Skidturen börjar i sol med en lätt vind. Röda ledkryss leder inbjudande fram i fjälltrakten. Men så drar molnen in och när vinden plötsligt ökar driver snön allt högre över marken. Blåsten sliter i kläderna, snön yr och vi får svårt att skida fram i motvinden. Allt är vitt och ledkryssen syns som otydliga grå skepnader. En otäck känsla sprider sig när det blåser allt hårdare. Vi borde vara nära ett vindskydd, en raststuga på leden – men var är det? Mellan några vindbyar stretar vi fram till nästa ledkryss och skymtar en grå vägg längre bort. Där är det! Vi kliver in stugan och ser att det finns ved. Vi är rejält nedkylda och när elden sprakar i kaminen kan vi värma oss och slappna av. Därute är det full snöstorm.
Att skida i fjällen på vintern kan vara riskfyllt, speciellt mellan november och februari när snöstormar ofta drar in. Fjällvädret är lynnigt med snabba förändringar och i ett öppet landskap med kalfjäll och dalar får vinden extra fart.
Fjällplatån i Stekenjokk har det svenska rekordet i medelvind. Över de vida vidderna i norra Jämtland blåste det 47,8 meter per sekund den 18 januari 2017. Men det är Tarfala i Kebnekaisefjällen som är värstingen vad gäller uppmätt styrka i vindbyarna. I dalgången ligger stationen som bedriver forskning om glaciärer och där registrerades 81 meter per sekund den 20 december 1992. Det är ofattbara vindhastigheter som vintertid uppträder vid djupa lågtryck som kommer in över Atlanten.
– De västliga vindarna splittras när de når den nordsydliga Tarfaladalen. Då bildas vindsnurror som kan ge mycket höga hastigheter i vindbyarna, säger Per Holmlund som är professor i glaciologi och vice föreståndare på stationen.
Vintern 1993 bjöd på rejäla stormar i Tarfala då flera byggnader skadades. Tvättstugan blåste sönder och inventarierna spreds över fjället, och en stålcontainer lyftes av vinden och kastades en kilometer bort. STF:s fjällstuga i Tarfala klarade sig bra i blåsten, sånär som på ett kraschat fönster och ett snöfyllt rum.
Per Holmlund var inte på stationen vid ovädret, men har under sina 45 år i Tarfala upplevt många stormar.
– Husen skakar i vinden och det låter som om ett expresståg kör över byggnaderna. Ska man gå ut gäller det att passa på mellan vindbyarna.
Inte bara vintertid kan det blåsa i Tarfala. Så sent som i somras slogs här svenskt julirekord. Den 16 juli uppmättes en maximal vind i byarna på 40,1 sekundmeter och under tre timmar rapporterades vindbyar av orkanstyrka, det vill säga över 32 sekundmeter.
I fjällen kan också så kallade fallvindar orsaka höga vindhastigheter. När ett djupt lågtryck närmar sig från väster, efter en period med kallt och vackert vinterväder, kan skillnader i lufttryck göra att vinden hastigt ökar. Tung och kall luft över kalfjället kommer i rörelse, faller ner genom pass och raviner och ökar snabbt till stormstyrka. Enligt Fjällsäkerhetsrådet förekommer fallvindarna bland annat i Jämtland, till exempel vid Sylarna och i Anaris- och Oviksfjällen men även på andra håll i fjällvärlden.
Det väderutsatta läget i Sylarna har gett en hel del problem, inte minst när det var dags att bygga en större fjällstation på 1930-talet. Stationsplatsen flyttades då ett par kilometer högre upp på fjällsidan, 1 035 meter över havet. STF:s dåvarande arkitekt John Åkerlund ritade huset och Nils Jonsson från Ljungdalen var byggmästare.
Byggmaterialet släpades med hästar uppför fjället och när bygglaget tog julledigt 1931 var stommen rest och taket på plats. I början av januari utbröt en ovanligt kraftig snöstorm som sopade bort hela bygget. När vinden lagt sig några dygn senare kom arbetarna upp till byggplatsen och såg virket ligga spritt över hela fjället ”som om en jätte hade blåst ut en ask tändstickor”. I STF:s årsböcker och i föregångaren till tidningen Turist berättas om januaristormens härjningar och där konstateras att ”Det är förenat med stora svårigheter att bygga i fjällen.”.
Byggmästare Jonsson fick i alla fall ta nya tag och huset blev nu rejält förstärkt för att klara oväder. Fjällstationen invigdes den 3 april 1933 med ett hundratal gäster på plats och i full snöstorm. Sylstationen har drabbats av flera katastrofer. 1980 brann huset ner, bara tre år efter att det renoverats. Dagens fjällstation, som ligger på samma plats, invigdes 1983 och har stått pall för många stormar, men mycket snöskottning krävs eftersom höga drivor bildas när vinden dansar runt huset.
Även den norska turistföreningen, DNT, har drabbats av hårt av oväder. På juldagen 2011 blev fjällstationen Tungestølen intill Jostedalsglaciären på Vestlandet, helt förstörd i orkanen Dagmar. Den lokala DNT-förening som äger stationen beslöt att bygga upp den igen, och valde arkitektbyrån Snøhettas innovativa förslag. Det nya bygget invigdes för två år sedan och liknar inget annat i fjällvärlden. De vinklade husen ser nästan ut som om de redan har blåst omkull.
– Alla hus är formade som en pentagon. Femhörningen har flera fördelar, bland annat tappar vinden fart när den kommer upp från dalen och måste gå runt en spetskant innan den kan försöka lyfta byggnaderna från backen, säger Anne Cecilie Haug, arkitekt på Snøhetta.
Att husen är vinklade ställer höga krav på förankring och limträramarna står på betongpelare som sitter fast i berget.
– Byggnaderna har klarat sig bra. Det har varit mycket snö, men inga nya orkaner. Husen är förankrade för att tåla extremväder, säger Anne Cecilie Haug.
Svenska fjällvärlden har även på senare tid drabbats av hårda vindar. I Gällivaretrakten härjade stormen Julia i februari 2019 med orkanbyar och Saltoluokta vid sjön Langas drabbades hårt. Själva STF:s fjällstation klarade sig bra men en liten personalstuga totalförstördes och i det gamla samevistet intill var förödelsen stor.
Klöverstugan i södra Lapplandsfjällen är den senaste som kraschat i en snöstorm; i januari i år blåste den sönder totalt.
– Fruktansvärt tråkigt, men allt kan hända när det stormar på fjället, säger Thommy Persson på Dorotea kommun.
Klöverstugan är ett populärt utflyktsmål och viktig i det pågående arbetet att öppna för vandring från Borgafjäll upp på Lapplandsleden och vidare norrut på Kungsleden. Men efter önskemål från samebyn flyttas stugan en bit ner mot byn för att minska störningarna för renarna i området. Förhoppningen är att den ska stå färdig sommaren 2022. Då kan alltså fjällbesökare och ortsbor på dagstur söka skydd i nya stugan och elda i kaminen. Även om det känns nervöst att sitta i en raststuga som skakar i vinden är det trots allt sällan som husen blåser sönder. Vindskydd och andra fjällboningar är de säkraste ställena att vistas på när stormen drar fram över fjället.