Nämen är det inte …? Jo minsann, invid domkyrkan i Strängnäs knäböjer Gustav Vasa med bibeln i handen, klädd i knälånga, guld- och svartrandiga så kallade pluderhosor, väst och rock. Det är den 6 juni 1523 och han har just blivit utnämnd att bli Sveriges kung.
Fast i själva verket är det drygt 500 år senare och vi, en skara stadsvandrare, får föreställa oss hur det kan ha sett ut här år 1523. Dagens pampiga askar, kastanjer och ljuvligt blomdoftande lindar här på kyrkbacken var inte ens påtänkta. Men själva kyrkan, som redan då hade drygt två hundra år på nacken, såg ut som i dag berättar vår ciceron på vandringen, Carina Eriksson.
Hon låter oss också veta att själva kröningen av Gustav Vasa ägde rum i Uppsala först 1528. Ändå var det valet av kung Gustav här i Strängnäs, som ledde till att 6 juni blev Sveriges nationaldag och att Sverige firade ett slags 500-årsjubileum 2023.
Men låt oss börja denna vackra sommarafton halvannan timme före vårt möte med Gustav Vasa. Det är då vår guide Carina Eriksson och de många amatörskådespelarna samlas på Grassagården i centrala stan. Den utgörs av en samling låga, faluröda trähus som tillsammans bildar en så kallad borgargård, och som klarade sig från att brinna ner vid den stora stadsbranden i Strängnäs 1871.
På innergården råder full aktivitet. Förkläden knyts, särkar dras på, mantlar hängs över ryggar, huvuden pryds med hucklen, kepsar, mössor och eleganta hattar. På en klädstång hänger en lång rad plagg, och snart förvandlas 2020-talsmänniskorna till personer som levde här i staden för länge sedan – från hedningar på 1000-talet till stadsbor 1871.
Vid Mälarens södra strand, mellan Eskilstuna och Södertälje
- Viktig knutpunkt redan under medeltiden.
- Den pampiga domkyrkan, med anor från 1200-talet, dominerar stadsbilden.
- 1871 brann en tredjedel av staden ner, runt 800 -personer blev hemlösa men ingen dog i lågorna.
- I dag bor knappt 16 000 invånare i själva tätorten.
Runt en röd plastbalja står ett par flickor iklädda klänning och förkläde och drar sotiga vedträn över ansikten och händer. Nioåriga Elsa Eklund gör det med vana rörelser – det här är tredje året i rad hon spelar ett barn som blivit hemlöst efter den stora stadsbranden.
– Vi ska ropa att vi letar efter en katt, instruerar hon tioåriga Signe Thyrén Lundell.
Det är faktiskt bara några timmar sedan Signe fick frågan om hon ville spela teater denna kväll. Hon bor i Stockholm men är i Strängnäs på sommarlovsbesök hos sin farmor. När grannbarnen frågade om hon ville vara med och spela teater hakade hon på.
– Jag tycker det är kul att skådespela, och jag har varit med i en musikal en gång, berättar hon.
En bit bort står Sven-Erik Hedblom och gläds över att ha hittat en plats i skuggan eftersom han just tagit på sig en fotsid rock av kraftig, grå vadmal. Men han är nöjd med sin roll som Laurentius Andreæ, som var så kallad ärkedjäkne, en av kyrkans högsta ämbetsmän, i Strängnäs under Gustav Vasas tid.
Han drar ett stort kors i silverkedja över huvudet och konstaterar att hans nuvarande karaktär har en något annan status än den han spelade under sina första år som stadsvandringsskådespelare. Då satt han nämligen i stupstocken. Oavsett vilket, kul är det att ”åka hit och larva sig lite”, säger han och berättar att hans barnbarn också är med och agerar.
Nyckelrollen Gustav Vasa spelas av Klas Darlin, som till vardags arbetar på Statens energimyndighet. Han är relativt nyinflyttad i Strängnäs och såg det hela som en möjlighet att lära känna såväl stan som några av de människor som bor där.
– Sedan ville de ha mig med i styrelsen i föreningen, så nu är jag helt insyltad, säger han med ett stort leende medan han står och kränger på sig sin renässanskostymering.
Guiden Carina Eriksson, som själv är kostymerad som en borgarkvinna à la tidigt 1900-tal, är också på plats. Som ordförande i Föreningen Dramatiserade vandringar i Strängnäs känner hon alla medlemmar och deras roller. Nu kommer hon ut från Grassagårdens kafé med en kanna i handen. Dess ljusgula innehåll är örtte, berättar hon. Men inte för att dricka. Nej, det är kallt och ska användas på ett helt annat sätt i slutet av vandringen, berättar hon med ett pillemariskt leende.
De dramatiserade stadsvandringarna, som numera erbjuds på många platser i landet, har långa anor här i Strängnäs. Kanske var det rentav här idén föddes 1993, när stadens turistbyrå ville testa ett nytt grepp. En lokal författare fick i uppdrag att skriva scener som amatörskådespelare skulle framföra på olika platser. Praktiskt i lilla Strängnäs, där det finns flera historiska händelser och personer att berätta om i själva stadskärnan.
Efter något år blev Carina Eriksson, som är utbildad guide, skådespelets sammanhållande länk. Det har hon varit varje sommar sedan dess, och därmed varit delaktig i utvecklingen av det hela. Några år efter starten bildades den ideella föreningen och tog över verksamheten från turistbyrån. I dag har föreningen 64 medlemmar och hela 45 personer brukar delta vid vandringens åtta, ibland tio, ”stationer”. Vissa scener kräver nämligen mycket folk.
Flera av amatörskådespelarna har också varit med i tiotals år, vilket inneburit att de vikt sex torsdagskvällar varje sommar för att agera inför publik. Många av dem har börjat med stumma roller och småningom blivit tillräckligt varma i kläderna för att ta repliker.
– De har lärt upp varandra, säger Carina Eriksson.
Enbart de auktoriserade guiderna som leder vandringarna arvoderas, övriga medverkande ser det hela som en rolig aktivitet. Och kanske något mer?
– När livet varit gott mot en känns det bra att kunna ge något tillbaka. Jag har ingen skådespelarbegåvning men det är roligt att vara med och vi har så bra sammanhållning, säger Hannele Sjö som spelar hedning.
Nu beger sig Carina Eriksson till Ugglans park, en kort bit från Grassagården, där de som ska gå stadsvandringen samlats. När hon kollat biljetter och hälsat välkommen berättar hon om det så kallade Kråkslottet som en gång låg vid Ångbåtsbryggan och som enligt sägen inte fick rivas. Då skulle staden brinna.
– Men 1870 skulle det byggas en ny skola här i parken och eftersom man hade dåligt med pengar togs virke från Kråkslottet. Året därpå brann halva staden ner.
Så leder Carina Eriksson oss genom kullerstensgränder i centrala Strängnäs, till ackompanjemang av kuttrande duvor och skriande måsar. Längs med vägen låter hon oss möta den ena figuren efter den andra ur det förflutna, och deras uppenbarelser ger liv åt historiska fakta. Som när hon berättar om den stridbara Augusta Widebeck, telegrafist och ordförande i Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Strängnäs i början av 1900-talet … och så står Augusta där framför oss i egen hög person. Och när Carina ber ett av barnen i vår grupp att knacka på den bastanta dörren i en av biskopsgårdarna, det rödrappade Paulinska huset: ut kommer spöket efter en biskopinna som levde på 1600-talet.
Vi får också möta tvätterskan Lotten som berättar att hon tvättar åt de fina damerna. Hon har hängt kläder på tork mellan två blommande lindar nere vid Mälarens strand. Hon förklarar att allt är handgjort och bjuder oss att känna på de välsydda plaggen.
Margareta Jenner-Meier, som ”Lotten” heter i verkligheten, är den enda i föreningen som varit med ända sedan start. Hon har själv skapat sin roll utifrån att hon hade alla dessa fina textilier i sitt hem.
– Det är arvegods och det ger mig en väldig glädje att kunna visa upp det, säger den före detta flygvärdinnan.
På den så kallade Munkbacken får vi bevittna en otäck scen som utspelar sig år 1080. En grupp av dåtidens Strängnäsbor har samlats kring den engelska missionären Eskil som kommit för att hålla en straffpredikan sedan lokalborna anordnat en hednisk blotfest. Men ingen vill lyssna till Eskils uppmaningar. I stället börjar folket smäda honom och snart haglar stenar över den stackars munken tills han faller död ner.
En sorglig historia, men dagens stenar är gjorda av torkade och målade småfrallor lugnar Carina Eriksson oss. Hon berättar att enligt legenden hände märkliga ting efter Eskils död vilket gjorde att han upphöjdes till helgon, och att det är efter honom som Strängnäs grannstad Eskilstuna fått sitt namn.
Så närmar vi oss vandringens sista station, inte långt från Grassagården. Nu ser vi bolmande rök och hör förskräckta rop: ”Det brinner, det brinner!” Några sotiga barn kommer springande med vattenhinkar i händerna. De försöker släcka branden samtidigt som de söker efter sin katt, och snart samlas mer folk. Men uppe i ett av husen öppnas ett fönster och en kvinna i nattsärk tömmer sin potta ner på gatan, ovetande om vad som försiggår. Innehållet är ljusgult. Påminner kanske faktiskt om örtte.
Efter en stund kan stadsborna konstatera att de lyckats rädda Grassagården från att brinna ner. Men stora delar av staden är förödd och många av dem är nu hemlösa, berättar Carina Eriksson innan hon avslutar vandringen.
Efter två timmars promenad runt Strängnäs och genom århundradena visar stegräknaren i min mobil att vi faktiskt bara avverkat knappt två kilometer. Men vi är desto mer fullmatade med upplevelser. Och historiekunskap.
