Det är andra helgen i maj och våren slår på stortrumman. Dags för paddlingspremiär! Vi tänker ta oss an Gryts skärgård, paddla den så kallade Grytstriangeln med öarna Häradsskär i söder och Harstena i norr, och start och slut vid Fyrudden på fastlandet – eller närmare bestämt Ekön, en närliggande udde inte långt från samhället Gryt.
Tio grader i vattnet och sju i luften. Torrdräktsläge och mössa på. Men havet ligger lugnt och bara skyar av vårmoln drar över himlen. Hägern flyger förbi och strandskatorna går i strandlinjen. Två dubbel- och tre enkelkajaker lämnar uthyrningen vid campingen på Ekön.
Gryts skärgård ligger utanför Valdemarsvik i södra Östergötland – med i paddlingssammanhang mer kända Sankt Anna i norr och Tjust, Västerviks egen skärgård, i söder. Det var istiden som formade alla dessa bulliga öar och kobbar och det var här som Kung Valdemar redan på 1200-talet kryssade sig fram. Nu kallas hans rutt Kung Valdemars segelled och är en av de första nedtecknade ledbeskrivningarna till sjöss. På den tiden seglade man gärna inomskärs i möjligaste mån, och Valdemars led sträcker sig från Blekinge ända till Estland.
Området består av närmare 3 000 öar i alla storlekar. Häradsskär, Harstena och Fyrudden är alla tre populära besöksmål, men så här på våren har du dem nästan för dig själv. På vägen till dessa finns en uppsjö av trevliga hopp-i-land-ställen. Triangelns sammanlagda sträcka är 40 kilometer. Den kan paddlas åt vilket håll som passar bäst, och så fort eller långsamt du har lust. En del sveper av trekanten på några timmar och andra hänger ute en vecka.
Fredag kväll hinner vi inte så långt, men halvvägs till Häradsskär ligger Vässlingsö. Där slår vi upp tälten, rätt slitna efter arbetsveckan och snart har alla krupit till kojs. Nästa morgon är vädret hyfsat och havet så pass väluppfostrat att vi kan lägga rak kurs mot Häradsskär och slipper slingra fram i lä bakom småöar.
Vårt första mål är skärgårdens sydligaste punkt, fyrplatsen Häradsskär. När vi närmar oss ön och det höga tornet möts vi av ett batteri av kikare riktade åt alla håll. Även fågelskådarna har bråda tider så här års, konstaterar vi. Blåhimlen har dykt upp när vi landat i den lilla hamnen och det är skönt att få av sig torrdräkten som börjat bli varm i vårsolen.
På bryggan siktar vi Vesa Junssila, världsberömd fågelskådare i hela Östergötland. Han har tagit med sig dottern ut för att se vad öns fågelliv har att erbjuda. Vi språkar en stund tills Vera plötsligt ropar ”En lärkfalk!” och springer iväg mot kikarfolket, där en viss aktivitet utbryter. Vi andra som inte har lyckats se falken strosar vidare mot fyren.
– Hur många trappsteg tror ni det är till toppen, frågar Lennart Forsström när han hälsat oss välkomna.
Lennart och hans kusin Bo Magnusson är födda här på ön och håller guidade visningar av fyren. Det har inte varit tillåtet att gå in i fyren på många år men från och med 2025 arrangeras guidade turer regelbundet sommartid och går att boka året om.
Vi får höra att fyren är 29 meter hög och en heidenstammare, det vill säga ritad av Gustaf von Heidenstam som i mitten av 1800-talet fick uppdraget att skapa ett fyrsystem runt hela svenska kusten, och då även tog fram en egen fyrmodell som blev populär. Fyren på Häradsskär stod färdig 1863 och på Luciadagen 1960, när elen kom till Häradsskär, lämnade den sista fyrvaktaren ön.
Lennart och Bo berättar om hur det var att vara barn här ute. När de växte upp fanns ett trettiotal bofasta. Nu är ingen skriven på ön, men Lennart, som hunnit bli pensionär, berättar att han är här närapå året runt. Det går också att hyra in sig i de gamla fyrvaktarbostäderna och vi frågar vilken som är den bästa tiden här ute.
– November, säger Lennart. Då är det som härligast här. Lugnet, tystnaden och framför allt ljuset. Det är som att gå runt i en Skagenmålning.
– För 7 000 år sen var Gubbö det enda som stack upp ur vattnet här, förklarar Christian Swanson, morgonen därpå när vi vänt kajakerna norrut. Han driver kajakuthyrningen på Ekön och har följt med oss på turen. Nu pekar han mot den höga ön med sitt kummel, sjömärke i sten, högst upp. Gubbö kupa är namnet, berättar Christian.
Vi går iland på Gubbö och vandrar upp till kupan för en fikastund. Utsikten är formidabel!
Vi gonar oss i solskenet och det blir sakta eftermiddag innan vi sitter i kajakerna igen. Norrut över Reskärsdjupet paddlar vi, innanför Ytterön och Innerön och snart ser vi röda sjöbodar längs vattnet. Harstena, ett välkänt namn från radions Sjörapport, är troligtvis Gryts skärgårds populäraste besöksmål med både restaurang och stugboende. Hit går det, till skillnad från Häradsskär, enkelt att ta sig med både Östgötatrafiken och Skärgårdslinjen om sommaren.
Förr var det säljakten som var den stora grejen här ute. De stora sälkolonierna utanför ön jagades och var en stor inkomstkälla för skärgårdsborna fram till 1940-talet.
– Det var stora jaktlag som åkte ut och klubbade säl på skären här utanför. De kunde få 40–50 på en dag, berättar Kennet Lindkvist vars familj driver stuguthyrning, guidade turer, båttransporter och restaurangen på Harstena. Han berättar hur ön förändrats sedan han kom hit på 1970-talet.
– Då fanns det nästan inga sälar kvar men de börjar komma tillbaka ordentligt nu. Men någon fisk finns däremot knappt längre, så nu är det turismen som gäller.
Vi lyssnar på Kennet och vandrar runt på ön i väntan på att vår vedeldade bastu ska bli varm. Den ligger i ett båthus med grönt tak och går att boka via nätet. Efter bastun och ett bad som väl kan kallas ”uppfriskande” hoppar vi i kajakerna och paddlar i kvällningen en liten bit runt ön till en enastående tältplats. Middag i solnedgången en meter från vattnet. Havet är stilla och solen speglar sig i vattnet.
Dag tre bär det av hemåt. Tillbaka mot Ekön, men vi har inte bråttom. Vi siktar mot sydväst och går nära öarna. Vi stannar till på Sandgärdet när vi ser hur ekhagen sprakar i färg. Gullviva, mandelblom och blå viol möter oss när vi går i land. Det är bara kattfoten som fattas från Evert Taubes visa, men den ersätts av orkidén Adam och Eva. Vi lägger oss i gräset och försöker sträcka ut de nu rätt stela kropparna innan vi fortsätter och passerar nära intill grannen Grönsö som även den visar upp sig från sin allra vackraste sida.
Lunchen är slapp och loj. Vi ligger utslängda på stranden på nordvästsidan av Fångö och några av oss lyckas få sig en liten lur. Det blev verkligen en lyckad vårtur, sammanfattar någon. Lite kyligt ibland men mestadels alldeles underbart. Vi andas in doften av solvarm äng, njuter av fågelsång och en blåglittrande vik och konstaterar att så här kan livet också vara.
