Naturumguiden säger hej men tittar lite över våra huvuden, kliver ut runt trädisken och försvinner. Ögonblicket senare står hon utanför glasväggen med en fågel i handen. En lavskrika, fjällskogarnas nallebjörn, som tittar upp med näbben så fullstoppad av korv att det ser helt omöjligt ut att svälja. Det är nog inte heller tanken, förmodligen har den tänkt gömma maten i en närbelägen lavhärva. I en gammeltall precis utanför träplattformen sitter tre till och naturums Robin Pollak känner igen var och en i den lilla familjen, som hon och de andra guiderna regelbundet korvmatar.
– De brukar dyka upp flera gånger om dagen, förklarar Robin Pollak och visar sin underarm som är rödrispig av vänliga men skarpa klor.
Naturum ligger inbäddat i lavskrikornas skäggiga gammelskog, men genom glasväggen i andra änden av byggnaden syns en stenig fjällsida. Där går att ana Sveriges högsta vattenfall, räknat i fri fallhöjd. Sedan slutet av 1800-talet har besökare vallfärdat till fallet, och sedan 2008 även till Old Tjikko, världens äldsta kända träd – numera en av nationalparkens huvudattraktioner. Men Fulufjället har så mycket mer att erbjuda, och med viss lättnad viker vi av på en smalare stig, bort från grusvägen där husbilarna står parkerade på rad.
Det går visserligen uppför, men känns ändå som en mild start på fjällkedjan där Fulufjället ligger nästan längst i söder. Efter någon kilometer ligger fjällheden utsträckt åt alla håll, som ett månlandskap i björklövsgrönt och renlavsvitt.
Mitt i den stora plattheten syns några låga hus: Rörsjöstugorna. De byggdes av Domänverket på 1960-talet, ägs i dag av Länsstyrelsen men drivs från och med 2026 som STF-stugor. Här finns stugvärd på plats, bäddar att boka, utrustat kök – och iskallt vatten att hämta i forsen mellan de små Rörsjöstugorna, som för övrigt har fått namn av rödingarna som trivs här.
I morgonsolen nästa dag glittrar ett blött litet tält mellan fjällbjörkarna. Det höll tätt mot regnet, berättar Christian Hofberg som håller på att plocka fram frukostmackor, men han är ändå genomfrusen på grund av liggunderlagspunka. Han och sjuåriga sonen Jax har med sig fiskespön och hoppas på öring, röding eller harr. De har åkt från Stockholm för en natt vid Rörsjöarna. Planen var att stanna två nätter men den har ändrats efter liggunderlagshaveriet.
– Det är en lång resa men det är värt det. Jag vill ju få med honom ut och det finns inte många ställen där man kan komma så här långt bort med så pass kort vandring, förklarar Christian Hofberg.
frukosterar vid Rörsjöstugorna.
Vid ett bord mellan stugorna dukar en nederländsk familj upp flera sorters flingor, sylt, marmelad och chokladpålägg. Deras resebyrå har lagt upp ”den perfekta Sverigeturen”, där bland annat paddling i Sankta Annas skärgård, Gröna Lund, Göteborgs skärgård och Fulufjällets nationalpark ingår. Tidigare har de vandrat i Alperna, och det var underbart men Fulufjället är ”next level”, förklarar mamman i familjen, Lies van der Pol.
– Det är så vida horisonter, så mycket luft! Jag har aldrig varit med om en semester där man är så här fri.
Hon prisar allemansrätten, de fantastiska färgerna och istidernas imponerande spår.
– Vårt land är bara platt lera, så vi är imponerade av allting utanför Holland, konstaterar tolvåriga sonen Frits van der Pol.
Det enda de inte är så imponerade av är trädet Old Tjikko.
– Vi trodde att det skulle vara ett enormt träd, förklarar Lies van der Pol.
– Eller åtminstone normalstort, säger sonen.
Någon timme senare står Turists utsända inför den världsberömda, 9 500-åriga gamlingen. Det är lätt att förstå att den som föreställde sig ett mäktigt jätteträd kan bli besviken. Granen Old Tjikko är snarare en växtvärldens Skalle-Per, med kala spretgrenar högst upp och några gröna tofsar på sidorna. Dessutom är det inte samma grankropp som stod här för knappt 10 000 år sedan, utan delar av rotsystemet är åldersbestämt till denna aktningsvärda ålder genom kol 14-metoden. Men för den som står kvar en stund är det ändå omvälvande att insupa granen i sin luggslitna uråldrighet.
Samma individ har funnits här sedan inlandsisen drog sig tillbaka, och kanske blivit sedd av stenåldersmänniskor som en av de första uppstickarna på fjällplatån.
Flera snabbfotade sällskap hinner defilera kring det inhägnade trädet medan vi begrundar granens utsikt genom årtusendena, mot fjällhorisonterna och Njupeskärsklyftan där vattnet störtar sig ut. Själva fallet syns dock inte från Old Tjikkos position. För att se det på nära håll behöver man följa den vältrampade stigen neråt, till en plattform där en strid ström av besökare kan ta parallella selfies och se ut som om de är ensamma vid vattenfallet. Det är en perfekt sevärdhet på så sätt att man kan kan välja svårighetsgrad. Det går att rulla hit med barnvagn, stå bakom trästaketet och känna fallets fuktiga andedräkt mot kinderna, eller också balansera på spetsiga, hala stenar för att vara precis intill vattenmassorna när de träffar marken. Där är ljudet öronbedövande och kläderna blir genomblöta.
Bara några minuter bort från Njupeskärskyftan öppnar sig de stora enslighetsvidderna igen, där enstaka ljungpipare sjunger ödslighetens lov. Nationalparken är indelad i zoner och de flesta besökare rör sig i zon fyra, närmast fallet, där mest strikta begränsningar råder. Här får man till exempel inte tälta eller fiska.
Rörsjöstugorna ligger i zon tre, och nästa morgon styr vi mot zon ett, den minst besökta, där man kan plocka hjortron som inget mänskligt öga ens har tittat på. Målet är nationalparkens högsta topp och gränsen mot Norge. Första anhalten är Harrsjöstugorna, en boplats för den som vill slå sig ner ännu djupare i ensligheten. En raststuga, en obemannad övernattningstuga, en vedbod och ett grånat dass – det är det hela. Härifrån fortsätter expeditionen utan stig, över blockstenshav och mattor av dvärgbjörk och renlav. Som har vuxit sig tjocka eftersom här inte finns några betande renar. Ännu en sak som gör Fulufjället speciellt jämfört med andra fjällområden.
Till sist närmar sig Brattfjällets topp, en subtil upphöjning, men det visar sig räcka att komma en liten bit upp från den stora fjällplatån för att hamna mitt i himlen, med vidvinkelvidder åt alla håll. Här öppnar sig också utsikten mot riksgränsen och nationalparkens norska motsvarighet med samma namn. Som tyvärr inte hinner upptäckas på denna tur. Att verkligen utforska Fulufjällets nationalpark skulle ta mer än fyra dagar – bäst görs det nog på en långtur mellan nationalparkens öppna övernattningsstugor.
Även Göljådalen, strax väster om nationalparksgränsen, är en aningen för lång dagstur från Rörsjöstugorna. Men hit vill vi för att se spåren av det som hände en osannolik augustinatt 1997. SMHI har kallat det för ”det värsta ovädret i Sverige på tusen år”. Liksom med gammelgranen Old Tjikko blir upplevelsen av den här sevärdheten större om man läser på lite först. Om de 700 blixtnedslagen och hur den lilla skogsbäcken förvandlades till en öronbedövande ursinnesälv – som gröpte ur den mossiga skogen till något som mer liknade ett stenigt motorvägsbygge. På bilder syns hur stora stenbumlingar hamnade uppepå väldiga brötar av träd – och inne i ett sådant timmer-plockepinn hittades en död älg som svepts med i syndafloden.
Vi stannar till i Göljådalen med bilen på vägen hem från fjället och går den markerade trekilometersrundan. Först är det lite svårt att förstå var själva sevärdheten är, men längre fram, efter att vi fått vada några gånger vid rasade broar, blir det mer tydligt. Här och där syns den jättelika fåran som bildades under katastrofnatten, där vattnet numera bara rinner som en liten rännil i mitten. Naturen har restaurerat sig ganska väl, småträd börjar komma upp ur gruset, men här och där ligger gigantiska block som undanvräkta av en jätte och fortfarande står träd, knäckta som tändstickor högt upp på stammen. Göljeåns ravin fullbordar Fulufjällets nationalpark som en nöjesplats från istiden. Ännu en plats för oss nutidsmänniskor att posera vid halsbrytande utsikter och begrunda naturens krafter och tidens gång.
