De franska munkarna ska ha kommit med viss vånda till Vätterns strand på 1100-talet. Det var kallt, mörkt och långt hemifrån. Men i Alvastra la de grunden till ett blomstrande kloster där ingen mindre än Heliga Birgitta fick några av sina mest omtalade uppenbarelser. I dag är det en ruin och utgångspunkt för vår vandring till Vadstena.
Och vilken ruin det är! Visserligen plundrades klostret på sten för Gustav Vasas slottsbygge i Vadstena i mitten av 1500-talet. Men murar, portaler, spetsiga och korsformade fönstervalv och rester av kyrkans ena gavel står kvar. Lavendel och fetblad med gula blommor frodas. Vi läser att munkarna höll sånggudstjänst med rörelser enligt en strikt ordning. Den som kisar och fantiserar kan se deras stillsamma dans. Nu med himlen som tak.
Vättern ligger stilla och glittrande när vi fortsätter på Östgötaleden norrut. Efter bara någon kilometer når vi Ellen Keys villa Strand. I tid har det gått nästan tusen år mellan munkarnas klosterbygge och den världsberömda författarens och pedagogens förverkligande av sitt drömhem. Key sökte det ljusa, luftiga, sköna och var stilbildande när hon bröt med dåtidens murriga ideal. Under sommaren erbjuds visningar av Strand. Vi har missat den sista för dagen, men trädgården, på sluttningen ner mot Vättern, är öppen för besökare och en sevärdhet i sig.
Ellen Key följer oss en bit på vägen över Omberg där tavlor med hennes citat placerats ut. ”Meningen med livet är livet”, hälsar hon medan vi går andäktigt under bokträdens kronor. Bokskogen, där Vättern skymtar genom trädstammarna, präglas av just den luftighet Ellen Key sökte. Vid Stocklycke hamn kliver vi ut ur lövsalen. Här skeppades virke över sjön fram till 1950-talet. Nu finns vindskydd, dass och badstege. En trappa leder ner till en lagun med kristallklart vatten, omöjligt att motstå trots att Vättern är känd för sin kyla. Doppet är kort men ljuvligt svalkande. Efteråt viker vi in i landet, klafsar ut på en äng där orkidéer och ängsull bildar en lila och vit matta. Snart når vi Stocklyckes anrika vandrarhem och sover gott i den gamla skogvaktarbostaden i skogsbrynet.
Östgötaleden, Klosterleden, Saint Birgitta Ways … lederna går ihop och det finns något för alla smaker på Omberg. Här vandrade Birgitta mellan Vadstena och Alvastra på 1300-talet och det som kallas Saint Birgitta Ways är en pilgrimsled som sträcker sig från Hamburg i söder till Trondheim i norr, med Vadstena som nav.
Men det här är också drottning Ommas rike, en förkristen figur som kan ta skepnad av en berguv och som vakar över östgötarnas heliga berg. Genom historien har Omberg varit en plats för andlighet, men även för bete och skogsbruk, och i tvåhundra år var det kunglig jaktmark. Nu finns här sex naturreservat och en natur som ständigt byter skepnad.
I början av vandringens andra dag blir växtligheten tätare och mer sagolik – och så småningom mer brant och krävande fram till rastplatsen vid Älvarums udde. Sedan blir det mer beskedligt igen, över betesmarker och in i ett myller av rotvältor och nedfallna trädstammar i olika stadier av förmultning.
Vi föreställer oss hur miljontals insekter i det fördolda kalasar på de gigantiska gamla ekarna. Utsiktsplatsen vid Västra väggar är en höjdpunkt. Här stupar klipporna rakt ner mot Vättern och blicken följer Ombergs granklädda rasbranter. Det är dessutom perfekt läge för lunch.
Stärkta av maten ger vi oss på en avstickare och följer omärkta stigar åt nordost. I hagmarkerna i Ombergslidens naturreservat dyker de orangefärgade markeringarna upp igen och snart skymtar vi ett av de kloster som gett namn åt Klosterleden: Heliga Hjärtas Kloster. Det är inget turistmål, men den som pilgrimsvandrar är välkommen att delta i klostrets böner fyra eller fem gånger om dagen, berättar syster Cecilia. Hon är en av de fjorton nunnor som bor i klostret. De tar också emot gäster som vill vara i stillhet, till stor del under tystnad, i flera dagar.
Vårt nästa stopp är mer profant. Från Borghamn skeppades kalksten från det närbelägna stenbrottet som varit i drift sedan 1100-talet. I dag är hamnen, även den byggd i kalksten, byggnadsminnesförklarad, i byn finns ett skate-boardmuseum och ortens lilla lanthandel säljer lokalt fångad, rökt fisk. Borghamn Strand erbjuder vandrarhem och hotell i själva hamnanläggningen, liksom tältplatser i den gamla fruktträdgården.
Efter dopp från hamnpiren följer vi morgonen därpå landsvägen till Rogslösa kyrkby. Där beundrar vi kyrkporten, ett sällsynt medeltida konstverk i form av smidesornament på den massiva trädörren. Djävulen drar en stackars kvinna i håret, en ängel slåss med en drake och jägare blåser i sitt horn. Porten förekommer i flera sägner om drottning Omma och vi blir stående en lång stund och beskådar dramatiken.
Färden fortsätter längs med fält där korn och vete vajar. I Örberga väntar en av Sveriges allra äldsta kyrkor. Stockarna i tornet ska ha fällts vintern 1117. Tanken svindlar. Men allra mest tagna blir vi av stenkistan i det lilla stenmuseet på kyrkogården. Också den är från 1100-talet, med runskrift, ormar och drakar – en slags symbol för övergången mellan hednisk och kristen tid.
Vid Örberga gör Östgötaleden en krok ut mot Vättern igen men vi siktar direkt mot Vadstena, där slottets torn och kyrkans spira redan nu sticker upp som riktmärken. Men avståndet gäckar oss, här på slättlandet ser det så mycket närmare ut än vad det är. Och när vi passerat gården Stora Ullevi kommer regnet. Den allra sista biten kan vi hämta kraft ur citat från Heliga Birgitta, som skickar med att ”Det anstår inte den vise att ha bråttom”.
I Vadstena får vi kullerstenar under fötterna och de för oss raka vägen till klosterkaféet nere vid vattnet, för kaffe och äppelpaj med vaniljsås. Koffein och socker ger en kick som räcker de sista timmarna innan bussen går. Kloster-kyrkan, byggd enligt Birgittas anvisningar, är kvalitetssäkrad med tre stjärnor i Michelinguiden. Hit kommer pilgrimer från hela världen för att visa sin vördnad inför skrinet med Heliga Birgittas reliker.
Vi hinner också med en promenad i örtagården och spanar in stadens många docksöta hus med prunkande innergårdar. Vid slottet går vi över vallgraven, där en tärna förlorar striden om en nyfångad fisk till en mås, och vidare in på slottsgården. Någonstans i väggarna står Alvastra-klostrets stenar att finna.
