Så blev det dags en gång till. Dagarna innan var soliga, men höstens hårda vindar hade börjat blåsa över norra Vättern. I dag den 7:e oktober skulle det dock bli vindstilla. Snabbt är flytvästen och den lilla ryggsäcken med smörgås och vattenflaska nedpackade.
Startpunkt blir som vanligt den trevliga hamnen i Åmmeberg. Efter några paddeltag lyfter en stor häger från vasskanten på närmaste udde som hör till Hägerön! På en spegel glider jag ut på Kärrafjärden förbi Gammeldrätt. Där på högra sidan skymtar Stjärnsunds slott i fjärran, och då vet jag att på andra sidan av ett smalt sund ligger Edö Herrgård som en gång i tiden ägdes av Heliga Birgittas far, lagmannen Birger Persson och som så småningom hamnade en tid i Vadstena klosters ägo. Men jag styr åt vänster till Stora Hammarsundet, och där dyker Hammars Kyrka upp i morgondiset och hälsar uppifrån sin grusås.
Jag passerar mellan den gamla sedan länge rivna svängbrons brofästen och framför mig uppenbarar sig Nya Hammarbrons ståtliga bågar, som en portal till Norra Vätterns skärgård. Nu avlöser holmarna varandra med sina märkliga namn: Sprängarna, Kungshatten, Trulsan, Trollholmen, Ullfaxen… Titta, vid Trulsan har naturen själv skurit ett japanskt träsnitt.
Och plötsligt öppnar Vättern sig i sin fulla prakt, och i förmiddagsdiset verkar holmarna lätta från vattenlinjen! Jag rundar Stora Aspön och efter Gråmunken styr jag in mellan holmarna i Lövsundsfjärden. Då uppenbarar sig Olshammars massafabrik på min vänstra sida. Nu vet jag att det inte är så långt kvar till dagens mål, nämligen hamnen i Olshammar. Den lilla kanotbryggan ligger kvar, gudskelov. Så kan jag klättra i land och lyfta kajaken på landbacken.
Det är bara ett stenkast upp till Olshammarsgården med Birgittakyrkan vid sin sida. Visst, i dag är ju Birgittas namnsdag! Dagen, då hon år 1391 blev förklarad till helgon av påven i Rom. Och fortfarande finns spår kvar här efter henne, 635 år senare. Olshammar ägdes ju av hennes make Ulf Gudmarsson som var lagman i Närke, och det sägs att hon lät bygga en liten kyrka just här. Dagens kyrka är dock från 1600-talet. Och fortfarande berättas det en hel del om denna hemlighetsfulla kvinna här i trakten. Hon lär ha ridit över Vättern till Vadstena, och gör kanske fortfarande så ibland vid hårt väder. Dessutom finns ju stenen kvar som hon ställde sig på när hon klev på sin häst…
Uppe på gården får jag nya krafter av en kopp kaffe med tillhörande kanelbulle, dessutom får jag plocka med mig några äpplen som gårdagens hårda vindar har blåst ner. Även kastanjerna som Verner von Heidenstam skrev om, har blommat över för länge sedan, han som föddes här och tillbringade många somrar på gården hos morfar och mormor. Hit längtade han tillbaka hela livet.
Men jag äntrar min sittbrunn igen och tar mig åter via Lövsundsfjärden ut på Storvättern. Under tiden har det börjat blåsa upp söderifrån, från Vadstenahållet. Kanhända Birgitta skickade en vindpust, vem vet? Man kanske skulle ha gått in i hennes lilla kyrka och sänt en bön till henne? Nu får jag bekänna färg, när vågorna kommer snett bakifrån och försöker få mig ur balans. Var det inte här någonstans som Heidenstam hamnade i vattnet, och hans kamrat drunknade? Jag lyckas i alla fall runda Gråmunken och till sist även Brottsjöholmen. En fisktärna följer en stund mina äventyr och undrar väl, vad jag har här ute att göra. Och längre bort lyfter den ena eskadern av skarvar efter den andra och styr bort mot Storvättern. Norr om Stora Aspön blir det lugnare igen, tack och lov. I öster skymtar en vit prick, Bastedalens lilla fyr, sedan dyker i fjärran Stora Hammarbron upp igen. Norr om bron tittar jag tillbaka och ser solen närma sig horisonten just bakom denna ”portal”.
Efter en stund hälsar på vänster sida i kvällsskymningen åter Stjärnsunds Slott. Här lär det på medeltiden ha legat en liten by, Ölmesund som hörde till Alvastra, klostret som betydde mycket för Birgitta. Där dog hennes make och fick sin sista viloplats och där bodde hon kvar utanför klostret med sina yngsta barn och fick sina första stora uppenbarelser, innan det blev dags för den långa resan till Rom.
Och för mig blev det nu, när mörkret började lägga sig över vattenspegeln, uppenbart, att årets sista paddeltur visade sig följa på något sätt Birgittas fotspår över Norra Vättern…
Eckhard Tampe, Örebro
