Annons

Laponias bästa vandringstur?

Stora Sjöfallet, Sarek och Padjelanta – upplev tre nationalparker på tre vandringsdagar. Rundturen Treparksmötet bjuder på natur och kultur av världsklass i ett världsarv.

Väggarna är tätade med torv och näver, men genom små fönstergluggar strömmar solljuset in. De som redan är på plats fläktar sig så gott det går med sånghäften och psalmböcker.
Stäng dörren så håller vi värmen ute, säger prästen Anders Nilsson.

Han har anlänt i friluftsbyxor och rött linne och byter nu stillsamt om till svart skjorta och vit krage, medan bänkarna fylls av besökare. Det är en riktig högsommardag, värmebölja, klarblå himmel, och stämningen är avslappnad. Här sitter vandringskängor och sportlinnen sida vid sida med samiska finklänningar. Två gånger per sommar är det gudstjänst i kyrkkåtan i Vájsáluokta, och vi har tur som prickat in både kyrkhelg och finväder.

Över vindlande rullstensåsar går leden upp mot Kisurisstugan, med Sállohávrre sjösystem i bakgrunden.(Den här bilden är ett montage. Vandrarna har flyttats från ett liknande foto taget vid samma tillfälle och plats.)

Dagen har redan börjat bra, med morgonens båtfärd till samevistet över sjön Áhkájávrres knallblå vattenspegel, från Ritsem till samevistet. Kaptenen, som kisade ut mot solglittret, konstaterade att vi lika gärna kunde vara i Karibien. Áhkkámassivet tornade upp sig framför oss med sin gnistrande glaciär, och himlen bådade gott.

Och nu detta. Kanske åttio personer, unga och gamla, klämmer i med Tryggare kan ingen vara på nordsamiska: Oktage ii dakkár dorvvus. Anders Nilsson läser ur bibeln och avslutar med en reflektion.

”Här möts de: Stora Sjöfallet, Padjelanta och Sarek. Helt omärkbart och ändå lite märkvärdigt på något sätt”

–I det här stycket fanns både berget och sjön, precis som här i Vájsá. Vi lever i en alldeles fantastisk skapelse.

Läs också Vandra i Jämtland - Turist guidar till 7 fina och okända fjäll

När nattvarden gått runt är det dags för kyrkkaffe. Wienerbröden har färdats från Jokkmokk i banankartonger som tätats med fryst tidningspapper. Anders Nilsson kan alla tricks, han har varit med förr.

–En gång vandrade jag i sexton dagar i de här fjällen, från gudstjänst till gudstjänst. Jokkmokks församling är ju faktiskt Sveriges största. Ja till ytan alltså. Vi är bara femtusen medlemmar.

Intill Guossjájåhkås fors ligger människor utslagna i gräset. En lapphund vilar i skuggan under kakbordet. Vi hinner njuta en kopp kokkaffe direkt från den sotsvarta kannan som vilar på elden, innan det är dags att vandra vidare. Tre peppade vandrare som med lite gudomlig kraft och vanlig vandringslust ska hinna ta sig cirka 16 kilometer söderut längs Nordkalottenleden denna första dag, och vara framme i Kutjaurestugan innan middagshungern blir för stor.

Ovanligt badvänligt utmed Padjelantaleden.

Så vi lämnar björkskogen, ormbunkarna, fjällsyran och den gnistrande blå sjön som i dag mest liknar ett tropiskt hav – och följer leden upp för branten. Låter blicken vila en stund på bergen i väster, som välver sig likt strandade späckhuggare med blåsvarta mätta bukar och snövita fläckar.

När blicken landar i marken igen är de kritvita hönsbärsblommorna där. Tättväxande som en matta följer de oss ända in i videsnåren. Det går uppför – men måttligt och bara denna första dag. Det vet vi efter att ha studerat kartan.

”En rundvandring som är hygglig mot kroppen, bjuder på stugboende– och är lite av en avsmakningsmeny över världsarvet Laponia.”

Turen vi ska göra på tre dagar kallas Treparksmötet, eftersom vi kommer att sätta fotavtryck i tre nationalparker: Stora Sjöfallet, Padjelanta, och ett litet hörn av Sarek. Den marknadsförs också under namnet Laponia Circuit. Det är en rundvandring som är hygglig mot kroppen, bjuder på bekvämt stugboende – och är lite av en avsmakningsmeny över världsarvet Laponia, både vad gäller natur och kultur.

Läs också Bruksleden – utmanande historievandring i Västmanland

Det var ju såväl de natur- som kulturhistoriska värdena som gjorde att FN:s Unesco 1996 gav området världsarvsstatus. I motiveringen framhålls enastående naturfenomen och exceptionell naturskönhet, men också det faktum att Laponia rymmer samebosättningar och betesmarker för stora renhjordar, en kultur som går tillbaka till förhistorisk tid.

Att samevistena i allra högsta grad är levande har vi redan fått erfara på kyrkträffen i dag. Men naturen är också vaken. Fjällpipare trippar över lav och sten. En labb står stilla som en staty men börjar larma när vi kommer närmare. Nu kulminerar stigningen och när terrängen börjar slutta öppnar sig en ny vy. Áhkká träder fram igen, tillsammans med andra toppar, i Sarek, Stora Sjöfallet, Padjelanta och Norge.

Alltför noggranna kartstudier kan resultera i akut sömnbehov.

Vi fortsätter neråt och värmen börjar ta ut sin rätt när vi efter flera timmars vandring kommer genom björkskogs-slänten fram till Kutjaurestugan. Där väntar stugvärden Bertil Sandström med ett glas saft, som aldrig smakat godare. Efter det, ett bad i forsen – som aldrig känts skönare. Vandring kan ha den effekten.

Nästa morgon är våra holländska stugkompisar djupt imponerade av våra frukostägg. Där vi satsat på kortare tur och mera färsk mat, har Sarah och Jerben planerat för många vandringsdagar och frystorkat.

De är riktiga fjällälskare och avslöjar sin dröm om att lära sig svenska och en dag bli stugvärdar. När de vinkar hejdå har vi snuddat lite vid deras liv, och de vid våra. Några samtal i stugan, en liten kvällsreflektion på trappen. Ett samförstånd om fjällvärldens storhet med morgonens tandborstar i mungipan. Det är sådana möten som inspirerar.

”Ett samförstånd om fjällvärldens storhet med morgonens tandborstar i mungipan. Det är sådana möten som inspirerar”

Någon har vandrat från Norge till Ritsem, en annan gick här för några år sedan och fick vänner för livet. En tredje, hon som nu dricker nyponsoppa i rummet intill, blev biten av fjällen för fyrtio år sedan, och måste få sin dos varje sommar. För några år sedan förstörde hon ryggen, och tänkte att nu är det över, det blir inga fler fjällvistelser. Men möjligheten att flyga helikopter ut till stugan blev hennes räddning. Nu gör hon dagsturer, utan packning. Det här är hennes tolfte dag.

Läs också Fixa rent vatten

Övre fallet nära Kutjaurestugan är ett av många vattenfall som vandraren möter på vägen.

På andra sidan sjön Guvtjávrre (Kutjaure) reser sig bergsmassiven stolta och starka mot horisonten. Alltid lika mäktiga Áhkká har sällskap av fjällen Niják som ligger i Sarek, och Gisuris vars försvenskade namn, Kisuris, återkommer i den stuga vi i dag är på väg till.

”Vid hängbroarna i änden på sjön Sállohávrre finner vi en perfekt rast- och badplats”

Men för att komma dit ska vi först runda sjön. Vi trampar över gnistrande, flagnad skiffersten, över gräs och fjällhed. Snart blir det allt mer myrmark, gränslad av långa spänger som tar oss torrskodda över den sumpiga vegetationen, och rakt in i ripornas värld. En familj bor i dvärgbjörksriset där en vilsen kyckling tittar fram.

Vid hängbroarna i änden på sjön Sállohávrre finner vi en perfekt rast- och badplats. Vi har nått vandringens sydligaste punkt. Härifrån ska vi strax vandra norrut igen. Men först vaskar vi valda kroppsdelar i det iskalla vattnet innan det blir lunch och vila med stängda ögonlock mot en varm sol.

Jag hör norska röster som handskas med fiskspön och stormkök, och vattenmassor som oavbrutet brusar. Känner solen som gassar och sömnen som kommer smygande. Någonstans halvvägs in i en dröm vaknar jag till liv igen av en dragkedjas ljud. Dags att fortsätta.

”Efter ett par timmar gör vi ett stopp vid en liten jokk, där vi vältrar oss i det svalkande vattnet och tar god tid på oss med lunchen”

När vi nått östra sidan av sjön Guvtjávrre går vi Padjelantaleden norrut, ömsom över myrmark, ömsom på en ås. De vi möter är kanske på väg att ta hela leden, 16 mil, ända ner till Kvikkjokk.

Vi är nöjda med de smakbitar vi får av Padjelantas lättgångna fjällhedar och den sköna stigen uppe på åsen som den sista biten är kantad av björkar. Nävret glänser som silver i kvällssolen på sagolikt Astrid Lindgrenvis, strax före den branta uppförsbacke som leder fram till Kisurisstugan.

Laila Kuhmunen sitter på stugvärdsverandan iklädd sin röda kolt. Efter några säsonger som värd för Sitojaurestugan hemma i samebyn Sirges, har hon hamnat här. Mest för att prova något annat, och visa barnen en annan del av fjällvärlden.

Áhkká  i kvällsljus sett från Akkastugorna.

Kolten tar hon på sig när hon känner för det. Kisurisstugan drivs av den samiska organisationen Badjelánnda Laponia Turism och Laila berättar om levnadssätt och traditioner.

–Folk brukar fråga om jag firar något när jag har kolten på mig. Men jag har ett motto och det är att vardagen ska vara en fest, säger Laila och ler.

Barnen Emma Leone och Per Adrian springer runt och leker. De har träffat en ny kompis, som snart är på väg här-ifrån, till nästa stuga en dagsetapp bort. Stugvärdsbarnen blir bra på att knyta nya kontakter, och hittar alltid saker att göra även på egen hand.

Vi köper en öring som Per Adrian dragit upp och som Laila rökt på spån. Köttet lossnar lätt från benen och smakar
gudomligt tillsammans med vår medhavda couscous som vi kryddar med chili och mynta.

”Efter ett par timmar gör vi ett stopp vid en liten jokk, där vi vältrar oss i det svalkande vattnet och tar god tid på oss med lunchen”

Det är mingelkväll i Kisuris. Nyanlända kommer, med packning, karta och frågor. Vandringskäppar ställs åt sidan, mat fixas på gasolspisarna i köket. Det märks att vi är på en startsträcka. Hit kommer många på sin första dagsetapp, med utgångspunkt från Ritsem och båtpiren i Änonjálmme.

Laila informerar dem om båtskjutsar i Sarek, och om stugor längs vägen. Någon undrar vart alla renar tagit vägen, och faktum är att vi inte heller sett en enda. Svaret är att det är för varmt för dem nere i dalgångarna, just nu håller de sig hellre på högre höjder, där snöfläckar kan ge svalka. Sommarens märkning av renkalvar är avklarad på den här sidan Áhkájávrre, men inte på Ritsemsidan. Vi börjar nära en liten dröm om att få vara med som åskådare när vi är tillbaka på andra sidan sjön.

Men nu sitter vimed Laila i den svaga skymningen och pratar. Om hennes familj som var en av de nordsamiska släkterna som tvångsförflyttades till den här delen av Lappland, som annars är lulesamiskt område. Om det traditionella konsthantverket hon ägnar sig åt, och hur man nu egentligen ska uttala Sjnjuvtjudis, som är namnet på både en jokk och en av topparna i närheten. Jag tror jag har det, men nästa morgon är det som bortblåst. Det blir snuttefjutt av alla försök.

Sista dagens vandring börjar ner mot forsen och broarna, där nya stolpar är på väg upp vid Treparksmötet. Här möts de: Stora Sjöfallet, Padjelanta och Sarek. Helt omärkbart och ändå lite märkvärdigt på något sätt – att vi tre kan stå i var sin nationalpark och ändå bredvid varandra.

Det är ännu en varm dag, även om några små moln letat sig fram och målar skuggmönster på fjällsidorna. Efter ett par timmar gör vi ett stopp vid en liten jokk, där vi vältrar oss i det svalkande vattnet och tar god tid på oss med lunchen.

Det här är den kortaste av de tre dagsetapperna och när vi når den mäktigt forsande Vuojatädno tar vi ännu en långpaus. Det går nästan inte att se sig mätt på urkraften i vattnet som väller fram, i frustande vågor och valsar.

En av de tre broarna vid Sállohávrre vid Padjelantaleden. Just den här äldre bron är på väg att bytas mot en ny. Den långa stålbron över Vuojatadno på samma plats är fjällens längsta hängbro.

När vi senare på kvällen sitter i Akkastugorna och kan se tillbaka på tre händelserika dagar är det både naturen och människorna vi minns. Men vi vill gärna ha mer, och vi gläds åt de goda nyheterna som Ritsemstugans Claes-Jörgen ”Classe” Pohl förmedlar per telefon. Nästa natt blir det renkalvsmärkning på fjället, och vi får se på!

Classe Pohl berättar om Ritsem, vid vägs ände och Áhkájávrres strand. Han önskar stugan en framtid där gästerna stannar lite längre, med restaurang och fler guidade turer och aktiviteter. Men framförallt menar han att kontakten och samarbetet med samebyarna är oerhört viktig.

–Laponia hade inte funnits om det inte vore för samebyarna, säger han.

Ovanför oss tronar den ständiga Áhkká. Hon som inte bara gett namn åt ledargåsen i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utan också är namnet på både gudinnor och matriarker i samisk kultur och mytologi. Hon som kallas Lapplands drottning.

Natthorisonten är varmt gul; himlen glöder. •

3 parker på turen

1. Sarek: Vilt och äventyrligt, här finns Sveriges mest dramatiska och minst påverkade landskap med djupa dalgångar, höga toppar och forsande vattendrag – utan vare sig markerade leder eller fjällstugor. Vandra in från Kvikkjokk i söder, Saltoluokta i norr eller ta båten från Ritsem.

2. Padjelanta: Vidsträckt och lättvandrat. Sveriges största nationalpark med fjällhedar, många sjöar och en artrik flora. Padjelantaleden (16 mil) genomkorsar parken, med övernattningsstugor på lagom avstånd. Start i Ritsem i norr eller i Kvikkjokk i söder.

3. Stora Sjöfallet: Kungsleden och stora sjöar. Nationalparken delas i mitten av sjön Áhkájávrre, i dag regleringsmagasin för Stora Luleälvs vattenkrafter. Södra delen domineras av mäktiga Áhkká. Norra Kungsleden mynnar vid Vakkotavare och fortsätter genom parkens norra del.

Mer om Treparksmötet

Rundturen Ritsem–Vájsá-luokta–Kutjaurestugan–Kisurisstugan–Akkastugorna–Ritsem kan vandras åt båda håll. Den som startar med Akkastugorna får en mer lättvandrad förstadag och bäst utfall av de spektakulära vyerna på sträckan Kisuris–Kutjaure.

  • Ta båten från Ritsem till Änonjálmme (vid Akkastugorna) eller Vájsáluokta (på väg mot Kutjaurestugan). Båttrafik drivs av M/S Storlule samt Ahkka båttaxi. Se info på deras facebook-sidor: Storlule baten, och Ahkka båttaxi. I Ritsem finns butik med livsmedel. Övriga stugor har ingen matförsäljning. Läs mer om varje stuga på Svenskaturistforeningen.se.
  • Akkastugorna är väl värda en extra dag, med fina dagsturer av varierande svårighetsgrad och fint fiske. Ett bra basläger, inte minst för barnfamiljer.
  • Vid samevistet Vájsáluokta ligger också STF-stugan Vaisaluokta. På Svenska-kyrkan.se/jokkmokk hittar du information om kyrkhelger i bland annat Vájsáluokta.
Världsarvet Laponia
  • Nationalparkerna Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och Muddus, tillsammans med naturreservaten Sjunja och Stubba utgör Laponia, ett kombinerat natur- och kulturvärldsarv.
  • Här ryms åtta av Sveriges tio högsta toppar, de största glaciärerna och många av fjällvärldens mest spektakulära vyer.
  • Här har samerna levt sedan urminnes tider. I dag bedrivs renskötsel i nio samebyar inom Laponia.
  • I höstas invigdes besökcentret Naturum Laponia vid Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke, med spännande arkitektur och en kunskapskälla för Laponias natur och kultur. Mer på Laponia.nu.
Hitta på karta
Läs också

Läs också Fjällvandra med barn: 8 tips för att lyckas med familjeäventyret

Läs också Den nya naturfotografin: Vi skriver konsthistoria med selfies

Läs också Hovdala i Skåne lockar till vandring

Läs också Paddla kajak genom Roslagens inre

Kontakta redaktionen

Vill du veta mer? Undrar du över något? Skicka ett mejl.

Logotyp Svenska Turistföreningen Kom med som medlem

Som medlem i STF är du en del av arbetet att göra det möjligt för fler att komma ut och upptäcka Sverige. Som tack för att du är med och bidrar får du flera fina förmåner, bland annat tidningen Turist hem i brevlådan och bo till medlemspris på våra boenden.

Bli medlem i STF

info

Turist.se använder Cookies Läs mer här