Svetten rinner när vi knatar upp och ner för backen för att lasta i kajakerna. Värmen är tryckande trots att det är september. Vi befinner oss i gränslandet mellan fyra län: Västmanlands, Dalarnas, Uppsala och Gävleborgs. Här börjar vår tur, i Strångnäs på Hemö – en av halvöarna i det oregelbundna näs som sticker ut i Nedre Dalälven och därmed in i Färnebofjärdens nationalpark. I teorin ska myggsäsongen vara över, men det verkar myggorna själva omedvetna om. Vi, min vän Paula, fotograf Emma och jag, biter ihop och fokuserar på att slå hastighetsrekord i packning av kajak.
Det är en fröjd att glida ut på Nedre Dalälvens spegelblanka vatten. Myggorna håller sig över land och en havsörn seglar högt ovanför. Men plockepinnboet i toppen av en ek på en av holmarna vi passerar är knappast stort nog för den. Det tillhör snarare ett fiskgjusepar, tänker jag.
Vi befinner oss i den sydliga halvan av nationalparken, en del som är relativt oexploaterad på grund av älvens ständiga nivåskiftningar. Här finns få hus, inga störande ljus eller billjud. Trakten är visserligen flitigt besökt av ornitologer sedan lång tid tillbaka, och med över 200 fågelarter att studera är det inte konstigt. Vi tar en omväg över till fjärdens östra strand för att besöka Skekarsbobergets utsiktstorn – nyfikna på hur nationalparkens vattendrag och tvåhundra öar och skär ser ut från en annan altitud. Och ja, utsikten är hänförande.
I skimrande mjukt kvällsljus når vi Sandöns gyllene strand. Det känns som att vi hamnat i Karibien, inte i Gästrikland. Vi tar ett svalkande dopp innan vi utforskar ön som, liksom namnet antyder, nästan helt består av sand – utom mitt på ön där Dalkarlsåsen, del av en av Sveriges största rullstensåsar, sticker upp ur älven.
På Sandön finns flera vindskydd och grillplatser med välfyllda vedförråd, och det är fler än vi som har hamnat här denna fredag. Vid ett av vindskydden pågår matlagning på hög nivå där fyra män är i full färd med att tillreda en sjurättersmiddag. De kan nöjt berätta att alla ingredienser, liksom herrarna själva, har klarat sig oskadda genom forsarna vid Balforsen och Tyttbo i parkens sydvästra hörn.
Vi går vidare för att leta plats för tälten. Sandön är ett av få ställen i nationalparken där det är tillåtet att tälta. Vi bestämmer oss för stranden och snart brassar även vi dagens middagsmat, för vår del stormköksstekta halloumiburgare. En eld hjälper till att hålla myggen borta – jodå, de tog emot oss när vi klev iland – och snart har vi hamnat i den berömda eldkoman, harmoniskt stirrande in i brasans flammande dans.
Tystnaden är total, tills lugnet plötsligt bryts av ett bankande. Vi tar oss genom skogen mot ljudet för att ta reda på vad det är som låter. Vid vedförrådet står Pierre Mangez och Baptiste Deleplanque och hugger ved för glatta livet. De behöver en eld för att kunna torka hela sin utrustning, förklarar de. Båda är från Frankrike men Pierre bor i Nynäshamn och vännen Baptiste är och hälsar på.
– Vi hyrde kanot i Gysinge och började med att ta Gysingeforsarna motströms. Det slutade med att vi vadade med vatten upp till midjan och fick dra kanoten efter oss, berättar Pierre på svenska och förklarar att han till vardags driver ett guideföretag som ordnar älgsafaris och snö-skovandringar.
Vi delar fler historier kring lägerelden och sitter kvar tills deras tält har torkat så pass att det går att sova i.

Nästa morgon gryr i dimma. Vi kokar kaffe på stranden, låter kroppen vakna långsamt och frukosten ta tid. När dimman lättat har vi ändå fått ihop vårt pick och pack och är på väg söderut mot Torrön och stugan som ska vara vårt hem i natt.
Fjärden ligger fortfarande spegelblank och vi liksom svävar fram över vattnet. Hunden Diesel sitter som en staty i fören med nosen höjd mot alla spännande dofter. En häger filosoferar på en ensam stenbumling. Vi väjer för sjunktimmer som är kvar sedan flottningens dagar.
Färnebofjärdens vida vatten är resultatet av att Dalälven efter den senaste istiden fick ett nytt utlopp. Från att tidigare ha runnit ut i Mälaren fick isälvsavlagringar älven att flöda ut i Gävlebukten i stället. Strömmen har inte hunnit gröpa ur den unga älvfåran och därför sprider sig vattenmassorna ut i omgivningarna och skapar dessa speglar, mer sjö än älv, som vi nu paddlar fram över.
Men ju mer vi närmar oss Tyttbo och Torrön desto starkare blir motströmmen och snart hör vi Balforsens brus. Torröstugan, numera i STF:s regi, ligger mittemot Tyttbo med vattnet framför farstukvisten och baksidan mot den täta skogen.
Vi kliver in i den gulliga torparstugan och det blir genast huggsexa om sängen med det rosa myggnätet. De breda golvplankorna är såpade och vältrampade. Här finns varken el eller dricksvatten men på vedspisen lagar vi utmärkt tortellini med panerad fetaost.
När septembermörkret lagt sig spanar vi efter norrsken genom köksfönstret men molnen skymmer chanserna. Carl, som vi hyrde kajakerna av, har lyriskt berättat att södra Färnebofjärden är en idealisk plats för mörkerturism eftersom området är så fritt från ljusföroreningar. Och vi ger honom rätt. Här är det natthimlen som ger stjärnglans åt upplevelsen.
Forsens susande väcker oss nästa morgon. I dag vill vi utforska Tiån, ett av älvens biflöden. Vi hoppas också få höra vargyl eftersom det finns ett vargrevir på Tinäset. Vintertid ses här ofta spår över isen, och vi vet att vargar inte bara ylar mot månen utan faktiskt kan låta dygnet om.
När vi äntrar Tiåns smala mynning är luften kvav och åskan mullrar på avstånd. Trots värmen har vi garderat oss med underställ mot myggen. Vass och sanka strandskogar söker sig tätt inpå.
– Kanske är det så här det är att paddla i Amazonas, funderar Emma.
Tiån öppnar sig i Tisjön men vi väljer att vända tillbaka; myggen är för närgångna, och inga vargyl så långt örat kan nå heller, bara denna sällsynt tysta tystnad.
Vi paddlar vidare längs Tinäsets strandlinje mot Östa, ett Gästriklands riviera med sin långsträckta sandstrand. Under sommaren är här fullt med folk men nu får vi stranden för oss själva. Efter lunch under höga tallar behöver både hunden och vi sträcka på benen och vi följer en av vandringslederna till Ingbokällorna. Kristallklart, turkost vatten bildar ett ljusskådespel i dammarna vid den gamla kvarnplatsen mitt i skogen. Det är svårt att tro att flera miljoner liter vatten om dygnet bubblar upp ur källan, när inte en krusning syns på ytan.
Samma sak gäller när vi paddlar tillbaka mot Strångnäs. Dalälven flyter på mot sydost, men fjärdens yta är alldeles, alldeles stilla.