Mörka moln rör sig över himlen. Snart kommer de första försiktiga dropparna och sedan följer en rejäl skur. Vi skyndar in under porttornets skyddande tak och spanar oroligt efter ljusare moln. Fladdermöss är inte förtjusta i regn, i alla fall inte skyfall.
– Kommer vi att få se fladdermöss?
Det är en av de yngsta deltagarna som frågar sin pappa. Vi är fler som undrar och hoppas, närmare bestämt ett trettiotal personer som har slutit upp till kvällens fladdermussafari.
Vi ska inte bli besvikna.
Kvällens guide heter Stefan Viktorsson med mångårig erfarenhet av att spana på fladdermöss. Den här kvällen har vi samlats vid Hovdala slott utanför Hässleholm i norra Skåne, ett område känt för att hysa de flesta av landets 19 fladdermusarter.
– Av världens ungefär 5 000 däggdjursarter är 1 460 olika arter av fladdermöss. Bara gnagarna är fler, berättar Stefan och visar bilder på fyra av dem som vi har chans att se i kväll: vattenfladdermus, dvärgpipistrell, nordfladdermus och större brunfladdermus.
Han delar ut papper där vi kan läsa om jaktvanor, vingbredd, var de olika arterna trivs och hur vi ska identifiera dem med hjälp av … ljud? Det kommer snart att visa sig hur det ska gå till.
När vi lämnar slottsområdet och passerar Hovdalaån har det klarnat upp och den första fladdermusen skymtas. Än är det dock inte primetime. Fladdermössen inväntar skymningen då de kan flyga utan att upptäckas av hungriga ugglor och lärkfalkar.
Mörkret är fladdermössens livsluft. Trenden med ljusslingor i trädgårdar och fasadbelysningar på kyrkor och andra byggnader utgör ett av de största hoten mot deras överlevnad.
– De kan svälta ihjäl inne i ett upplyst kyrktorn i väntan på ett mörker som aldrig kommer. Eller så vågar de sig ut, men är synliga i ljuset och riskerar att falla offer för rovfåglar, förklarar Stefan.
Andra hot mot de fridlysta djuren är när gammelskog, kulturmark och våtmarker försvinner. Även vindkraftverk kan ställa till problem. Av de nitton arterna i Sverige är tolv rödlistade. Men hoten mot fladdermössen har också lett till mer kunskap och ett allt större intresse, inte bara bland forskare och miljöaktivister. Sedan Stefan började med fladdermussafari för drygt tio år sedan har antalet besökare ökat stadigt.
– Fladdermöss är spännande djur. Jag ser dem också som ett lockbete för att få ut folk i naturen.
Kvällens tur är fullbokad och flera av deltagarna är stammisar. Lena Landegren från Helsingborg har varit med ett par gånger tidigare och nu har hon fått med sig barn och barnbarn, totalt är de en grupp på tolv personer.
– Det är en annorlunda upplevelse och väldigt mysigt att ge sig ut i skogen på kvällen. Och allt man lär sig sedan!
Hon lägger armen om tioåriga barnbarnet Tuva Hafström som slår fast att ”nattdjur är de coolaste djuren”.
Innan vi går in i skogen blir det fika – med myggspray. Någon passar på att fråga hur gamla fladdermössen kan bli. Rekordet är 41 år, berättar Stefan. Som art är fladdermössen desto äldre. Minst 55 miljoner år.
Han förklarar också hur vi kan uppfatta de högfrekventa läten som fladdermössen använder för att lokalisera sig i mörkret. Stefan tar fram detektorer och berättar att de omsätter ljuden till människovänliga nivåer. Han visar hur vi ska ställa in dem på lämpliga frekvenser: 55 kHz för dvärgpipistrell och 30 kHz för nordfladdermus, och spelar upp exempel på hur det kan låta. På det papper vi fick tidigare står också beskrivningar. ”Hårt torrt knatter” för vattenfladdermus och ”kraftigt plipp-plopp-läte” för större brunfladdermus. Flera arter låter ”smackande” och dvärgpipistrellen ”applådlikt”.
– En sån här vill jag ha, säger Tyra Petersson entusiastiskt och håller upp detektorn.
Hon och pojkvännen Elliot Carsheim har rest tre timmar från Kalmar för fladdermussafarin.
– Det var en födelsedagspresent, men jag visste inte vart vi skulle eller vad vi skulle göra förrän vi kom hit. Jag älskar fladdermöss, säger hon.
Vi bildar små grupper, delar på de sju detektorerna och följer stigen in bland träden. Först brusar det bara. Och så plötsligt. Hörde ni? Visst var det ett knatter? Eller ett smackande? Vi lyssnar koncentrerat och ser oss spänt omkring. Stefan konstaterar att det är en nordfladdermus i närheten, men ingen i vår lilla grupp lyckas få syn på dem. Andra är mer lyckligt lottade. Det gäller att vara snabb och att vända blicken åt rätt håll.
Stigen går längs en ravin där mäktiga ekar och bokar klättrar på sluttningen, med gott om död ved som lämnats kvar till nytta för den biologiska mångfalden. Vi passerar ett par röda stugor, förfallna och perfekta för fladdermössen. Ljudet från Hovdalaåns forsande växer i styrka och Hammarmölledamm, som sedan vårt besök hunnit rivas, öppnar sig framför oss.
2025 revs Hammarmölledamm vid Hovdala slott, efter att det över 100 år gamla kraftverket som drevs av dammen inte fått förnyat miljötillstånd. Naturguiden Stefan Viktorsson har därför pausat sina fladdermusspaningar i området. I stället guidar han på uppdrag på olika platser i Skåne, bland annat i Hammars park i Malmö. Planen är att anlägga en våtmark vid Hammarmölledamm, tills vidare betas platsen av vattenbufflar för att hindra igenväxning.
Där är de. Nattens tysta och pilsnabba jägare. Åååhh! Mummel och pekanden. Titta! Glada utrop.
Vattenfladdermössen flyger längs vattenbrynet, fångar myggor och sländor, bildar siluetter mot kvällshimlen.
– De ser ut som fåglar, säger en dam intill mig när de svischar förbi.
Stefan lyser med ficklampan. Ser ni dvärgpipistrellen? Den flyger högre upp, fram och tillbaka. bara ett par meter bort. Den verkar nyfiken.
– De flesta fladdermöss är inte särskilt rädda för människor eller andra större däggdjur. De kan komma ganska nära, säger Stefan.
Det är en upprymd grupp som lutar sig ut över bron vid dammen. Att vi ändå fick se så många!
Mörkret faller snabbt och de första stjärnorna blinkar. Men än är det inte över. Någon fångar upp ett nytt ljud och en rörelse. En mustasch- eller taigafladdermus, konstaterar Stefan denna gång. De är förvillande lika. Vi ser också en dvärgpipistrell bland trädkronorna. Kanske är det den nyfikna lilla individen från dammen som har följt efter människoflocken.
– I kväll blev det full pott, säger Tania Lorenzo som har sällskap av sin mamma Carina Eriksson.
För Tania är det den tredje fladdermussafarin vid Hovdala.
– Det är fascinerande djur och Stefan berättar så bra. Men förra gången spöregnade det så då hörde vi dem bara.
Detektorerna är på in i det sista och när vi är tillbaka vid slottet sammanfattar Stefan kvällens spaning. Med gemensamma ansträngningar har vi sett tre av de mer livskraftiga arterna: vattenfladdermus, dvärgpipistrell och mustasch- eller taigafladdermus. Samt en av de rödlistade: nordfladdermus.
Efter tack och adjö hör vi ett nytt läte, ett som går att uppfatta med blotta hörseln. Det är en kattuggla som hoar inne i skogen. Än är det långt till gryning och även om fladdermusjakten är över för vår del fortsätter den för andra.
