Annons

Rennäring och fjällturism, en konflikt mellan motstridiga intressen

Å ena sidan rennäringens lagstadgade krav på ostörda betesmarker. Å andra sidan en växande turism som drar allt fler besökare ut på fjället. En intressekonflikt som på vissa håll gått så långt som till krav på att fjällstationer ska flyttas eller rivas. Där står vi i dag.

Rennäring fjällturism

Det är stilla på gården i Tjallingen där familjen Kråik har sitt sommarviste. Ajlin och barnen är i Handöl för att uträtta ärenden, bara jämthunden Hikka skäller utanför. Gården ligger omgiven av fjällmassiv och denna augustidag släpar de tunga molnen över bergskammen.

Det var hit som Jonas Kråiks farfar och farmor flyttade för nästan hundra år sedan, i samband med att Svenska Turistföreningen etablerade sig i Storulvån där familjen hade sin boplats. I dag finns deras eldstad symboliskt markerad som en mörkare cirkel i fjällstationens golv på bottenvåningen.

Läs också Kalvefalls gård — ett möte med naturen

Vi befinner oss i västra Jämtland, men också i Sápmi – ett område som sträcker sig över Norges, Sveriges, Finlands och Rysslands nationsgränser samtidigt som det saknar egna. Här har samerna i alla tider följt renarnas förflyttningar under året, över fjäll och genom skogar, i takt med årstidernas växlingar. Renens inre kompass styr hjorden till de platser som för tillfället är mest gynnsamma.

Det är kring renen som den samiska kulturen alltid kretsat. Och trots att endast cirka 4600 är renägare i dag – av uppskattningsvis 20000 till 40000 samer som lever i Sverige – är renskötseln för det samiska folket en avgörande bärare av kultur och språk som måste skyddas.

Genom historien har fjällen beskrivits som orörd vildmark, en idé som har fäste än i dag. Men fjällvärlden är ett samiskt kulturlandskap, präglat av tusentals år av mänsklig närvaro, först genom jakt och sedan renskötsel. Markerna bär tydliga spår av samiskt liv för den som vet var den ska titta.

”Jag är inte emot turism, men för vår del är det på väg att haverera nu.”

– Nicklas Johansson, ordförande i Tåssåsens sameby.

Svenska staten har erkänt samerna som urfolk och en nationell minoritet och slagit fast att renskötselrätten ska värnas – en laglig rättighet som uppstått genom samernas långvariga användande av marken till renskötsel, så kallad urminnes hävd.

”Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar”. Så lyder Rennäringslagens inledande paragraf från 1971. Men i takt med att staten och andra aktörer sett markernas potential har de renskötande samerna trängts undan.

Läs också Den nya naturfotografin: Vi skriver konsthistoria med selfies

Utbyggnad av vatten- och vindkraft, gruvnäring, rovdjurspolitik, klimatförändringar och den ökande turismen är alla krafter som inskränkt och inskränker på markerna där renen rör sig. Renskötseln är i dag under hårt tryck från flera håll.

En sameby är en ekonomisk förening

Familjen Kråik är en del av Handölsdalens sameby, där Jonas Kråik är ordförande. En sameby är ingen plats där människor bor utan en ekonomisk förening där renägare är medlemmar och förfogar över ett geografiskt område. Bara den som är medlem i en sameby får lov att utöva renskötsel.

På gården i Tjallingen i Jämtland ställer Jonas Kråik fram kaffepannan och en skål med sockerbitar. Han berättar att den ökande turismen bidrar till att tränga bort renarna från samebyns betesmarker.

Enligt hans sätt att se det är läget akut. Mitt i Handölsdalens året-runt-betesmark går i dag välbesökta vandrings- och skidleder, bland annat Jämtlandstriangeln med STF:s fjällstationer Storulvån, Blåhammaren och Sylarna. Hit kommer såväl långväga besökare som lokalbefolkning på utflykt. Lederna är lättillgängliga och även enkla dagsturer möjliga, vilket också lockar många mindre vana fjällbesökare.

Rennäring fjällturism
I Nikkaluokta, väster om Kiruna, bedriver familjen Sarri turistverksamhet och rennäring sedan generationer. Samarbetet med grannen Kebnekaise fjällstation är omfattande.

Det är, enligt renbeteslagen, olagligt att störa renen. Men många turister har väldigt dålig kunskap om hur de ska bete sig i renbetesland och i närheten av renar, säger Jonas Kråik.

I maj blir besökarnas närvaro särskilt besvärlig. Varje år föds då uppemot 5000 kalvar inom samebyn, och när vajorna blir skrämda av närgångna besökare är risken stor att de överger kalvarna.

– Det kommer upp så mycket folk på våren att renen trycks bort. Vi märker genast när fjällstationerna stänger för säsongen, då kommer renarna tillbaka, säger Jonas Kråik.

Sedan vägen från Handöl upp till Storulvån asfalterades för tio år sedan har trycket från turister och lokalbefolkning ökat markant. Toppturer på skidor under vårvintern har blivit allt mer populärt och fina majdagar kan det stå runt 150 bilar parkerade på Storulvåns parkering, trots att stationen är stängd.

Handölsdalens sameby har begärt att bilvägen ska stängas av under maj – och har fått stöd av Länsstyrelsen och även av STF, som också valt att inte öppna fjällstationen förrän till midsommar.

Men Transportstyrelsen och Trafikverket säger nej, med hänvisning till att det inte är trafiken i sig som stör renarna, utan aktiviteter utanför vägen. Detta problem bör kunna tas om hand av andra lagar, till exempel rennäringslagen, anser de statliga institutionerna.

Läs också Nära fåglar – Roines porträtt fångar den enskilda individen

Vi förflyttar oss till norra Sápmi, cirka sju mil väster om Kiruna. Vid bilvägens slut ligger till turistanläggningen Nikkaluokta och härifrån går 19 kilometer vandringsled till Kebnekaise fjällstation.

Den septemberdag vi är på besök i Nikkaluokta samlas Girjas samebys renskötare i receptionen. Tidigt samma morgon fördes renhjorden in i gärdet, och nu väntar man på att dimman ska lätta så att resten av renskötarna kan ta sig upp på fjället för att märka de kalvar som blev kvar från sommaren, och sedan dra ut sarvar till årets höstslakt.

”Vi är oerhört beroende av goda relationer med samebyarna i de områden där vi finns, och jag tror att vi kan hitta gemensamma lösning.”

– Magnus Ling, STF:s generalsekreterare och VD

Jämfört med Jämtlandsfjällen är förutsättningarna delvis annorlunda vad gäller samarbete mellan turistnäringen och samebyarna. Jämtland och Härjedalen är över lag mer tättbefolkat och välbesökt, och renbetet avgränsat i mindre kvadratliknande områden.

Rennäring fjällturism
Anna Sarri på Nikkaluokta turistanläggning, tror att turismen kan hjälpa till att bevara fjällen från gruv- och industriexploatering.

I Lapplandsfjällen och Norrbotten är samebyarnas områden relativt stora och går i breda remsor mellan öst och väst. Kebnekaise fjällstation, den stora turistmagneten just i området kring Nikkaluokta, ligger också på gränsen mellan samebyarna Girjas och Laevas, alltså i utkanten av respektive område – vilket gör det lättare för renskötarna att välja bort den marken som aktivt betesområde.

Tack vare de gynnsamma geografiska förutsättningarna har det alltid funnits en naturlig samverkan mellan de olika parterna. I Nikkaluokta etablerade den samiska familjen Sarri sin turistverksamhet redan i början av 1900- talet, då turismen tog fart i området. Anläggningen, som än i dag drivs av samma familj, har alltid fungerat som en port in till Kebnekaise och Kungsleden.

Turismen är viktig för områdets bevarande

I dag är det Anna Sarri som, tillsammans med sin mamma, leder verksamheten. Annas farfar var en av de första tillsynsmännen på Kebnekaise fjällstation, hennes bror ansvarar för varutransporterna upp till stationen – och platschefen där heter i dag Marit Sarri, och är Annas kusin.

– Dessutom har i stort sett alla ungdomar i byn jobbat en säsong på Kebnekaise, så har det sett ut de senaste hundra åren.

Familjen Sarri kombinerar turistnäring med renskötsel. På turistanläggningen i Nikkaluokta är den samiska kulturen en del i verksamheten. I butiken säljs lokal duodji (samisk slöjd och hantverk), i restaurangen serveras lokala råvaror och på parkeringen finns stora informationstavlor om renbeteslandet.

Anna Sarri ser turisterna som viktiga för områdets bevarande.

Läs också På spaning efter lodjur i Tarradalen

– Utan dem hade marken kunnat brukas till gruvor eller andra exploaterande industrier, säger hon och konstaterar att samebyns största problem i nuläget inte är utsocknes besökare.

– Det är lokalbefolkningens skoteråkning, där finns mycket arbete att göra.

Niila Inga, förbundsordförande i Svenska samers riksförbund, är också på plats i Nikkaluokta den här morgonen. Han är renskötare i grannsamebyn Laevas och är här för att se efter sina renar som hamnat i Girjas hjord. Han poängterar att de goda relationerna mellan turistföretagarna och samebyarna i Nikkaluokta tyvärr inte är representativa för norra Sápmi i övrigt.

– Vid Abisko och Riksgränsen har besöksnäringen utvecklats för stort och för snabbt. Där är fjället väldigt lättillgängligt intill E10:an vilket lockar många daggäster. Där går samebyarna mot samma situation som Handölsdalens sameby i Jämtland, säger han.

Också i övriga Jämtland och Härjedalen har situationen för samebyarna försämrats – inte minst för att sommarturismen ökar snabbt. Nicklas Johansson är ordförande i Tåssåsens sameby i Bergs kommun. Han pekar på den allt mer populära terrängcyklingen som han tycker börjar bli ett okontrollerbart problem i Funäsdalen, Bydalen, Höglekardalen… I fjol restaurerade Länsstyrelsen de nedslitna lederna kring bland annat Blanktjärn och sedan dess har antalet cyklister ökat markant på Tåssåsens året-runt-betesmark.

Rennäring fjällturism
Samernas rätt att bedriva renskötsel, och tillgången till betesmarkerna, är skyddade i rennäringslagen och bygger på ”urminnes hävd”.

Ett bra sommarbete är avgörande för att renarna ska klara resten av året. Efter en hård vinter behöver de äta upp sig igen, och vajorna måste kunna ge näringsrik mjölk till sina nya kalvar.

– En cykel dyker upp så väldigt snabbt bakom ett krön att renen blir skrämd. Vi har inte kunnat ha renar i angränsande områden i sommar, säger Nicklas Johansson.

– Jag är inte emot turism, men för vår del är det på väg att haverera nu.

Tillbaka i Tjallingen berättar Jonas Kråik om hur han ser renflocken splittras och skrämmas iväg över fjället, sommar som vinter. Samexistensen mellan renskötsel och turism sker helt på turistaktörernas villkor, tycker han. Men för att rennäringen, och i förlängningen den samiska kulturen, ska kunna överleva i Jämtlandsfjällen krävs åtgärder, enligt Jonas Kråik.

– Vi skulle vilja att STF rev eller flyttade en eller flera av sina fjällstationer från året-runt-betesmarken och tog bort några av sina stugor.

Dessutom vill samebyn se minskad helikoptertrafik i området, att helikopterplattan vid Storulvåns fjällstation flyttas och att parkeringsytan vid stationen minskas.

– Om dessa saker genomfördes tror jag att övriga aktörer i området, som hundspann och andra guidade turer, följer efter och anpassar sig till de förutsättningar som råder.

Jonas Kråik får stöd av Niila Inga, förbundsordförande i Svenska samernas riksförbund, som menar att Handölsdalens sameby är i ett pressat läge. Kravet att riva fjällstationer är drastiskt, säger han, men SSR förstår situationen.

– Att flytta och riva hus är en dialog som samebyarna i egenskap av sakägare i första hand måste sköta själva med STF. Om samebyn skulle begära vårt stöd i en sådan fråga skulle det bli ett annat läge, då kan vi ta ställning för byn och problematiken på ett övergripande plan, men så är inte fallet i dag.

Överlag anser SSR att turismen i stort måste ta mycket större hänsyn till rennäringen än vad som görs i dag, och han önskar fler initiativ till dialog från turismnäringens sida.

– Det krävs en omställning hos människorna som vistas i markerna. De är inte bara en rekreationsplats utan renens betesmarker, säger Niila Inga.

Rennäring fjällturism
Rengärde vid familjen Kråiks gård i Tjallingen utanför Handöl.

STF:s generalsekreterare och VD Magnus Ling, håller med om att finns en konflikt mellan rennäringen och turismen, inte minst i Jämtlandsfjällen – och tycker att frågan i dag är mer infekterad än tidigare. Men hans bild är att STF gör sitt bästa för samarbete och dialog.

– Vi är oerhört beroende av goda relationer med samebyarna i de områden där vi finns, och jag tror att vi kan hitta gemensamma lösning. Vi söker samverkan, men upplever att samebyarna inte alltid är intresserade av det.

Ytterligare information till gästerna om rennäringen, minskad helikoptertrafik och en diskussion med Länsstyrelsen om hur vandringslederna tillfälligt kan dras om för att minska störningar – det är några punkter där Magnus Ling ser att STF kan påverka.

– Nästa steg för oss är ju att dra ner på verksamheten, men det vill vi inte. Där korsar vårt och samebyarnas uppdrag varandra. Jag tror att människor vill komma ut på fjället, och att de gör det även om inte vi finns där.

Kritik riktades mot svensk same- och minoritetspolitik

Från flera håll ökar nu trycket på svenska staten att samer måste ges större inflytande i beslutsprocesser som påverkar markerna som de traditionellt brukar. Den förra regeringen påbörjade arbetet med nytt lagförslag, en så kallad konsultationsordning, där samerna ska få större möjligheter att ta del i diskussionen inför beslut som har särskild betydelse för dem. Förslaget är dock fortfarande under beredning.

I höstas riktade Europarådets ministerkommitté kritik mot svensk same- och minoritetspolitik, bland annat just mot de bristfälliga möjligheter samerna har att påverka beslut som rör dem.

Sverige har också valt att ännu inte ratificera den FN-konvention, ILO 169, som stärker urfolkens rättigheter, och som Norge och många andra länder med urbefolkningar har accepterat.

Vid två tillfällen har riksdagen med stor majoritet röstat emot en ratificering. Svenska statens linje är att det behöver utredas ytterligare hur konventionen påverkar såväl utnyttjandet av malm, skog och andra naturtillgångar, som mark-, jakt- och fiskerättigheter i fjällområdena. Samtidigt har Sverige kritiserats av bland annat FN för att förhala en påskrift.

Också STF:s senaste riksstämma beslöt att rösta nej till en motion om att föreningen ska verka för en ratificering av ILO 169. Man enades om att frågan i dagsläget är för komplex och oöverblickbar för att föreningen ska kunna ta ställning. Men ett tillägg gjordes som slog fast att: ”STF kommer att fortsätta sitt arbete med såväl kunskapsspridning som att verka för en bra balans mellan turistnäringen och friluftslivets intressen i relation till rennäringen”.

Rennäring fjällturism
Platschefen Lisa Lindblom och hennes personal informerar gästerna på Storulvåns fjällstation om hur de ska bete sig i mötet med renen.
– Men vi kan bli ännu bättre, säger Lisa.

Lisa Lindblom är STF:s platschef på Storulvåns fjällstation i Jämtlandsfjällen. Hon håller med om att mer kunskapsspridning om samerna och rennäringen behövs – och att turisternas okunskap är problematisk.

– Det är en vanlig föreställning att jag som enskild människa inte stör någon. Men vi förstår inte att renen ser oss långt innan vi ser den och drar därifrån.

Enligt Lisa Lindblom informerar personalen gästerna på stationen om hur de ska bete sig för att störa renen så lite som möjligt, där finns upptryckta informationsblad och inför säsongstart bjuds samebyn in för att förklara problematiken för de anställda. Men kanske kan STF göra ännu mer, säger hon, till exempel genom att anpassa den guidade verksamheten ytterligare. Lisa tar oss med ner till undervåningen på Storulvån. Här hänger svartvita bilder på samiska familjer i traditionsenliga koltar. Personerna föreställer Jonas Kråiks farfar, farbröder och fastrar.

De såg sig tvingade att flytta från platsen där fjällstationen står i dag. Här, mitt i renskötselområdet, med kåtor och renhage, fick STF bygglov för en större fjällstation 1933. Jonas Kråik har tidigare berättat att hans farmor och farfar först sa nej till planerna.

– Men de gav med sig efter ett par år. Farfar förstod att STF skulle utöka och att platsen var förstörd för renskötsel för all framtid.

Platschefen Lisa Lindblom ursäktar att det inte finns några namn intill porträtten på väggarna. Inte heller den mörka cirkeln i golvet, som ska symbolisera familjen Kråiks eldstad, ges någon förklaring.

– Jag skäms över att det ser ut så här nu, men vi planerar en större renovering av allrummen och då ska vi göra om utställningen.

Där renskötsel och turism möts

Kanske är detta kärnan i den problematik som uppstått på flera ställen där de två näringarna renskötsel och turism möts. Att ett urfolks kulturs överlevnad ställs mot majoritetssamhällets välmående. Lägg därtill till den övriga lokalbefolknings intressen som kan krocka med rennäringen.

Rennäring fjällturism
Niila Inga är ordförande i Svenska samernas riksförbund, och renskötare i samebyn Laevas med renbeten bland annat i Kiruna kommun.

Å ena sidan är samer en erkänd minoritet och renskötselrätten skyddad i lag. Å andra sidan har staten slagit fast att friluftslivet gynnar samhället på många sätt, och att ”tillgång till natur och framför allt en attraktiv natur är en av förutsättningarna för friluftslivet.”

Dessutom ger den stadigt ökande turismen inkomster och skapar nya arbetstillfällen, inte minst i glesbygd.

Turismen är också en allt viktigare inkomstkälla även för många samer – ofta i kombination med andra traditionella näringar som renskötsel eller samiskt mathantverk och slöjd.

Även i Tjallingens sommarviste har familjer haft planer på övernattning och restaurang där fjällvandrare kan få inblick i den samiska kulturen. Men det skar sig, berättar Jonas Kråik.

– Det finns inte tid att kombinera renskötsel med annan verksamhet. Dessutom tar det emot att bidra till exploateringen eftersom den hotar renskötselns existens.

Läs också: ”Motsättningar i fjällen…”

Renvett på fjället:
  • Undvik fjällen under kalvningstiden i maj.
  • Stör betande renar så lite som möjligt. Ta en rejäl omväg runt eller sätt dig ner i lugn och ro och vänta på att de flyttar sig i sin egen takt.
  • i juni-juli, undvik toppar med snöfält där renar kan ligga och skydda sig mot värme och mygg.
  • Fråga folk på fjällanläggningar/orten om de lokala förhållandena. Renskötselområdet är stort och renarnas störningskänslighet varierar.
Mer om rennäringen:
  • Det svenska renskötselområdet omfattar halva Sverige, från Idre till Treriksröset.
  • Samernas rätt till rennäring är skyddad av svensk grundlag, men bara den som är medlem i en sameby får bedriva renskötsel.
  • Cirka 10 procent av Sveriges samer är sysselsatta inom rennäringen och det finns cirka 4600 renägare i landet.
  • Samebyn är en ekonomisk och administrativ enhet som kan jämföras med en kommun. Samebyns ledning väljs av medlemmarna.
  • Området är uppdelat på 51 samebyar.
  • Samebyns rätt att hålla renar på ett visst område bygger på ”urminnes hävd” och regleras av staten. Länsstyrelserna bestämmer hur många renar en sameby får ha.
Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här