DUNK, DUNK, DUNK, dunk, dunk, dunk, vävstolen slår, spolen den går.” Den gamla sångleken dyker upp i huvudet där jag står i linneväveriet i Växbo, drygt en mil utanför Bollnäs. För nog dunkar det här inne om de stora gröna vävstolarna i metall. Inte bara dunkar förresten, de bullrar högljutt.
Vi är på guidad visning i textilfabriken. Så här under högsäsong håller fabrikens ägarpar visningar i väveriet varje dag. Även resten av året är fabriken öppen för besök dagtid på vardagar – det är bara att grabba ett par hörselskydd och gå in. Men i dag står ägaren Hanna Bruce framför oss i väveriets stora sal. Hon pekar och förklarar över slamret, medan mönstrade och omönstrade tyger i snabb takt matas fram ur vävstolarna.
Längre in i fabriken ligger varpsalen. Där står Jacob Bruce och övervakar att de tunna trådarna i varparen löper som de ska. Inte en enda tråd får hamna fel i den nära tvåtusen meter långa varpen som sedan ska monteras i vävstolen. Varpen är själva grunden i väven, den ”matta” av trådar genom vilken skytteln far fram och tillbaka med ytterligare tråd, det så kallade inslaget, och så flätas trådarna in i varandra till tyg. Grundmetoden är densamma i en traditionell hemmavävstol av trä, som i fabrikens stora maskiner.
I Växbos vävstolar är även varptråden av lin, förklarar Jacob Bruce, trots att den är svårare att väva med än bomullstråd.
– För oss är det jätteviktigt att köra hundra procent lin, säger Hanna Bruce och förklarar att det handlar om hållbarhet på flera sätt. Bomull importeras från andra sidan jordklotet och odlas ofta med metoder som är dåliga både för miljön och bomullsarbetarna. Dessutom är linne rent fysiskt mer hållbart.
– Och blir bara finare ju mer man använder det, tycker jag.
Paret Bruce köpte Växbo Lin 2006. Då hade fabriken varit i gång i sexton år, i en tid då svensk textilindustri sedan länge var på nedgång. Även den inhemska linhanteringen hade gått i graven, också i Hälsingland där den i flera sekler spelat en så viktig roll. Men i Växbo fanns en vision om att återskapa den linnefabrik som i decennier hade varit byns hjärta. En av visionärerna köpte och installerade ett antal begagnade vävstolar i en nedlagd linberedningsfabrik.
Redan tidigare hade de lokala entusiasterna också börjat rusta ett antal byggnader i närheten som historiskt använts i linproduktion. De timrade husen, de äldsta från tidigt 1800-tal, ligger i Trolldalen, en kort promenad från dagens linnefabrik. En brusande bäck leder från dammen där ett av de första momenten i den traditionella linhanteringen ägde rum: rötningen. I två tre veckor skulle linstjälkarna ligga under vatten för att mjukas upp, berättar Gullevi Lind som är medlem i den ideella förening som sommartid ansvarar för att förevisa området.
Läs också: Hembakt tunnbröd – herre min je, så gott!
Inne i linskäkten doftar det tjära och solvarmt trä. På väggen hänger lin i olika stadier av bearbetning, alla med -fantasieggande namn; linet är repat, rötat, torkat, bråkat, häcklat, klappat, skäktat, spunnet och vävt. Här finns -maskiner och redskap, bland annat en vattendriven skäktsvärm med träblad som användes för att slå linfibrerna mjuka.
Att linberedning förr var rejält arbets- och tidskrävande råder det inget tvivel om när man ser sig omkring härinne. Ändå var det så lukrativt, inte minst i Hälsingland. De långa, ljusa sommardagarna och en gynnsam jordmån gjorde att linet kunde växa sig högt och starkt och sommartid blånade de stora fälten av blommande lin.
Så är det inte längre. Här finns några småskaliga linodlingar men det rör sig mest om hemslöjdare som vill bevara traditionen. Linnefabriken i Växbo använder lin importerat från Frankrike och Belgien. Även om det funnes tillräckligt med svenskt lin att köpa in, finns i dag inget linberedningsverk i landet.
– Då skulle vi ändå vara tvungna att skicka i väg det först, säger Hanna Bruce.
Men det finns annat i Hälsingland som minner om linets storhetstid. De pampiga hälsingegårdarna är det tydligaste beviset på en trakt där välstånd rådde. Sju gårdar – imponerande med sina målningar och sin snickarglädje – är uppsatta på Unescos världsarvslista. Detta brukar kopplas ihop med just linodlingen. Narrativet är, att det var linet och linnet som skapade välståndet i Hälsingland. I dag finns det de som menar att även skog, djurhållning och jordbruk inbringade stora inkomster. Ett annat skäl till att de stora hälsingegårdarna kunde byggas var att det inte fanns någon adel i landskapet och att bönderna därmed hade ovanligt stort inflytande.
Men det är ett faktum att militäruniformer i Sverige länge tillverkades av linne, samt att det under en lång period på 1700-talet var förbjudet att importera tyg till Sverige samtidigt som exklusiva svenska linnetyger exporterades till hoven i Europa. I det bördiga södra Norrland blev linet en viktig gröda som man också förädlade. Det lär ha funnits så många som 1 500 linberedningsverk bara i Hälsingland.
Att den ljusblå linblomman valts till landskapsblomma just här är inte konstigt, och förhoppningen hos återskaparna av linnetillverkningen i Växbo var att hålla traditionen vid liv. Men de ville också locka fler besökare till bygden. Ett helt litet besöksmål har med tiden utvecklats kring linnefabriken och Trolldalen. Efter att ha ätit lunch och hemgjord glass på Växbo bageri promenerar fotograf Gustav Gräll och jag över till den roliga lekplatsen där det går det att åka rutschkana ner i kvarndammen. Här finns även en finkrog, smedja och flera hantverksbutiker.
Läs också: Anoraken – från järnåldern till trendigt modeplagg
Tillbaka vid väveriet och fabriksbutiken som säljer de linneprodukter som också sys här, möter vi gävleborna -Cathrine Söderström och Linus Schönnings. De har länge hört talas om Växbo, berättar de, men först i dag blev besöket av. Nu kommer de ut från visningen av linnefabriken. ”Glatt överraskade”, är betyget.
– Kul att de vågat satsa på det här, säger Linus Schönnings. Tekniken är ju jättehäftig.
– Och kul att man får gå runt i fabriken med ägarna, lägger Cathrine Söderström till.
