen

Nu är det äntligen dags! Om inte Turists Anna Froster får se ett lodjur här, på Sveriges bästa plats för lospaning – när ska det då ske? Följ med till Såmmarlappastugan i Tarradalen.

På en bänk på Jokkmokks busstation sitter tre brunbrända fransmän. Två gånger har de varit i stugan som vi är på väg till och båda gångerna fick de se lodjur. Stugvärden hade ställt upp en tubkikare i köket som alla fick turas om att hålla spaning genom.

– Att se lodjur… det var ungefär som att se norrsken, säger en av dem.

Läs också Nära fåglar – Roines porträtt fångar den enskilda individen

Kanske har lon och norrskenet något gemensamt. Ordet lo kommer ur det indoeuropeiska ordet luk, lysande. Kanske syftar det på den ljusa pälsen i skymningen, eller på de lysande ögonen. ”Deras eldröda ögon lysa i mörkret” skrev 1800-talszoologen Sven Nilsson. Även i gamla tider när skogarna var fulla av lodjur var det mycket få som fick se den mystiska katten. Vars urin förvandlades till bärnsten enligt folktron och vars rop är ”ett läte som om vildmarken själv hade klagat”.

Det känns fortfarande som en saga, att en stor katt med svarta örontofsar smyger omkring i nästan hela Sverige. Overkligt tills man har sett det med egna ögon. Och kattdjursgudarna ska veta att jag har försökt! Suttit med mörkerkikare och stirrat på rådjurskadaver, spelat lodjursljud på bilstereon och cyklat genom iskalla marskvällar för att lyssna efter brunstrop. De andra tre stora rovdjuren har varit svåra men ändå möjliga att se, medan lon har blivit som en förbannelse, en gåtfull ande som bara gör spår upp och ner för branterna.

Det är förstås knappast någon mänsklig rättighet att få möta ett lodjur. Men det året jag gick in för att se alla Sveriges däggdjur blev lodjuret min Moby Dick, med kikaren som enda vapen. Två vårveckor låg jag och stirrade på en fjällsida i Vålådalen som ska vara Sveriges näst bästa spaningsställe. Nu återstår bara det bästa, även om det är en lång resa hit för en sörlänning. Till sist är vi framme: Såmmarlappa, två dagsturer på Padjelantaleden från Kvikkjokk. En liten sammanbiten röd stuga vid tungsinta fjäll som tornar upp sig ovanför tills de försvinner i dimman.

Lodjurens favorittillhåll

Branten bakom stugan är perfekt möblerad enligt lodjurens inredningsideal. Stora svarta block med skarpa kanter sticker upp ur snön, som spår av forna jättars ursinne. Vinden är kylig men ändå vårvintermjuk mot kinderna. Nu, i månadsskiftet mars–april, är det brunsttid och då är det här ett av lodjurens favorittillhåll enligt dem som vet.

– Branten ovanför Såmmarlappa är en plats där människor sällan rör sig. Lodjur vill ta daglega där de har utsikt över landskapet och inte riskerar att bli störda. De ser ju folk hela tiden, dem är de inte rädda för, men de vill vara på lite avstånd, förklarade Peter Segerström, fältansvarig för rovdjursforskning i området kring Kvikkjokk sedan 1980-talet.

Det var på telefon, innan vi gav oss av. Nu är mobiltäckningen borta för länge sedan och en nödtelefon är stugans enda länk till omvärlden.

Läs också Kalvefalls gård — ett möte med naturen

Förutom att lodjuren trivs i Såmmarlappabranten så är det ett ovanligt bekvämt spaningsställe. STF-folket visste vad de gjorde när de 1933 placerade en kåta, som senare blev en stuga, här i Darrevuobme (Tarradalen). Medan man tar av sina blöta pjäxor och kokar lite pasta kan man kasta ett öga rakt upp i blockhavet som reser sig bakom dassen. Ingen brådska, vid det tunga furubordet är man redan på en av Sveriges absolut bästa spaningsplatser.

Lodjur spaning
Handkikaren används flitigt för att spana av fjällsidorna.

Vid första kollen med tubkikaren hittar Petter direkt ett spår som går rakt upp i sluttningen, ganska högt upp, det måste vara lo! Fem spanare glömmer pastan och springer ut, men vid närmare granskning väntar en pinsam verklighet. Ripspår. Efter några timmars spaning är ögonen bättre inställda efter avstånd och proportioner. Korpfamiljens samtal och varje sten i branten blir välbekant. Där snön har smält får varje sten sin egen världskarta i orange, lysande gulgrönt och svartgrått.

Man anar att lodjuren får en väldig överblick och perspektiv på livet av att ligga här timme efter timme och blicka ut över dalen. Själva luften är mer genomskinlig än på andra platser.

Mellan oss och vardagens brådska, buller och ständiga förändringar stängdes ljudlöst en osynlig, men ändå så ogenomtränglig port av växande avstånd… Och in i den vandrade vi, ensamma, fria, oåtkomliga som luftandar.”, skrev författaren, botanikern och naturskyddskämpen Sten Selander om turen upp genom dalen. Vi läser det i STF:s gulnande årsskrift från 1942 som står i bokhyllan innanför stugdörren.

Det finns gott om tid att leva sig in i lons landskap. Se hur ripornas snirkliga spår blir till, härs och tvärs genom hela fjällbjörkskogen. Strategin nu är att klä på sig allt vi har och skymningsspana från andra sidan älven där det mesta av branten syns. Egentligen är det är lite som att gå över ån efter vatten, att resa hit från söder. Sveriges och kanske världens tätaste lodjurspopulation finns i Uppland. Först på 1900-talet blev lodjuren vanliga i fjällen. Men att hitta dem i mörka uppländska skogar är nästan omöjligt.

Läs också Tyresta nationalpark - Stockholms egen urskog

”Det känns fortfarande som en saga, att en stor katt med svarta örontofsar smyger omkring i nästan hela Sverige”

Det är nog svårt på en vit fjällsida, där den kanske, kanske ligger på något av de tusen sinom tusen stenblocken och spanar på oss. Om nätterna jagar lon, men på dagen ligger den stilla och vill se men inte synas. Inte för intet kan en skarpsynt person kallas loögd. Lodjuret orienterar sig med ögonen, mycket mer än de andra stora rovdjuren som kartlägger landskapet mer med nosen.

Till sist är skymningen för mörk för oss som inte har lodjursögon. Stugvärden Anders tar fram ett vedträ med påskfjädrar på. Det är skärtorsdag.

– Förra året ansträngde vi oss och påskpyntade men då kom det inga gäster, förklarar han.

I år är det fullt hus med fem lodjursspanare, tre hundspannsåkare och tjugotvå slädhundar. Men inget lodjur.

Läs också Den nya naturfotografin: Vi skriver konsthistoria med selfies

I gryningen står vi där igen. Tubkikarna vandrar från fjällbjörkarna upp över spetsiga storbumlingen, mot rasbranterna och toppen som försvinner i dimman. Och tillbaka. Riporna far förbi med kväkande skratt, som flygande jättegrodor. Fjällens allvar verkar inte bita på dem. Det känns lite som om de skrattar sitt råa garv åt oss.

Den långa väntan

Egentligen är det här en hopplös strategi, att bara stå och stirra tills stenarna börjar smyga omkring framför ögonen, men det är den enda vi har. Att uthärda stillheten blir en filosofisk och psykologisk kamp. Vi tar en lunchtur till Padjelanta. Möter en hökuggla, och försöker säga till oss själva att det är minst lika bra som ett lodjur. Fjällbjörkskogen är som en skulpturpark, där var och en har sin egen form. På vintern blir det tydligt att det är här allt händer, åt alla håll går spår av ripor, rävar och harar.

Ett järvspår korsar skidspåret och fotografen Roine hinner få en skymt av något mörkt som rör sig i klunsig järvgalopp längs fjällsidan. En kungsörn seglar så tätt över våra huvuden att man kan urskilja varenda fjäderpenna. Molnen flyter in och ut över bergstopparna och himlen känns nära. Det är lätt att hitta hem när man rör sig runt i dalen för rasbranten över stugan är mörkare och stenigare än alla andra. Och väl tillbaka hemma går faktiskt ett lospår upp i branten söderifrån. Den var här i går.

Men spåren bakåt är så besvärliga att följa – upp och ner i varje snöbrunn, in under varenda björkstam – att vi snart konstaterar att det här knappast kan vara något annat än lo. Plötsligt är alla på helspänn inför eftermiddagsspaningen – återigen kan det finnas något bakom varje sten.

Men timmarna går och det är min tur att laga middag. Så plötsligt får spanarna utanför fönstret ett helt nytt flaxande rörelsemönster, de studsar och pekar, och jag ser omedelbart framför mig hur jag kommer att komma precis för sent, just när lodjuret slinker in bakom ett stenblock. Hoppar i de kängor som står närmast dörren, en hundspannförares skoterstövlar i storlek 45 och rusar över älven i bara t-shirt.

Läs också Rennäring och fjällturism, en konflikt mellan motstridiga intressen

Lodjur spaning
Hurra! Äntligen kryss för lodjur. Det var värt en springtur över älven utan jacka.

– Stöt inte till tuben, hojtar Andreas, och jag stöter inte till den. Jag ser ett lodjur sitta där i profil, helt lugnt spanandes ut över sin dal. Den tittar inte ens åt vårt håll, verkar strängt upptagen med öronen riktade mot ravinen i andra änden av blockhavet. Helt självklart, som ett lejon på savannen. Ett lappländskt lejon.

Petter glädjehjular och får fullt av snö i handkikaren. Lodjuret sätter sig på en avsats, trampar runt lite i snön som en tamkatt på en kudde och lägger sig ner. Pälsen är tjock och ljus, nu hade det varit nästan omöjligt att hitta djuret i det stora vita om man inte visste var man skulle titta. Lon kurar skymning i en dryg halvtimme. Så länge att vi hinner se den sitta stolt på ett klippblock som ett vildmarksväsen, och sedan slicka sig i rumpan som en bondkatt. Om kisset blev till bärnsten är svårt att urskilja.

Hundförarna hinner också se lodjuret och en av dem slår fast att det var kul att se en lo, men det roligaste var att se journalisten springa i flygande fläng över älven.

– Det var nästan det roligaste på hela säsongens tio veckor med hundspann.

För hans medresenär från Amsterdam var lodjursmötet väldigt oväntat, eftersom han aldrig ens har sett en älg. Senare på kvällen hörs dova, hårda rop i mörkret, som en blandning av rävskrik och berguvens hoande. Antagligen är det en lohanne som försöker få kontakt med honan. Vilket inte är så lätt eftersom han ofta har flera honor, som var och en vandrar över ett område av ungefär fyra kvadratmil, har lodjursinventeraren Peter Segerström förklarat.

Nästa morgon går en spårlöpa vidare mot norr. Branten verkar vara tom igen, fast riktigt säker kan ingen vara. Nu är den på riktigt befolkad av sagodjur.

Mer om Lon:
  • Det finns runt 1300 lodjur i Sverige, enligt Naturvårdsverkets senaste inventering. Stammen ökar något, främst i mellersta och södra delarna.
  • Europas största kattdjur. Kan vara nästan lika hög som en varg men väger bara 15–25 kg.
  • Gräver ingen lya. Honan föder ungarna under en gran eller ett utstickande klippblock.
  • En mycket skicklig jägare, favoritfödan är rådjur, ren, hare och skogsfågel.
  • Är det rovdjur som orsakar störst skada för rennäringen. Det finns inga kända fall där lodjur ska ha angripit en människa.
  • 1928, när lodjuret fridlystes, fanns nästan inga kvar i Sverige. I dag är viss jakt tillåten.

Svansen: Lodjurets korta svans kan vara en anpassning till kallt klimat; ju längre svans desto större värmeförlust. Då kan man fråga sig varför snöleoparden, som lever i minst lika kallt klimat, har extremt lång svans. Kanske är den ännu mer beroende av svansen som balanshjälp.

Tofsarna: Örontofsarna används för att kommunicera. Ett lodjur hotar ett annat genom att vrida på öronen (som när en häst blir arg och lägger öronen bakåt). Tofsarna förstärker öronvridningen, och hotsignalen.

Skinnet: De flesta lodjur har mörka fläckar, men de varierar stort mellan olika djur. Lons vinterpäls är ljusgrå och mycket tjock; sommarpälsen är gulbrun till rödbrun, tunn och slät.

Hitta på karta
Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här