Gillar man alpina skidturer, gillar man Hemavan. Ingen annan svensk fjällort erbjuder lika många och fina toppturer, lika koncentrerat och bekvämt. Infödingarna hävdar visserligen att de aldrig sett av så många skidbestigare som i dag och det är säkert sant, men här handlar det om en ökning från närmast noll. Fjällbranterna kring Hemavan bländar ännu orörda.
Allt är så nära. Tio minuters promenad från byns mitt ligger liften, och från liften siktar du endera mot fjället Mohtseretjåhke eller mot Murtsertoppen. Den första omgärdas av en smal högfjällsplatå, där de flesta skidbestigare bromsar in och vänder upp igen för att hinna med de båda standardåken Jättegrytan och Glaciären. Kanske även extrema Kobåsrännan innan man avslutar med att fortsätta ända ner till byn. Höjdskillnaden från topp till dal ger hela 1150 höjdmeter; som att stapla Åre och Sälen på varandra. Du måste krångla dig till Kebnekaise för att finna konkurrens i svenska fjällen.
Personligen spanar jag ändå mest mot det andra fjället Murtsertoppen, byns traditionella skidfjäll från tiden före liftarna. En stor och härligt snövit bakelse till vars topp du bara följer en för alla uppenbar bäckravin. Enkelt och förträffligt för nybörjare som belönas med utförsåkning på jämn sluttning utan klippor, stup eller oanade terrängfällor.
”Väl på plats kikar du upp mot Norra Sytertoppen, 1767 meter över havet, favoritfjället oavsett årstid”
Kanske är det Murtsertoppens nybörjarstämpel som gjort att jag aldrig fått avnjuta åket. Snögubbarna i Hemavan, som skidat dit oräkneliga gånger, brukar sucka och tycka att ”Murtsen” kan jag väl fixa någon annan gång.
Eller så beror det på att STF-fjällstugan i Viterskalet lockar starkare. Jag har haft den som basläger förr och kommer garanterat att ha det igen, och nu liksom då blir vi ensamma om natten, fastän fjällstugan är så enkel att nå och perfekt placerad för alpina turer. Du tar bara liftarna till översta bergstation och fortsätter längs fjällryggen till en höjd som markeras 1603 på kartan. Därifrån dyker du ner i en lång och dramatiskt böjd bäckravin som mynnar ut några skejtingskär bortom bänkbordet vid Viterskalsstugans snöskoterparkering.
Väl på plats kikar du upp mot Norra Sytertoppen, 1768 meter över havet, favoritfjället oavsett årstid. Du kan bestiga det enbart för utsiktens skull och få ett vidsträckt milsvitt panorama med fjällvärldens alla terränger i fånget: glaciär, hed, klippa, skog och vatten.
Själva toppen ger ingen särskild utförsåkning varför du glider bort mot aningen lägre sidotoppen Måskoestjåhke (i folkmun kallat Lilla Norra), där du redan från inledande sväng ser att sista stoppsladd ska läggas 900 höjdmeter nedanför.
En storslagen och närmast monokromt snövit yta som framkallar just den mentala frihet som riktigt bra utförs-åkning förborgar. Lyckliga minuter under vilka livet inte längre styrs av medveten handling, utan endast av din känsla för balanserad gravitation.
Just denna dag döljs Norra Sytertoppen dessvärre i moln och vinden är så påtaglig att vi i stället väljer Dålkoetjåhke. Ett lika närbeläget storfjäll som är enklare och snabbare att bestiga, och ger fler åkalternativ, även om de av någon anledning inte skänker samma frihetskänsla. Dålkoetjåhke ser svårnavigerad ut från håll och kan så även bli uppe på dess överraskande flacka topp, men väl i sväng förstår du varför det här fjället också tillhör favoriterna.
”Utförsåkning i skog är roligt. Träden står där de står, helt planlöst och bestämmer dina svängar”
Du kan ägna dagar enbart åt att spåra sydsidans olika snöfält och sedan avsluta i motsatt riktning utför den snösamlande ravin som leder ner bland E12:ans glesväxande björkar. Hela tusen höjdmeter, om du undrar.
Den här gången är vi dock fullt medvetna om att åkningen knappast kommer att memoreras i vår privata alpinhisto-ria. Vi stiger så högt som sikten tillåter och fikar i lä av en större sten för att därefter svänga tillbaka över den nybildade skare som överraskande nog håller vår tyngd och greppar precist.
En fin nybörjarlinje. Ett sådant där åk som alla fixar ifall snöförhållandena är enkla, vilket de förstås inte alltid är. Den nyckfulla verkligheten bestämmer på alpina skidturer och du anpassar dig. Det är själva charmen med skidbestigning.
Vi toppnördar kan ju inte ens titta på ett fjäll utan att fundera över åkbara linjer, oavsett om det är extrembrant eller en liten skogshöjd, eller om almanackan visar sommar. I fjälltrakterna kring Hemavan finner man skidglädje ända fram emot midsommar.
När den kommersiella vintern är över sitter mina kompisar där i sina stugor och väntar på att kalla dygn ska ersättas av plötsligt finväder. Då gäller det att bestiga medan snön fortfarande är hård för att hinna ett åk innan värmen hinner kläcka genomslag. En ganska exakt tajming som kräver viss rutin.
Alltför stor rutin kan tyvärr också förblinda. Så sker följande morgon när vi sitter där i fjällstugan, fyra personer som alla har skidåkning i yrket, och begår vårt arroganta misstag. Vädret är nämligen oförändrat, liksom prognosen med kraftig vind och snöbyar ur ett deprimerande lågt molntak.
Vi skulle blåsa bort uppe på höjd och i alla händelser sakna sikt. Ett hurtigt alternativ vore förstås att än en gång skida så högt som möjligt och sedan svänga tillbaka längs spåret, men vi har alla alltför ofta varit den guide som försöker skänka valuta till förväntansfulla turister i uppenbart värdelösa förhållanden. Så vi bestämmer oss för reträtt. En riktigt bra sådan dessutom.
”I fjälltrakterna kring Hemavan finner man skidglädje ända fram emot midsommar”
Vi tar sikte på Daalåejvie. Ett ganska blygsamt fjäll varifrån man kommer direkt ner till krogen vid Europavägen, fem mil norr om Hemavan. Även det enklaste vin kan smaka förträffligt ifall det serveras åttahundra orörda höjdmeter senare, säger vi till varandra.
Daalåejvies spetsiga topp har därtill karaktär, samt en vanligen hårt vindpackad västsida som avslutar i finaste björkskog. Så vi knatar dit i lugnt tempo och just då händer det.
Plötsligt och utan minsta förvarning slutar vinden slita. Vi stannar för att justera klädsel och stirrar stumma mot ett faktum som ingen vill bli först att bekräfta: Norra Sytertoppen är molnfri. Den skriker åt oss att högmod förebådat fall och att månaden är april och vädret därefter.
Om någon vid morgonsamlingen orkat leka hurtig färd-ledare hade vi stått där på toppen i solskenet nu, men möjligheten att glida tillbaka är förbrukad. Tanken på ny övernattning i Viterskalsstugan behöver heller inte divideras, ty väderleksprognoserna är samstämmiga. Det handlar möjligtvis om en kortvarig lucka i ett annars ihållande gråväder. Vi får trösta oss nere bland björkarna.
”En fin nybörjarlinje. Ett sådant där åk som alla fixar ifall snöförhållandena är enkla, vilket de förstås inte alltid är”
Utförsåkning i skog är roligt. Träden står där de står, helt planlöst och bestämmer dina svängar, utan minsta möjlighet till ånger. Välj rakast möjliga fallinje. Accelerera och håll sedan jämn hastighet och exakt balans. Fäst blicken så långt fram som du bara vågar och fokusera på öppningarna, inte på träden.
Så fantastiskt kul! Särskilt här, där fjällbjörken växer märkvärdigt glest och härligt hållfast skare böljar över mjuka trappsteg i glänta efter glänta tills barmarken tar emot.
Restaurangen har förstås inte öppnat för dagen. Vi ringer efter bil. Vårsolen steker. Inte ett moln. Ytterst irriterande. •