Det börjar som en fin vinterdag i Jämtlandsfjällen. Vädret är klart med en svag sydlig vind och minus 16 grader. I Lunndörrens fjällstuga är flera sällskap på väg ut i det vita fjällandskapet. En grupp på sex personer ska vidare till Anarisstugan. De packar smörgåsar och häller nyponsoppa i termosar för dagens skidtur på 14 kilometer.
Sällskapet kommer från Växjö och är en del av en större sportlovsresa arrangerad av det lokala nykterhetsförbundet där. De sex, två 17-åriga flickor och fyra män i åldrarna 22 till 37, har valt att göra en egen tredagarstur. Färden startade i Vålådalen dagen före och ska, efter en natt i Anaris, avslutas i Höglekardalen. Ingen av dem har någon större fjällvana, men i ryggsäckarna finns såväl varma kläder och sovsäckar som hyrd säkerhetsutrustning med vindsäckar, spade och radiosändare.
”Iskalla fallvindar rullar utför sluttningarna och snön yr”
Samtidigt skidar tre andra män iväg från Lunndörrsstugan. De ska bara ut på en dagstur och har lätt packning. När de säger hejdå till de andra vid stugan anar ingen att grupperna senare på dagen ska mötas igen, då i full snöstorm.
Den svåra olyckan gav stora rubriker. Här DN, söndag 26 februari 1978. / DN Arkiv.
Klockan är runt halv nio när Växjösällskapet ger sig av på vinterleden upp mot Hällådalen. Det är torsdag den 23 februari 1978 och ljuset är på väg tillbaka efter midvintern. Inget väderomslag finns i sikte, men vad turåkarna inte vet är att ett lågtryck är på väg in över Norska havet och att skillnader i lufttryck kommer att ge oväder i fjällen.
”Gruppen försöker upprepade gånger slå larm med radiosändarna, men misslyckas”
När gruppens färd börjar med ett par kilometers stigning är det dock fortfarande fint skidväder. En av de yngre deltagarna blir trött och många raster tas de första timmarna. Efterhand börjar ett lågt snödrev dra fram.
Mitt på dagen, när sällskapet åkt ungefär en tredjedel av etappen, ökar plötsligt vinden rejält. Iskalla fallvindar rullar utför sluttningarna och snön yr. Det blåser snabbt upp till 25 sekundmeter, är 20 grader kallt och på några av deltagarna upptäcks köldskador på öron och kinder.
Gruppen befinner sig i en sänka öster om Stor-Gröngumpen och bestämmer sig för att söka skydd. Vindsäckarna tas fram, men förslår inte långt. Sikten är dålig och snötäcket tunt, men de gräver till slut en snögrop i en bäckravin – som tak läggs skidor, en vindsäck och över det snöblock. När de sitter i det trånga och låga vindskyddet dyker den andra gruppen med tre män upp.
I den lilla bivacken trängs snart sju personer och två tar skydd i en vindsäck utanför. Gruppen försöker upprepade gånger slå larm med radiosändarna, men misslyckas.
Timmarna går och snöstormen viner. Läget försämras när taket blåser av bivacken. En av männen från Växjö fastnar i den yrande snön och en annan i gruppen tar sig ut för att hjälpa till. Han lyckas sedan inte ta sig in i bivacken igen, utan söker lä bakom en sten och försöker röra sig för att hålla värmen.
Ovädret fortsätter dagen därpå. Först på tredje dagens morgon, lördagen den 25 februari, lägger sig stormen. Då är de flesta i gruppen döda, inpackade i snön.
Men 22-årige Christer Almqvist från Växjö, han som har hållit sig i rörelse utanför bivacken, har överlevt. Med förfrysta och blödande händer försöker han gräva fram två personer som visar livstecken. Han kämpar sig senare tillbaka mot Lunndörrsstugan och möter några fiskare som hjälper till att larma.
”När man blir så kall känner man inte kylan, utan upplever sig varm och tar i stället av kläder”
En av fjällräddarna som var med i utryckningen är John-Erik Olofsson som bor i Vålådalen. Vi träffar honom drygt 40 år efter fjällolyckan, en fin vinterdag när snön ligger mjukt över fjällen.
–Larmet kom vid 16-tiden. Vi visste inte vad som hänt, mer än att det var en tragisk fjällolycka, säger John-Erik som nu är 88 år.
En helikopter har då redan hämtat de tre överlevande. De två i sämst skick avlider på väg till sjukhuset. Christer Almqvist klarar sig, men får senare amputera fötter och fingrar på grund av förfrysningsskador.
John-Erik Olofsson berättar hur fjällräddarna tog sig fram med skoter till olycksplatsen.
–En hemsk syn mötte oss, med stelfrusna döda, säger han och vi ser att minnet gör ont.
Han beskriver hur de förolyckade varken hade tagit på sig sina värmeplagg eller krupit in i sovsäckarna. Termosar och mat fanns i packningen, men inget var rört.
–När man blir så kall känner man inte kylan, utan upp-lever sig varm och tar i stället av kläder, förklarar John-Erik och betonar vikten av att få energi i form av mat, nötter och choklad i god tid för att kunna ta bra beslut.
Hypotermi kallas det tillstånd som inträder när kroppstemperaturen sjunker under 35 grader och som påverkar såväl kroppens funktioner som hjärnans förmåga att tänka klart.
John-Erik tror att en anledning till att de nödställda blev så snabbt nedkylda var att de hade för mycket på sig på turen och blivit svettiga i uppförsbackarna. När de stannade bidrog de fuktiga kläderna till att sänka kroppstemperaturen.
Den enkla snökojan som byggdes i bäckravinen, där det bara var en halvmeter snö, gav heller inte tillräckligt skydd för att hålla värmen. Enligt John-Erik Olofsson missade de nödställda att det fanns en driva med fyra meter djup snö i närheten, där det hade varit lättare att gräva en bra bivack.
Att polisen inte startade eftersökningar redan under fredagen, då gruppen var saknad i Höglekardalen, berodde på att man litade på det fjällsäkerhetspaket med radiosändare som fanns med på turen. Efteråt framkom att frekvensen störts så att anropen inte nådde fram, att bara en av apparaterna fungerade och batteriet på den andra tog slut i kylan. Efter olyckan hyrdes inte dessa paket ut längre.
”Det är viktigt att studera väderprognosen noga och att förstå kyleffekten, det vill säga hur mycket kylan ökar i kombination med hård vind”
Efter den tragiska fjällolyckan kom fjällsäkerhetsarbetet igång i landet. Regeringen tillsatte en utredning som resulterade i ett statligt ansvar för fjällsäkerheten. 1979 bilda-des Fjällsäkerhetsrådet och informationskampanjer drogs igång, leder byggdes ut med vindskydd och fler nödtelefoner. SMHI tog fram lokala fjällväderprognoser. Sträckningen av den vindutsatta leden mellan Lunndörren och Anarisstugan ändrades till att gå i trädgränsen norr om Anarisfjällen.
Men trots bättre utrustning och information händer olyckor även i dag, speciellt som allt fler vistas i fjällen. I fjol hamnade en ledarledd grupp från Friluftsfrämjandet i en snöstorm på väg från Lunndörrsstugan till Vålåstugan – inte långt från där Anarisolyckan skedde.
Tre deltagare vände tillbaka till stugan. De andra fortsatte, men fick ta skydd i vindsäckar i den hårda blåsten. När Fjällräddningen kom fram till de nödställda hade mörkret fallit.
–Sällskapet var rejält översnöat och vi fick gräva fram dem. De var kalla och blöta in på kroppen, flera var chockade. Hade de övernattat därute tror jag att flera hade dött, säger fjällräddaren Latti Östlund som bor i Vålådalen.
Polisen, som är den instans som kommenderar ut Fjällräddningen, fick i efterhand kritik för att det dröjt innan räddningsaktionen inleddes. Att polisledningen numera sitter i Umeå och inte i Östersund har diskuterats som ett problem, eftersom lokalkännedomen om Jämtlandsfjällen blir sämre. Efter olyckstillbudet gjordes en stor utredning.
–När fjällräddare påpekar allvarliga brister så har polisen lyssnat på oss. Än så länge har det fungerat bra efter detta. Det är viktigt att lära sig av det som hänt, säger Latti Östlund.
Att stanna kvar i stugor vid risk för oväder, och att vända i tid, är kloka beslut. Dessa och andra råd ger Per-Olov Wikberg som är samordnare på Fjällsäkerhetsrådet.
”Vi ska inte skrämma fjällbesökare, utan med information ge vettig kunskap”
–Det är viktigt att studera väderprognosen noga och att förstå kyleffekten, det vill säga hur mycket kylan ökar i kombination med hård vind, säger han.
De första fjällturerna bör gå i mindre väderutsatt terräng, gärna där det finns stugor, vindskydd och markerade leder. Per-Olov tipsar också om att fråga lokalbefolkning och stugvärdar om området.
Tänk också på att lämna färdmeddelande – om vart du ska och när du förväntar dig att vara framme – i första hand till anhöriga och (när uppkoppling finns) med mobilen via Fjällsäkerhetsappen, men även i fjällstugor på vägen. Smart är också 112-appen som automatiskt skickar position till SOS Alarm, men även den fungerar enbart när mobiltäckning finns.
–Men vi ska inte skrämma fjällbesökare, utan med information ge vettig kunskap, poängterar Per-Olov Wikberg. De allra flesta som går på fjälltur får fina upplevelser och goda erfarenheter.
Till minne av dem som omkom i Anarisolyckan finns ett silvergrånat träkors i närheten av olycksplatsen. Christer Almqvist fanns i livet fram till 2003. •